lugnet

Man hinner inte blogga när man har sina sista dagar för året i en stad som man bara har känt i några månader, men som kommer en närmare in på skinnet för varje dag som går. Man hinner inte skriva litteraturessä heller, trots att deadlinen står bara några meter ifrån en.

Man hinner däremot: gå på designstudenters julmarknad, dricka kaffe, baka jultårtor, ha utflyttningsfest, dansa till sent på natten, vandra runt ensam i stan i söndagsstämning och äta franskisar medan man tittar på julskyltningen, sluta nämnda vandring vid Världskulturmuséet och kolla in "A Day in the World"-utställningen bland cirka fyra hundra människor utklädda till anime-karaktärer (mina egna kläder tedde sig ytterst avvikande), unna sig café Kulturs sagolika ostsmörgås för-det-är-ju-sista-gången-innan-jul, dricka te, bli akupunkterad, gå på konstmuseum, äta sushi, flyttpacka, kolla på "Upp till kamp" (se den!!) i mysigt sällskap, långluncha med litteraturvetare, transportera flyttlass med spårvagn, äta falafel med fårost, titta på dans på operan, kvällspromenera längs kajen och njuta av en sista onsdagsreggae-öl.

I morgon väntar luciakonsert i arla morgonstund, sedan en sista flyttlassvända, sedan skura lägenhetsgolvet, sedan dra till stationen, krama hejdå och hoppa på tåget som förhoppningsvis ska hinna till Stockholm i tid för att jag ska hinna med Åbobåten.

Göteborg har kramat om mig och fått mig otroligt harmonisk de här senaste dagarna. Jag inser att vardagen, sammanhanget, det där lugnet som jag längtade efter tidigare, som jag på många plan har längtat efter långt före jag kom hit, faktiskt har hunnit i kapp mig. Jag har hittat lusten att läsa, lusten att uppleva saker, lusten att umgås, både med andra men också - och det här är den springande punkten - med mig själv. Det låter sjukt klychigt att skriva det, men det känns som om jag hunnit ikapp mig själv lite grann.

Jag hoppas det jaget finns kvar när jag återvänder om en knapp månad. I och för sig får hon gärna följa med till Finland också. Jag längtar efter att återse Åbo igen, med alla och allt som det innebär. I stort sett känns det bra, det är nog det jag vill säga.

Nu ska jag sova en sista kort natt i mitt kala rum. Nästa gång jag bloggar från Göteborg bor jag nedanför berget istället för högst upp.

självständighet

I dag kryllar Facebook av statusar om hur bra Finland är. Jag har svårt att inte vara ironisk, trots att jag naturligtvis är djupt tacksam över att få leva i ett land där fred och frihet råder (åtminstone i högre utsträckning än på annat håll i världen). 

Det jag har svårt för är självberömmandet. Och glorifieringen av kriget som alltför ofta görs. Det finns otäckt många andra länder där krig och icke-självständighet råder i dag, och det är inte rättvist. Visst har Finland kämpat för sin självständighet, men dessa andra länder kämpar också, så sist och slutligen är vår självständighet frukten av många lyckliga slumper. Vi ska känna tacksamhet över det ändå, förstås, och ödmjukt vörda alla de som måste offra sig i kriget, men ju mer tacksamhet vi känner, desto aktivare borde vi vilja verka för att resten av världens länder skulle få känna samma sak. Utan att det först ska krigas, för varje förspillt liv är ett för mycket.

Det är inte bara vi som har rätt att leva i frihet och fred. 

Vi borde inte ha en värld där självständighet kräver krig.

Jag ska fira dagen genom att baka svenska lussekatter och äta norska lomper. Kanske övertalar jag mina vänner att titta lite på slottsbalen också. Det hör ju ändå till. 

elektriska får

Tänkte jag skulle berätta att jag lever! För det gör jag. Jag har det bra. Speciellt en söndag som det här, för jag har frossat vegetarisk brunch vid Röda Sten, spelat frågespel och sedan läst ut "Do Androids Dream of Electric Sheep?" (d.v.s. sci-fi-boken från 60-talet som filmen Bladerunner är baserad på). Vi ska diskutera den på ett litteraturseminarium om ekokritik på tisdag. Jag tror jag har läst ca en sci-fi-bok tidigare i mitt liv, så upptäckten att jag stormnjöt av att läsa den här boken kom som en trevlig överraskning. Filmen må ha kultstatus och vara charmig och tankeväckande, men jag tyckte boken hade mer av allt, både charm och innehåll. Bara mindre Harrison Ford. Och för mig är det ärligt talat inte en brist.

 Absurd humor varvat med obehagliga tankeställare. Dystopi som utspelar sig 1992(!!).

ett gäng narrativa kroppar och jag

Jag tyckte det var fantastiskt kul och asjobbigt att skriva kandidatavhandling. Att skriva magisteruppsats bör således bli megafantastiskt kul och mega-asjobbigt. Gradun tänker jag inte uttala mig om ännu på något år.

För er som inte är bevandrade i det svenska universitetssystemet kan jag berätta att en magister här INTE motsvarar en magister i Finland, utan magister är en examen som ligger mitt emellan en kandidat och en master (som en magister à la Finland kallas här). En magisteruppsats är alltså inte lika lång som en gradu, utan ligger på ca 40 sidor. En sådan är det tänkt att jag ska skriva i vår, blir den färdig tänkte jag ta ut en magister i litt.vet. från Göteborgs Universitet (förutsatt att jag får ut mina kandidatpapper någon gång), blir den det inte får den bli startpunkt för gradun (som jag oberoende ska skriva vid ÅA) istället. Oberoende av hur det går ser jag fram emot att delta i magistersseminarier och ha en handledare här, nya influenser och allmänt tjohej.

Det här är alltså vårens projekt, men eftersom jag innan jul ska ha skrivit en uppsats inom teori- och metodkursen som jag går nu, som gärna får handla om samma sak som magisteruppsatsen, tänkte jag sådär trevande försöka sparka i gång det hela. Så nu i eftermiddags satt jag på biblioteket och plöjde igenom biblioteksdatabasens resurser, skrev av titlar och sprang runt bland bokhyllor. Och nördig som jag är kändes det kul att igen få dyka ner i något som verkligen intresserar, något jag får välja alldeles själv, och - förstås - göra det med ambitionen att det här ska bli den största upptäckten inom litteraturvetenskapen någonsin!

Den något creepyga handen ovanpå bokhögen är f.d. skrivuppgiftsrekvisita som blivit befordrad till stressleksak.

Det svåra är förstås att behärska sig, och inse att man inte kan släpa hem varje bok som verkar intressant. Det är när man står vid hyllan, tummar på en spännande bok man bara råkade få ögonen på och tänker "jag ska ju antagligen inte skriva om kinesisk prostitution, MEN...", som det är ett bra läge att gå hem och läsa Knausgård istället. Är lite seg i hela kroppen eftersom nattsömnen fick ge vika för lagom förfriskat kortspel med korridorsgrannarna i går kväll. Avsevärt lättare att uppskatta studentrumsboendet nu när jag vet att jag ska bo någon annanstans på våren.

paprikor och biljetter och saknad och roliga nyheter

Har seriöst dille på fyllda paprikor just nu. Fyller dem med ALLT. För det är så otroligt trevligt, när man tröttnat på att äta sina såsröror med pasta eller ris, att istället sleva in nämnda röra i paprikahalvor, riva på lite ost, och sedan förvara i ugnen en liten stund, tills osten ser trevligt smält ut. Enkelt att tillreda, en njutning att förtära. Detta avhjälps förstås också av att Hemköp har haft specialerbjudande på paprika nu i några veckor.
Tonfisk, svamp, bönor, pastagryta, spenat - hittills har allt fungerat. Bara så där som tips (håhåjaja, om det var något jag trodde att jag INTE skulle blogga om var det nog recept, men där ser man)!

Antagligen beror detta matprat på att jag är vrålhungrig och lite ledsen efter att Adrian hoppat på tåget i förmiddags. Fyra dygn går allt för fort. Får trösta mig med att dagens inknappande av kreditkortskoder (fler gånger än jag egentligen tycker man får göra på en söndag) har säkrat snara återseenden när det blir dags för mammas 50-årsdag, och så småningom Litterärt skapandes julfest (och avslutning! snyft.) följt av jullov. En hel del SJ och Viking Line att se fram emot alltså, tjohoj.

Men när jag på nästa års sida tar båten hit igen kommer jag faktiskt inte att vara ensam! Då hägrar samboliv i trähuslägenhet, och trots att alla papper inte är fullkomligt slutgiltigt spikade är de såpass spikade att jag vågar hurra-tjuta och dansa runt lite grann. Så nu gör jag det!

Nu ska jag slita ut nätkabeln och tvinga mig att studera litteraturhistoria ens en liten stund. Tills jag ska halka ner för berget för att träffa en vän och kolla in Trubadurslam nere på Musikens hus. Men nästa vecka, visionerar jag djärvt, ska jag återfå min forna pluggighet. För jag är ju nog rätt förtjust i det litterära vetandet som jag håller på med. Finns bara så mycket annat som också är förtjusande!

tre bra saker

1. Obama omvald, en lättnadens suck! Inte så att jag tror han kan göra mirakel (längre,  that is, när han blev vald första gången satt jag i en hyrbil i Luxemburg, körde runt mellan slott och ölmuséer medan vi lyssnade på radio och världen kändes allmänt magisk), men det var definitivt det bästa som kunde hända just nu.

2. Nattens dröm, då jag blev utvald att delta i Hunger Games (IGEN), var bara en dröm!

3. Ett stycke tåg borde om några timmar stanna vid centralen med ett stycke Adrian. Väldigt mycket hurra!

hip hop abs

Den här mannen har orsakat mig smärta. Eller nej, jag har orsakat mig själv smärta, medan den här mannen ropar uppmuntrande saker som att jag ska "dance for him" "get abs" och "burn my body". Eftersom jag var så trögstartad på gå-med-i-gym-fronten har jag bestämt mig för att det får vänta till våren. Nu tränar jag istället hemma tillsammans med Shaun T. Han finns i min dator tillsammans med ett gäng supertränade leende amerikanska människor i trikåer. Jag finns i mitt rum, svettig och hjärntvättad, eftersom man definitivt måste ge avkall på sin cynism och självkritik om man ska gå in för det här. För det är töntigt, riktigt töntigt. Men roligt! Och helt sjukt effektiv träning.

I går gjorde jag för första gången passet "Total Body Burn", som ingår i tredje veckan av programmet "Hip Hop Abs". Man kan beskriva det som en blandning av hiphopdans, aerobic och styrketräning. I dag gör det ont att böja på knäna, knyta skor, gå i trappor, röra min mage, skratta m.m. Jag har alltid varit smått förtjust i träningsverk, eftersom det låter en veta att man faktiskt gjort något. Men den graden  av kroppslig smärta som jag känner i dag är svår att mysa i, den är bara plågsam. Menmen, antagligen skulle det bli bättre om jag verkligen följde schemat på programmet och inte bara tränade nu som då. Jag jobbar på det.

Det känns i alla fall trevligt att Shaun T avslutar varje paus med att säga "You are amazing." Man fånler mellan svettdropparna och tror nästan på honom.

det där yttre

Gick på en lägenhetsvisning i dag. Glik och ik. Varför, hur, när och var ska jag berätta närmare om när saker (eventuellt) klarnat. Just nu kan jag bara säga att jag inte minns när jag senast varit så nervös inför ett möte, och att denna nervositet kretsade kring väldigt ytliga saker. Mitt yttre.

För hur bekväm man än kan vara med sin uppenbarelse i vardagslivet finns det situationer när det är irriterande att inte kunna ha kontroll. När någon annan ska fatta beslut som radikalt påverkar ens liv på basen av ett kort möte. Man vet inte om den denna "någon" råkar hysa en kategorisk motvilja för folk som har näspiercing, kort hår som växt ur sin frisyr, och lager av tröjor istället för vinterrock. Inte heller vet man om "någon" kommer att tycka att man verkar mindre respektingivande och pålitlig eftersom man är kort och blåögd och tvungen att visa ID när man köper folköl (true story). 

Samma tankar kan jag ha när jag väljer kläder inför att arbetspass som journalist. Hur undviker jag att på minsta sätt riskera störa någon annan med mitt utseende, utan att för den skull känna mig utklädd till ingenting?

Jag utsätter med andra ord mig själv för alla fördomar jag bara kan komma på. Rätt knäppt, och väldigt onödigt. Folk kan ju ha vilka preferenser som helst. Jag vet inte hur det gick denna gång. Åtminstone kändes den verbala biten bra.

Och lite småkul i sammanhanget var det ju att när jag stod på Stigbergstorget och väntade på spårvagnen för att åka i väg på nämnda visning var det en trendig man som stannade bredvid mig bara för att säga "Vad fint du matchat dina kläder!"

Så att sånt! Jag kan avslöja att jag hade nästan exakt samma kläder som på denna bild. Plus gröna yllesockor.

Kanske lika bra att fortsätta i samma paltor genom lördagskvällen. Man vet ju aldrig vilka stilkrav Nina och deltagarna på denna boks releasefest har..!

migrationsreflektioner

Uppmuntrad av ett mejl från min gamla litteraturlektor tänkte jag att det kanske kunde vara en ide att även här på bloggen dela med mig av min kolumn som i lördags nådde Åbo Underrättelsers läsare. 

Vandra in, och ut

Jag är en invandrare.

Så stod det på brevet jag fick från Skatteverket för några veckor sedan, när mitt efterlängtade svenska personnummer anlände. Jag har bott i Göteborg i snart två månader, men först nu öppnar möjligheterna sig på riktigt. Jag kan gå med i vilket gym jag vill, jag kan öppna ett bankkonto, jag kan registrera mitt mobilnummer.

Personnumren används mycket flitigare i Sverige än i Finland, och jag har gång på gång förvånats av hur begränsad tillvaron blir utan det. Trots att jag ser mer eller mindre likadan ut och talar samma språk som alla andra här. Innan kuvertet märkt ”invandring” damp ner i brevlådan kunde jag inte ens klaga på SJ om jag hade velat.

Usch vad jobbigt då, kunde jag tänka. Och därigenom blotta min priviligierade utgångspunkt.

Att åka på utbyte känns lite som att få en alternativ värld i present. Jag har fått stipendier, uppmuntran, bostad och sysselsättning (=studieplats) serverat, allt jag behövde göra var att flytta på mig rent geografiskt – och mitt i allt bor jag i Göteborg. Jag får knata runt bland svenska vägskyltar, sörpla filmjölk till frukost och fascineras av gulliga kulturskillnader medan jag anstränger mig att sluta säga ”roskis”.

Jag kan skratta roat åt att kallas invandrare, trots att det är sant, men skrattet fastnar lite i halsen. För på riktigt är det en stor skillnad.

Det som skänker tillvaron som utbytesstudent en aura av låtsasvärld är att jag när som helst kan åka hem. Både på besök till mammas 50-årsdag och till jul, men framförallt finns det inprogrammerat i hela utbytestanken att jag ska åka tillbaka till Åbo efter att läsåret här är slut. Inte så att någon kommer att tvinga mig, jag känner många som åkt på utbyte och stannat kvar, men grundtanken i konceptet är ändå att man efter ett år med exotiska nya upplevelser ska åka hem och fortsätta med sitt ”vanliga” liv. Och det är här som invandrarskämten börjar smaka beskt. Jag är en invandrare. Men jag får åka hem precis när jag vill.

Platser ser olika ut beroende på vem som ser dem. När forskaren Helena Holgersson bad papperslösa människor i Göteborg rita sina egna kartor över staden tog ingen av dem med havet, trots att det är det som framhävs som stadens viktigaste attribut i alla turistbroschyrer. Istället fick biblioteket en framträdande plats, och alla andra ställen som gratis erbjuder värme och information.

”De fattiga ser inte havet” förklarar min vän Olivia för mig efter att ha bekantat sig med Holgerssons forskning. Det känns obehagligt och absurt. Och så pratar man om hur nya platser öppnar nya vyer.

Migration är inte bara ett fenomen, det är snarare en grundkomponent i hur vi människor fungerar, i alla fall om man tittar på världen i stort. Något att förhålla sig till vare sig man själv kan/vill/får röra på sig eller inte.

På Världskulturmuseet här i Göteborg pågår som bäst en utställning med namnet ”Destination X”. Den tar upp resandet i alla dess former, ställer bilder av drunknade flyktingar bredvid bilder av poolsemestrande turister. Den visar upp skor som tillhört pilgrimsvandrare och barnleksaker som hittats i öknen vid Mexikos gräns.

Vissa tvingas flytta på sig, andra tvingas stanna kvar. Till stor del handlar det om längtan, att längta bort eller hem. Vissa människors rörelser betraktas som illegala medan andras resekonsumtion håller i gång en hel ekonomi.

Det hela är svårt att få grepp om, och gör åtminstone mig ganska obekväm. Tacksam också, definitivt, men det är en tacksamhet med underton av svindel och skam.

Tänk att jag har möjlighet att resa och bosätta mig nästan var i världen jag vill.

Vandra in. Vandra ut. Vandra hem. Och jag ser havet.

Jag önskar att det samma skulle gälla för mina medvandrare världen över.

ÅU 27.10.2012

lärt sedan sist

1. Kelly's vegan-kebabpizza är ett litet underverk.

2. Efter pizzaätande är det rekommenderbart att gå med middagssällskapet och hoppa på studsmattan utanför Folkets hus. Inte kanske så mycket för matsmältningen, men det ser roligt ut, känns roligt och man blir glad.

3. Min ekonomi kommer att gnälla om jag inte lär mig att äta något INNAN jag går ut för att studera någonstans. I och för sig klagar inte min kropp lika mycket, för det är skoj att äta våfflor på en båt som söndagslunch medan man läser Judith Butler.

4. Tydligen såg jag lätt överkoncentrerad ut vid ovanstående läsning, för mannen som suttit vid samma cafébord som jag avskedshälsade med ett "good luck!"

5. Det krävs inte så värst många sidor av Knausgårds första Kamp-bok innan man går från att ha varit försiktigt skeptisk till väldigt ivrig.

6. Vänsterförbundets Li Andersson i Åbo (som jag också röstade på, hej då valhemlighet) sopade banan med så gott som alla gubbar, och det är AWESOME!

Glad måndag, nu ska jag gå och få ut min Foucault-tenta. Gliik.

kategorier och konstigheter

I dag har varit en dag då jag till största delen känt mig lätt dagen-efter, med några undantagsögonblick av absolut närvaro. De sistnämnda inföll medan jag på eftermiddagen lyssnade på Göteborgs poesifestivals paneldiskussioner ute i Angered. (På Andra stället, och inte Blå stället, där vi först hamnade av misstag, och gjorde några äldre män förtjusta eftersom de trodde vi var där för att titta på deras filmförevisning. Det kändes riktigt hemskt att behöva säga att vi inte var det, men vi drack lite kaffe med dem innan vi gick.)

Den ena diskussionen bar temat "Orientation, the Orient and the Arab Spring". Väckte en massa tankar och stor respekt. Jag vill nu alldeles särskilt läsa kloka Somaya Ramadan. Samtidigt blev jag påmind om hur lite jag vet om världen och hur skyddad min tillvaro är.

Den andra diskussionen bar temat "Vita läsningar, rasistiska rum". Johannes Anyuru, Balsam Karum, Khashayar Naderehvandi och Rakel Chukri samtalade engagerande, provocerande och väldigt belysande om hur fastskruvade raskategorierna i Sverige (och, är jag säker på, i Finland med) fortfarande är. Skriver du skönlitteratur och har invandrarbakgrund läses du som en författare med invandrarbakgrund, och oberoende av vad dina böcker egentligen handlar om är det invandraraspekterna, eller "svartheten", som recensenter tar fasta på. Segt, fastlåst, och trist. 

I och för sig är det ju inte den enda stämpeln man kan få som författare, speciellt inte när man debuterar. "Ung kvinnlig debutant" är inte heller särskilt attraktivt, och riskerar också styra läsningen och kritiken oerhört. Samtidigt vore det ju en naiv illusion att tänka sig att totalt förförståelsefri läsning skulle vara möjligt, eller ens eftersträvansvärt. Och att tänka helt utan kategorier går troligtvis inte heller. Men vad jag inte kan förstå är varför vi tillåts toffla på i samma gamla tråkiga reducerande och diskriminerande kategorier, när man istället kunde tänka sig kategorier som rörliga och öppna, som samexisterande i pluralform, som kompletterande och nyanserande verktyg.

En annan tanke som fortsatt tvinna i mitt huvud under kvällen är problematiken kring "man kan/får inte tala om det här om man inte själv upplevt det." I fråga om rasism, i det här fallet. Och visst, jag kan förstå det, att det blir fejkat och fel om en massa vita akademiker talar sig varma så de postkoloniala begreppen flyger, utan att vi för den skull har en konkret erfarenhet av det som vi försöker motarbeta. Samtidigt blir det också ett exkluderande, ett stopp för samtalet, om enbart färgade personer tillåts tala om det här. Jag förstår att vi måste ta oss ur den vita diskursen, blottlägga den, men sker det verkligen bäst genom motexkludering? Är det ändå inte dialog och ömsesidig förståelse och uppluckrande av kategorier som på något sätt är målet?

Heh, denna textmassa var inte helt planerad, men glad lördagskväll bara! Jag hade från början övervägt att bli kvar på festivalen också för kvällsprogrammet, men trots att stämningen där var hur mysig som helst kände min hjärna efter diskussionerna bara att nej, nu räcker det, nu orkar vi inte ta in mer. Dessutom var mitt sällskap på väg vidare, och jag kände inte att jag hade energi för nya bekantskaper just i dag. 

Så jag har istället suttit på min säng och funderat, lyssnat på gitarrspel genom väggen, skypeat lite, läst en del, och tänkt. På det här, men också på annat. På hur det känns att vara här och vara jag, just nu, när jag snart kan räkna två månader som Göteborgsbo. Det känns både och, kan jag säga, och lite allt på samma gång. Jag jagar nog fortfarande efter ett lugn som jag inte riktigt hittat. Frustrerande att inse, men samtidigt paradoxalt nog rätt befriande. Det finns tid. Ibland behövs en lördagskväll som den här för att man ska inse det.

(Och i natt finns det extra mycket tid, tack vare klockvridningen som jag bejublar nu och förbannar om ett halvår. Livsrytmer. Inte så tokigt.)

det blir gott så länge honung och russin är inblandade

Jag har diskat sönder min kaffepanna. Inte bra. Har istället bjudit på te och spontanbakat veganska havreflarn med honung och äppelbitar. Mot alla odds blev de riktigt goda, bara man skar bort kanterna som blev svarta. Jag råkade glömma bort plåten i ugnen.

Så att sånt. Jobbar ännu på det där med att komma i rullning igen.

I går var jag på dansföreställning på Operan. Mycket häftigt, mycket starkt. Jag saknar dansen.

p.s. jag har ingen aning om varför min blogg tror att jag befinner mig i stilla havet och anger publiceringstiden därefter. jag har försökt ändra det, men inte lyckats. nu verkar det som om jag skulle ha en väldigt spännande dygnsrytm.

leva livet som en beatles-låt

Det finns ett oförtjänt enkelt sätt att slippa den på samma gång förvirrade och tomma känsla jag svävade runt i när jag skrev förra inlägget: gå ut och gå. För jag bor, just nu, och i några månader till, i ett av de underbaraste områden jag någonsin bott: Majorna. Det må vara homogent, gentrifierat och väldigt hipster - men när jag går runt här blir jag glad!

Jag vandrade runt tillsammans med Helena von Zweigberks Sommar från 2009 (har lyssnat slut på årets omgång Sommar och därför börjat söka mig bakåt i tiden) och hon pratade om musik på ett sätt som gjorde att jag ville dansa, skriva och tjoa högt, för mycket av det hon sade var så otroligt bra. Tänker dock inte sammanfatta, utan jag säger bara: lyssna. (Det hjälper också om man vill förstå inläggets rubrik.)

Medan jag lyssnade knatade jag backe upp och backe ner på jakt efter solnedgången (bokstavligen, det var ännu klyschigare än det låter). Jag hittade den vid Klippan, just när Sommar tog slut.

Det doftade saltvatten. Ibland är det just det man behöver.

rullar vidare

Klockan är 14.48 och jag har precis avslutat mitt morgonmål. Jag tror jag somnade ca 23-tiden i går kväll. Den matematiskt kunnige kan därmed räkna ut att jag sovit väldigt väldigt länge. Jag brukar inte göra det, och är följaktligen alldeles gaggig i huvudet just nu.

Finland var fint. Jag vet inte varför Finland envisats med att bli så fint just när jag flyttat bort. Det blev också väldigt intensivt, jag var som vanligt lite överoptimistisk till hur mycket man hinner göra under en helg då man samtidigt går en skrivarkurs på full tid. Men det var värt det. Skumpaskåla med skrivarkumpanerna, tokdansa med Prosa, dricka många muggar te med många av de allra bästa, träffa föräldrar, moster, skrivarmentorn, och min käraste.
Ändå är det inte som om att allt var kalas och tjohoj och bara skratt, jag har också hunnit gråta och bli arg. För egen del, för andras. För att världen skulle kunna vara så mycket bättre. Samtidigt är jag glad att världen trots allt är. Framför allt att dessa människor är.

Nu känns Göteborg lite tomt. Eller så är det jag som känner mig tom (eller så där lagom förvirrad som man blir när man väcks av eftermiddagssolen). Men jag vet att det nog snart börjar rulla på här igen, måste bara skuffa mig själv i rullning.

Bilden är från en långpromenadsfotosession som jag och Emma gjorde för ett par veckor sedan.  Jag vet inte riktigt vad den här skulpturen utanför Humanisten på riktigt ska symbolisera.

go east

Nu drar jag mot fädernelandet igen, för teater, skrivkurs, kalas och kramar. Har haft fina dagar med finbesök, men det får rapporteras mer om senare.

Kan bara nämna att en man på spårvagnshållplatsen i går tyckte att vi talade "slarvig svenska, lite som isländska" med varandra. Så att sånt. 

Bäst att känna sig exotisk så länge det går, snart kallar Viking Line och då är det puts väck med det. Å andra sidan ska jag och min debuterande författare till resesällskap ha en hytt med fönster. DET blir exotiskt.

nattlig kultur

Lever i försiktig hemtentaförnekelse, men mår tillsvidare gott i alla fall! I går kväll var det Kulturnatta i staden, vilket innebar att jag och mina kumpaner fick uppleva bl.a. en dansperformance under en bro:

Min telefon tar urusla bilder i mörker, men det såg ungefär lika mystiskt ut i verkligheten.  Och stackarn hade både bara fötter och bar överkropp.

Vi hamnade också i ett skjul nere vid hamnen, där jag fick äta linssoppa, dansa till the Smiths och höra ivriga svenskar sjunga med i sångtexter om Ollis och Rewell-center, när fina Vasas flora och fauna spelade.

Men nu är det dags för Vasa på annat sätt, när jag får knata ner för berget och ta mig till stationen och säga hej åt Anna om någon timme. Tjo och hopp! Nu hoppas jag ta igen allt Göteborgsturistande jag inte gjort under den tid som hittills gått. Även om jag i onsdags faktiskt var på spontant djursafari i Slottsskogen! Men mer om det en annan gång.

ur trycket

Nu finns den på riktigt, i morgon kommer den ut! Hela vägen långt borta i Vasa tyvärr, så jag får sitta här och skåla för mig själv, men i trygg förvissning om att det ska bli tid för gemensamma skålar vid senare tillfälle.

Jag har haft den stora äran att under de två senaste åren fått gå en skrivarutbildning tillsammans med otroligt duktiga människor. Deras texter, och två av mina, går nu att få tag på i alldeles fysisk form, i en bok som ser ut så här:

Texterna som jag medverkar med är skrivna främst i fjol, och skulle jag vara jobbig skulle jag nu sitta och jomsa om hur jag nog inte vet om de hör till de bästa jag skrivit, och att man ju inser sina brister mer och mer hela tiden och yada yada. Men jag tror jag skippar det och konstaterar istället att det var det där jag skrev och det var så här det blev, och månne det nu inte blev en riktigt fin helhet i alla fall. Även om det, som allt annat, Bara är Tillfälligt.

Jag tycker nog att det är sorgligt att vi bara har två kursveckoslut kvar nu.

Femveckorsrapporten

I dag har jag bott i Göteborg i fem veckor.

Jag trivs här. Det känns skönt att kunna säga det och faktiskt känna att det är sant. "Känna" förresten... vissa svenska egenheter är tydligen omöjliga att inte smittas av. Här "känner" man snarare än "tycker". Vilket gör att jag konstaterat att jag lätt låter mer kritisk än jag kanske menar i seminariesammanhang eftersom jag fortfarande "tycker" saker. Samtidigt hävdar jag att det är något befriande i att säga saker som de är, och inte vira in dem i så vansinnigt många lager bomull som folk här tenderar att göra.
Trevlig kan man ju vara ändå, tänker jag mig.

I något skede hann det bli höst.

Sedan senaste blogginlägget har det varit mysiga dagar med diverse kalas och trevliga människomöten (jag lärde känna en författare i spårvagnen på torsdag, hur ofta händer sådant?). Har till och med kommit lite i gång med mina skrivprojekt igen, mycket tack vare inspirerande vistelser på bokkaféer och i skrivarkollektiv. Det skulle bara så otroligt gärna få finnas mer tid, för allt! Men det hör väl till läxorna man lär sig retligt långsamt: att den där tiden inte finns om man inte tar den. Så jag försöker ta den. En tugga i taget.

Sedan finns det ju mycket annat som det är roligt att ha tid för också, som att föra inspirerande och nördiga diskussioner om konsumtionsvanor och identitet, vilket jag pysslat med över lunch denna soliga söndag tillsammans med min Göteborgsgästande Stockholmsvän. Fungerade som väckarklocka mot dåsigheten som följde på lite för få sovtimmar efter gårdagskvällens fina fest. Nu hoppas jag den dåsigheten håller sig borta några timmar till så jag också hinner plugga lite.

Den här låten väntade på mig i e-posten när jag vaknade i dag, det gjorde mig glad. Kände att det nog var i den stilen dagen skulle fortsätta, och startade grooveshark-radiostationen med den som utgångspunkt. Ett bra tips om man vill ha en feel-good-söndagsstämning!

Den här veckan blir det rätt mycket fokus på studier igen. Men av en mycket trevlig orsak: jag ska få Finlandsbesök nästa lördag av en av mina bästaste vänner! Och då vore det trevligt att inte vara superupptagen av jobb.
Nu måste jag bara klura ut var jag skulle kunna hitta en någorlunda billig gästmadrass före det.

Suomi-Seura

Jag fick post i går. Tycker fortfarande att det är lite spännande att kika i postfacket nere i trappuppgången varje dag (bara för att jag aldrig tidigare haft ett postfack i en trappuppgång), och i går hittade jag ett stort kuvert från Suomi-Seura, som ville veta om jag, som nybliven utlandsfinländare (verkligt nyttigt att kallas sådant emellanåt: utlandsfinländare, invandrare... sätter lite perspektiv) ville bli medlem.

Jag fick till och med en medlemstidning, komplett med finska färger och lite suddiga bilder. Underbart.
I bakgrunden syns en burk med blåbärssylt som jag nådde bottnen på i dag och som nu blivit min pennburk. Gillar egentligen inte att göra reklam, men jag kan avslöja att den var väldigt god. Och ekologisk.

Nu känns det ju lite fint och lite tragikomiskt att jag med min mediokra finska antagligen skulle känna mig rätt borttappad i deras gäng. Skulle jag inte ha andra orsaker att vara tveksam till medlemskap (vilket jag har, utan att för den skull betvivla att föreningen säkert fyller en viktig funktion för många), finns alltså alltid den gamla goda finlandssvenskminoritetskänslan där. Man sticker ut lite där hemma i Finland och man sticker ut lite när man är här.

Å andra sidan finns det ju också ställen man INTE sticker ut, och det är de finlandssvenska kretsarna. Och med tanke på hur icke-utstickande jag kan känna mig där, när man alltid på några halvskumma omvägar är bekant eller släkt med alla man träffar, så är den här minoritetsidentiteten faktiskt inte så tokig.

tisdagstankar

Det må vara en vanlig sketen tisdag, för att citera Findus, men hjälp vad lyxig en vanlig vardagsmorgon kan kännas när man inte har bråttom. Ska på seminarium klockan 13, men för ovanlighetens skull hann jag läsa allt redan i går (beror i och för sig på att det enda vi skulle läsa till i dag var resten av gruppens 2-sidors avhandlingsrecensioner, men i alla fall. Jag läste i sällskap av en kanna te på Myra Franklins bokkafé medan regnet öste ner, och det tänker jag definitivt göra om), så i dag började jag med att INTE stiga upp, utan istället läsa Gardell i en och en halv timme i sängen. (Grät inte i dag, grät dock redan på typ första sidan när jag började läsa i går kväll. Och så sade jag för några dagar sedan till Nina att jag "med åldern" slutat gråta av böcker. Nåja.)

Lite före elva släpade jag mig upp, gjorde det konstiga men fantastiska träningprogrammet med hip-hop-tema som jag nog måsta skriva om ordentligt en annan gång (det är då det ska avslöjas exakt hur mycket av ett freak jag är..), duschade och har nu påbörjat ett förtärande av frukost-som-blir-lunch, i sällskap med internetnördande och mera Gardell.

Jag vet hur otroligt irriterad jag själv blir när människor bräker på om "vikten av att ta det lugnt" när jag själv har det stressigt och inte KAN göra det. För ibland är det faktiskt så. Men jag har börjat märka att man rätt ofta lurar sig själv, tror att man är tvingad till att göra det-och-det alldeles precis just nu, inte för sin egen del, utan för att man inbillar sig att det förväntas av en. Och det kanske det gör. Och ibland är det väldigt viktigt att uppfylla förväntningar.
Och ibland mår man väldigt mycket bättre av att bara strunta i dem och istället mysa i sitt ostädade rum på en vanlig sketen tisdagsmorgon. Så att sånt!

post-mässa

Det är mörkt, och ute regnar det. Jag tuggar hallonbåtar, lyssnar på musik och försöker smälta intrycken efter Bokmässoveckoslutet. Låta de intryck som bara består av sorl, ljus, färger och former rinna av, medan intrycken av ord som uttalats och människor jag kramat blir tydligare.

Jag tyckte om mässan, mer än jag trodde jag skulle göra. Brukar ha svårt för gigantiska folksamlingar och överdriven kommersialisering av litteratur. Men jag tyckte mässan här i Göteborg trots allt hade något av en värme, och jag är definitivt glad över att jag bestämde mig för att köpa seminariekort. Det gav möjlighet till andningshål och vilopaus från vimlet, plus att jag fick höra flera intressanta saker. 

Särskilt två seminarier snurrar kvar i huvudet: Jonas Gardell och den ofattbara smärta hans nya bok rymmer, och så Nina Björks antikapitalism som tilltalar mig oerhört. Jag känner igen mig i mycket av hennes tankar, men känner att jag måste kontemplera över det lite mera innan jag kan skriva ett vettigt inlägg. Nyfikna eller oinsatta (till vilka jag fortfarande räknar mig) kan börja med att läsa här och här.

Jag köpte hela sju böcker, inser jag både roat och lite förskräckt. Överraskande nog bara en roman (Gardell). Annars blev det lyriska essäer, reflekterande essäer, en poetik, en litteraturvetenskaplig avhandling och en debattbok. Kanske lika bra att vädret för veckan som kommer ser ut så här:

Ska också i övrigt bli skönt att återhämta sig efter förra veckans intensiva pluggande och helgens mässhäng och festligheter, även om det var väldigt fint. Jag har förresten hoppat av en av mina kurser, och det känns som det bästa beslutet någonsin. Men även det ska få ett separat inlägg tror jag, lite senare.

Nu ska jag fortsätta smälta intryck. I morgon bitti träffar jag Foucault igen.

måste och borde och sådant

Det tydligaste tecknet på att det är för mycket är när jag mister förmågan att prioritera. Så känns det lite just nu, och det irriterar mig våldsamt. Tröttsamt att hela tiden känna att tiden och krafterna inte räcker till allt som borde göras i studieväg, och allt jag skulle vilja göra i annan väg. Tröttsamt att det här är en situation jag varit i tusen gånger tidigare, utan att jag tydligen blivit bättre på att lära mig undvika att hamna där igen. För här är jag. Väldigt väldigt trött. Och det är bara den 25 september.

Men så är det här en lite extrem vecka också. Med roliga saker som Åbobesök förra helgen och Bokmässan nu inkommande helg. Plus ca 1500 sidor som borde ha lästs för seminarier däremellan. Och en vetenskaplig recension som borde skrivas innan torsdag klockan 17 av en bok jag ännu inte har läst. Jag vill inte gnälla. Jag vill sluta ordna sådana här situationer åt mig.

Åbo var å andra sidan härligt. Där kändes prioriteringen lättare. Kramas, dricka te, prata, gå på kaffe (inget "fikande" här), spela spel, äta sushi, gå på bio, dricka mera te och prata ännu mera.

Jag inser att en skrämmande hög procent av bilderna på den här bloggen nu föreställer diskbänkar. Hade inte tänkt ha det som mitt kännetecken. Dock tycker jag det finns något fint med en stor hög odiskade tekoppar som skvallrar om att en hög fina människor varit på besök. Sedan har jag ju också den oförskämda turen att ha en käraste som gillar att diska.

Jag ska försöka få in samma tankesätt här. Arbeta från vilan och inte vila från arbetet, som en klok vän till mig brukar säga. När man är stressad är det det sista man vill höra. Men jag börjar inse hur vansinnigt viktigt det är att påminna mig själv om att det som jag stressar över kanske inte är världens viktigaste sak att satsa nerver och sömnbrist på just nu. Att "måste" och "borde" faktiskt är rätt relativt.

Och det finns inget coolt i att vara i riskzonen för utbrändhet, trots att man i bland får uppfattningen att det är rena rama vardagsmaten.

a room of my own

Mitt första egna rum hette Muminrummet på grund av sina gula gardiner med muminmotiv. Det delade jag i och för sig med min lillebror, och när jag sedan fick flytta till ett "eget" eget rum var det egentligen bara en del av ett genomfartsrum, som avgränsades med en bokhylla. Jag tror jag var 14 eller 15 när jag fick mitt första riktigt egna rum, med en egen dörr. På den satte jag upp en lista över "Ylvas paragrafer", där bland annat äppelmunksordspråket fanns, omringat av andra klokheter som "Vi är också stjärnstoft" och "Life is revolution".

Sedan flyttade jag hemifrån och bodde på lite diffusa ställen under ett halvår då jag äventyrade bland franska kloster, tyska vingårdar och irländska bondgårdar, tillsammans med min dåvarande pojkvän. Efter det hade jag faktiskt ett eget rum, under några månader då vi jobbade på ett agriturismo-hotell i Italien, även om jag rätt sällan var ensam där. Det jag minns bäst är att rummet fick mig att börja måla, eftersom jag till varje pris ville täcka de vita väggarna.

Under mina tre år i Åbo har jag bott i vardagsrummet i en tvåa. Jag har haft turen att ha jättefina roommates, och rummet kändes som mitt, trots att jag ibland kunde sakna att ha en dörr. I gengäld gjorde dörrlösheten att jag verkligen bredde ut mig i hela bostaden, och tapetserade köket med muminbilder (ett genomgående tema).

Så här vill jag minnas det.

Så här såg det ut efter vår utflyttningsfest. Vi kallade lägenheten för Grottan.

Efter flytten från Lilla Tavastgatan i våras snyltbodde jag hos min käraste, först en månad i en lägenhet utan möbler (förutom köksbord och stolar, och några madrasser), och sedan i världens mysigaste etta som vi fick hyra i andra hand tack vare att Liisa bestämt sig för att äventyra i Vasa.

Och nu, nu har jag ett eget rum igen, eller nästan en helt egen bostad faktiskt, och det är faktiskt första gången. Jag har aldrig förut haft en brevlåda med bara mitt namn på. Visst, jag delar kök med åtta andra, och hela arrangemanget känns väldigt tillfälligt - men på samma gång märker jag att jag njuter. Första dagarna var det lite konstigt och angstigt att inte ha någon annan runt sig hela tiden, men nu märker jag att det finns någonting skönt i det också. I att stänga dörren, slänga ryggsäcken på golvet, och faktiskt vara ensam.
Det öppnar upp för tankar - både trevliga och jobbiga, men oftast nyttiga - det öppnar upp för kreativitet. Jag uppskattar att jag börjar lära mig att tycka om mitt eget sällskap. Och så småningom också mina texters sällskap. Virginia Woolf var inte så dum. Speciellt när man kompletterar det egna rummet med Skype i datorn och Göteborg utanför dörren.

Bilden ser arrangerad ut.

Men imorgon, då åker jag österut. Och då ska jag husera i en etta där jag inte är ensam. Och det gör mig väldigt väldigt glad!

gamla skolan

Det är något både roligt, och lite provocerande, men i och med det bara ännu mer fascinerande med akademiker av gamla skolan. Ni vet, de där som föreläser utan power point och tydlig struktur, som kanske dyker upp med tjocka buntar anteckningar under armen, men ändå pratar fritt, associerar hit och dit, fastnar i resonemang och är så belästa att man känner sig som en femåring i jämförelse.

Jag älskar den här typen av föreläsare, och jag har turen att ha sådana också här i Göteborg. Samtidigt kan jag känna en smula avundsjuka gentemot dem, eftersom det känns som om den sortens bildning som de besitter inte möjliggörs på samma sätt vid universiteten i dag. Man måste nischa sig, gärna tidigt. Man ska läsa in sig på det som behövs för att nå den examen man vill ta, men sedan ska man inte hänga runt och läsa så mycket mer, utan raskt pallra sig ut i arbetslivet och göra något vettigt, eller snickra ihop en snäv forskningsplan som går snabbt att genomföra. Klart man kan fortsätta att bilda sig på fritiden, men det ska i så fall vara ens hobby. Att i dag vilja bli en "gamla skolans intellektuell" som får sitta på sitt rum och läsa tjocka böcker och skriva obskyra texter utan att någon klagar är mer eller mindre omöjligt. Och visst, jag kan tycka att det är bra eftersom "gamla skolans intellektuella" förutsätter ett samhälle med en väldigt hierarkisk och aristokratisk arbetsfördelning, som jag definitivt inte förespråkar, men samtidigt skräms jag av tanken på att själv bli en smalspårig fackidiot.

Om ingen får resurser att verkligen bara bilda sig, läsa och läsa och skriva utan att kanske alltid veta exakt vart man är på väg tror jag många viktiga insikter aldrig blir gjorda. Men vad ska man leva på medan man gör det? Man måste vara effektiv för att få finansiering, ha tydliga planer, skriva begripligt. Ja, nå, det sistnämnda är väl inte för mycket begärt, inte heller när det gäller "gamla skolan". Men samtidigt finns det något trollbindande i texter som får mig att tänka att "det här är så konstigt skrivet att det aldrig skulle bli publicerat i dag", men som samtidigt kryllar av insikter, eller i alla fall antydningar av insikter som alldeles tydligt lurar under ytan och får en att inspireras och imponeras.
Jag hoppas sådant får skrivas också i framtiden, dock gärna också av andra än privilegierade vita män.

Jag går en kurs om att läsa Foucault just nu, ska kanske tilläggas. Och det kräver sin tankeverksamhet.

Men, lyckligtvis, är det väldigt kul! Bara att försöka maximera bildningen så länge studiestödet ännu trillar in...

om fångade dagar och sådant

Oj vad jag skrivit många blogginlägg i mitt huvud de här senaste dagarna, och oj vad jag inte har knackat ner ett enda på tangenterna.

Det är inte så att man magiskt får en massa ny tid och en massa ny själsfrid när man flyttar. Så mycket har jag tvingats inse. Är man en sådan som jag som tenderar planera fullt sina dagar så gör man det också när man bor i en främmande stad. Och i sig är det bara väldigt fint. För här finns väldigt fina människor, och jag är otroligt glad över det. Samtidigt känner jag bekanta varningsklockor ringa i takt med att bokhögen på skrivbordet växer och jag upplever att jag har svårt att ens hitta tid att gå ut och gå eller köpa en mopp (mitt golv är stadigt på väg mot dammökentillstånd). Inte kul, och helt onödigt, när jag nu en gång har möjligheten att själv disponera över min tid. Så jag tänkte jag skulle börja med det nu. Vara mera i stunden och inte planera så mycket. Låter det bekant? Kanske någon har snackat om carpe diem tidigare? Njäh, det här är min helt egen och helt unika nya livsfilosofi...

Meditera över den och lyssna på en låt som jag älskade när jag var 16 år.

(Har dock inte sett videon innan i dag, och glihh, tur var väl det, vilket melodramatiskt kalas. Beklagar! Men låten i sig har något vackert i sig. Åtminstone när man är 16.)

intryck

Det går lite upp och lite ner och lite svårt har jag nog att förstå att jag är här. Kurserna verkar väldigt intressanta, jag har trevliga korridorsgrannar och fin utsikt.

Masthuggskyrkan. Beklagar urusel webcam-kvalité.

Varje morgon känner jag dock oftast akut Åbo-abstinens. Har svårt att minnas varför jag egentligen tyckte det var en bra idé att åka hit, lämna käraste, vänner, Prosa, Arken och allt det där som jag ju faktiskt trivs så bra bland. I och för sig är det lätt att glorifiera "hur saker brukar vara" när man inte är där.

Nå, jag har upptäckt några goda botemedel mot hemlängtan i alla fall. Till exempel kan jag gå ut på "bakgården" och titta på utsikten.

Eftersom jag älskar klippor och berg känns det här som ett bra ställe att bo på.

Sådant här uppmuntrande hittar man också.

Går jag ner från berget och börjar ströva runt i Majorna blir känslan bara bättre. Caféerna, butikerna, gatorna. Jag känner nog att jag ska kunna bo här. Dessutom är det inte långt till Slottsskogen där det är svårt att förstå att man är mitt i staden. Där finns ankor. Och man kan sitta och läsa Foucault och äta hallonbåtar och vara ganska nöjd.

Vansinnets historia under den klassiska epoken.

Så, det tar sig. I går fick jag också mina första kort på posten och drack mina första öl med en ny vän. Mycket fint. Så vi kör vidare. Bara min dunderförkylning går om ska det väl bli lite klarare tankar i skallen också. Nu blir det typ bara tack och hej då.

knäckebröd på arlanda

Stora flygplatser har ungefär samma effekt på mig som Citymarketar. Jag har en vag uppfattning om vart jag ska och vad jag ska handla, men den väldiga mängden intryck får mig att kollras bort totalt. Plötsligt hittar jag mig själv inne i en affär grävande bland kläder jag varken gillar eller behöver, sedan står jag och läser pizzerians meny fastän jag egentligen bara tänkte dricka en kopp te och hela tiden spanar jag frenetiskt efter skyltar och gater och försöker fundera om det kanske skulle finnas andra bättre ställen att sitta och vänta på. Den här gången räddades jag dock av Pressbyråns Earl Grey och Wasa-knäckebröd med färskost. Magen känns lugnare, tankarna börjar komma i kapp.

Jag har svårt att förstå hur människor som dagligt arbetar i miljöer som den här inte blir snurriga. Samtidigt kan jag se att det finns en viss charm i det ständiga flödet, människorna som kommer och går, alla färger, prylar, en antydan om att Världen sveper igenom här. Men det blir, åtminstone för mig, väldigt tydligt att det bara handlar om just en antydan. Allt är så konstruerat, plastigt. Det är svårt att känna att något är på riktigt på ett flygfält.

Men nu spelar plötsligt Euphoria på radion och lustigt nog gör det mig medveten om att jag verkligen är just i Sverige, just nu, alldeles på riktigt, och om en timmer lyfter flyget till Göteborg och sedan har jag plötsligt en ny hemstad. Inte för att det heller känns verkligt ännu. Men det tar väl sig.

kommer ut som tant och kommunist

Få saker gör mig så självmedveten som att höra min egen röst i radion. Jag känner mig alltid pinsamt berörd, trots att jag älskar själva studiopratandet. Dessutom är det enerverande att sitta vid radion hemma i köket, veckor efter att Andrummet bandats, och upptäcka saker som låter dumt, överdrivet, flummigt, som man skulle vilja ändra på men inte direkt längre kan eftersom det surrar i etern som bäst.

I och för sig är det en nyttig lektion i att släppa taget, inse att att man inte till hundra procent kan finputsa intrycket man ger av sig själv. Man får bara lov att vara okej med att "nu sa jag så här". Det blev rätt kommunistiskt, och samtidigt lite tantigt uppfordrande den här gången. Men sådan kanske jag är, denna morgon.

Och så spelar jag Mumin på slutet. Det är åtminstone ett säkert kort.

jag försöker

I första hand försöker jag undvika att göra allt det som står på min mentala to-do-lista. Bland annat genom att testa bloggmallar och skriva test-inlägg.

Nu är det i och för sig gjort. Kanske kan jag nu tömma tvättmaskinen och så småningom gå ut i världen och äta proteinbistro på Brygge. Måste njuta av Åbos studentförmåner så länge jag har dem.

På söndag bär det av. Du som vill läsa vad jag skriver här är väldigt välkommen.