knäckebröd på arlanda

Stora flygplatser har ungefär samma effekt på mig som Citymarketar. Jag har en vag uppfattning om vart jag ska och vad jag ska handla, men den väldiga mängden intryck får mig att kollras bort totalt. Plötsligt hittar jag mig själv inne i en affär grävande bland kläder jag varken gillar eller behöver, sedan står jag och läser pizzerians meny fastän jag egentligen bara tänkte dricka en kopp te och hela tiden spanar jag frenetiskt efter skyltar och gater och försöker fundera om det kanske skulle finnas andra bättre ställen att sitta och vänta på. Den här gången räddades jag dock av Pressbyråns Earl Grey och Wasa-knäckebröd med färskost. Magen känns lugnare, tankarna börjar komma i kapp.

Jag har svårt att förstå hur människor som dagligt arbetar i miljöer som den här inte blir snurriga. Samtidigt kan jag se att det finns en viss charm i det ständiga flödet, människorna som kommer och går, alla färger, prylar, en antydan om att Världen sveper igenom här. Men det blir, åtminstone för mig, väldigt tydligt att det bara handlar om just en antydan. Allt är så konstruerat, plastigt. Det är svårt att känna att något är på riktigt på ett flygfält.

Men nu spelar plötsligt Euphoria på radion och lustigt nog gör det mig medveten om att jag verkligen är just i Sverige, just nu, alldeles på riktigt, och om en timmer lyfter flyget till Göteborg och sedan har jag plötsligt en ny hemstad. Inte för att det heller känns verkligt ännu. Men det tar väl sig.