söndag 18 maj 2014

omväxling förnöjer

Just nu bloggar jag främst här. Bara för att jag hittade den bloggen igen och för att det av någon anledning kändes bättre. Välkommen!


söndag 27 april 2014

Trygghet – med våld


I sommar rycker min yngsta bror in i armén. En ren formalitet. Förhoppningsvis lär han sig ett och annat, men i första hand ska han uthärda, förtjäna sin plats i vuxenvärlden.
Av någon anledning är det jag som blir olustig av situationen. Troligen beror det på all krigsretorik som härjar i samband med situationen i Ukraina. Blotta tanken på att en av mina närstående ska ha något att göra med militära sammanhang ger mig magknip, även om det bara handlar om att avtjäna värnplikt.

Varför existerar arméer? För att försvara landområden och värna om invånares trygghet, antar jag. Också då arméer ägnar sig åt att ockupera andras områden motiveras det som säkerhetsåtgärd. Arméer existerar alltså eftersom våldsamma maktkamper mellan människogrupper ses som oundvikliga, och tittar en på historien verkar det stämma. Argumentet förutsätter att det ligger i människans natur att vilja andra människor illa.

Det som skaver här är att vi ju faktiskt inte alltid vill det. Inte i första hand. Militärvåldet skulle inte behöva försvaras med trygghetsargument om alla bara höll med om att ”människor är våldsamma och så är det bara”. Istället framställs militärvåldet som ett nödvändigt ont. Men nödvändigt på vilka grunder?
Om trygghet och rättigheter är målet, varför måste vi ta omvägen via våldet för att nå dit?

Delvis handlar det naturligtvis om att våld inte enbart tar sig uttryck i fysisk misshandel.
När en förtryckt grupp gör uppror mot en förtryckande maktordning handlar det inte om att starta ett bråk, utan att slå tillbaka i rent självförsvar. Det finns otaliga legaliserade våldsprinciper som vårt samhälle styrs av. Kapitalismen – där vissa gynnas på bekostnad av andra – är en av dem. Rasismen är en annan.
Motstånd mot dessa förtryck bör inte läsas som provokationer, utan som återtagande av rättigheter. Med det här inte sagt att det gör våldet i sig moraliskt berättigat, men det handlar om en annan typ av våld än när en redan stark attackerar en svagare. Om vi inte är ärliga kring det här blir det farligt.

Men arméerna, det organiserade våldet, det av staten legitimerade våldet: det handlar inte om det här. Må så vara att ett mindre land ibland behöver försvara sig mot ett större, men hela förekomsten av statliga arméer är i sig själv en manifestation av vilka värden vi bygger vårt samhälle på.
Journalisten Barbro Alving (signaturen Bang) skrev i ett brev 1941 att hon inte kunde se det pågående kriget som en kamp mellan demokratin och dess motsats, utan som en symbol för att vi lever i en ”karlcivilisation”, där våld och fysisk styrka prioriteras högre än omtanke och respekt för livet.

Det må ha gått över 70 år, men jag känner samma frustration. Västvärlden vs. Ryssland handlar inte om en kamp om demokrati, det handlar om ett maktspel. Att rusta upp militären är att gå med i detta maktspel, fortsätta kraftmätningen.
Jag känner bara ett stort ointresse. Jag blir arg över att staten uppmuntrar min bror att tillbringa ett halvår med att leka krig.

Om finska staten verkligen vill värna om sina medborgares grundtrygghet – varför används inte värnpliktsresurserna till att ordna en obligatorisk överlevnadsutbildning för alla 19-åringar, oberoende av kön? Den skulle innehålla första hjälp, kunskap om hur en gör upp eld, bygger vindskydd, hittar föda i naturen – kort sagt kunskaper som behövs om vår moderna civilisation mitt i allt klappar ihop.
Det skulle vara ett hållbarare sätt att jobba för säkerhet. Vi har gett ”karlcivilisationen” tusentals år. Dags att prova något nytt?

Publicerad i Åbo Underrättelser 26.4.2014

söndag 2 mars 2014

Sofforna i mitt liv


Jag har haft lyxen att tillbringa jullovet i vågrätt läge. Utsträckt på soffan i föräldrahemmet med choklad mellan tänderna och en bok mellan fingrarna. Jag har andats lugnare, känt magen växa och ansiktsorenheter frodas, men också känt att det inte gör så mycket.
Njutit av närvaron. Av de andra som suttit där. Pysslandes med egna grejer: Böcker, telefoner, tv:n – men i samma soffa.
Tänkt på hur soffor sammanför. Formar både kropp och tankar. Framför allt låter kropp och tankar flyta ut, breda ut sig, ta plats.

Den första och bästa står i 90-talets barndomshem. Vi har två, de är bruna och slitna, och alldeles ypperliga att leka häst med. Jag gör tyglar av ett hopprep och vrider knäna utåt när jag skänklar, precis som jag läst i ”Min häst”. Den mindre soffan är en ponny, den större ett kastanjebrunt sto.
När soffan inte är en häst är den en plats för äventyr. För böcker. Medan resten av familjen kollar på ligafotboll eller skidåkning plöjer jag tvillingböcker, Kittyböcker och Harry Potter.

Sedan dyker en soffa upp också inne i tv-rutan. Min tonårstid ägnas åt ett frossande i ”Vänner”, teveserien om vita amerikaner i 30-årsåldern som dricker kaffe ur stora koppar i en soffa. Den soffan symboliserar livet bortom Pungböle bro och Strömma kanal. Den där samtalen ska föras. De eviga vänskapsbanden knytas.

Min första egna soffa får jag låna. Den består till största delen av metall och väger nästan lika mycket som en riktig häst. Fyra personer hjälper till för att få upp den till lägenheten på fjärde våningen på Lilla Tavastgatan. Tre år senare finns bara en av dem kvar i min vardag. Två nya, fantastiska, baxar ut den till hissen när flyttlasset ska gå.
I den soffan kollar jag på alla säsonger av ”Sex and the City”, stickar en mössa, raserar fördomar tack vare underbara soffgäster, gråter tusen liter och gör mitt livs största misstag. Som visar sig bli det bästa. I alla fall så här långt.

Den soffan reser vidare och blir min brors. Själv tillbringar jag en månad i en lägenhet utan möbler. Vi sitter på en madrass på golvet omgivna av bokhögar och skriver kandidatuppsatser. Det ser romantiskt ut, men ryggen värker.
Nästa soffa är lånad, kort, men delad. Full av både ångest och förväntan. Sedan följer ett sofflöst halvår i ett annat land, innan jag får sällskap. Då hyr vi en ljusgrön soffa som vi täcker in med filtar eftersom vi äter alla våra måltider där.

Så är det sensommar år 2013 och en stor, svart soffa kånkas upp för sju trappor uppe på Kaskisbacken. Utlånad av ett annat kollektiv håller den stilen, och i hushållet finns oftast någon vars namn inte står på dörren.
Vilken soffa som blir nästa vet jag inte. Ännu har jag aldrig ägt en själv, men det känns inte viktigt alls.
En soffa kan givetvis vara pretentiös, en klassmarkör, men den kan också vara det den är. En sak med stoppning, ryggstöd och ben. En plats inte i första hand tänkt för jobb (även om jag nog avklarat mer av mina studier i soffor än vid skrivbord), utan för kravlös existens. Något som det pratas ganska lite om i dag, eftersom allt måste tjäna ett syfte. Passa in i ett system.
Förstås är det viktigt att inte försoffas helt och hållet. Inte passiviseras. Men soffsittande kan faktiskt vara en protest mot effektiviteten. Ett kreativt andningshål.

Må du ha ett riktigt gott 2014, fyllt av totalt onyttiga stunder!

Publicerad i Åbo Underrättelser 4.1.2014

Livets lokala nyanser


I ÅU den 24 oktober 2013 frågar sig redaktören Dan Lolax hur lokaltidningens rapportering om frågor som berör sexuella minoriteter skulle kunna göras bättre. Det är ett strålande initiativ, och jag hoppas frågan redan hunnit inspirera och väcka respons.
Det finns nämligen mycket som vi kunde göra, inte bara i den här tidningen, utan i all samhällelig offentlighet. Och det handlar inte om att tillsätta detaljer, att krydda det redan existerande nyhetslandskapet med en exotisk gnutta minoritetsproblematik. Det måste handla om att revidera hela det ”vanliga” nyhetsflödet och fundera över varför minoritetspersonerna inte finns där av sig själva.

Jag bläddrar igenom en bunt nyutkomna ÅU-tidningar och tittar på människorna som pryder fotografierna. I hela högen hittar jag endast tre bilder som föreställer icke-vita människor. Två av artiklarna handlar om flyktingar, den tredje om bortrövade barn.
Samma experiment är svårare att genomföra med sexuella minoriteter, eftersom tydliga utseendemarkörer saknas, men när det gäller artiklarnas innehåll är den tongivande linjen den samma: minoriteter förekommer när nyheten handlar om att de utsätts för problem. Det må så handla om diskriminering av homosexuella i Ryssland, eller om utmaningar när flyktingar ska integreras.

Nu går det förstås att hävda att det här är ett orättvist sätt att läsa tidningen: det svensktalande Åboland, som utgör ÅU:s intresseområde och läsarskara, är ju trots allt väldigt vitt och heterosexuellt. Varför skulle tidningen då med våld jaga icke-vita, icke-heteropersoner att skriva om? Tidningen ska väl representera läsarnas vardag?

Här är det viktigt att notera att majoritetens vardag inte är det samma som vardagen för varje enskild individ. Bara för att det finns gott om vita heterosexuella individer i Åboland betyder det inte att vi alla hör till den gruppen. Det är, tvärtom, överraskande många av oss som inte gör det. Det finns nyansskillnader, starka såväl som svaga, både gällande hudfärg och sexuell läggning.
Tyvärr döljs de rätt så effektivt om vi journalister väljer att presentera en verklighet där vitt och heterosexuellt är normen, och minoritetspersoner enbart figurerar som representanter för sin grupp. Det leder läsaren att tro att världen ser ut så på riktigt, och gör det i förlängningen svårare för människor att existera på lika villkor.

Så, hur skulle en mer nyanserad nyhetsrapportering på lokaltidningsnivå se ut? Jag tror att en av lösningarna är så enkel som representation. Vi kan sträva efter att medvetet låta personer ur minoritetsgrupper figurera i gallupar, artiklar och kolumner också då temat som behandlas inte uttryckligen gäller minoritetsproblematik.
Det går att intervjua icke-heterofamiljer om alldeles vanliga familjefrågor, och låta icke-vita personer uttala sig om lokalpolitik eller skarvar. Helt enkelt tala med minoritetspersoner, inte om dem.

Jag påstår inte att det här är ett enkelt sätt att bedriva journalistik på, det kräver betydligt mer tid och energi än att bara låta artiklarna se ut som ”de brukar”. Att ge utrymme för andra röster än de ”vanliga” på sidan leder också till att de ”vanliga” rösterna får mindre plats.
Men just här tror jag faktiskt att nyckeln till nyansering ligger: Det handlar om att vidga definitionen av ”det vanliga” och inkludera minoritetsrepresentanter i begreppet.

Framför allt tycker jag att vi ska se det som vårt ansvar att också berätta lyckliga historier om personer ur minoritetsgrupper. För även om Finland tyvärr är ett rasistiskt och heteronormativt land hjälper vi ingen genom att bara berätta snyfthistorier.

Lokaltidningar har stor makt när det gäller att forma läsarens världsbild, och jag är glad att ÅU vill ta sitt ansvar på allvar. Sedan har förstås vi som lever i Åboland ansvar för att skapa det samhälle vi vill ha representerat.

Publicerad i Åbo Underrättelser 9.11.2013

Om städningens mänsklighet


Innan jag satte mig ner för att skriva den här kolumnen diskade jag. Det låter kanske som irrelevant information.
Jag trodde att det var det. Jag trodde diskandet i sig var så irrelevant i jämförelse med kolumnskrivandet, arbetet, att det kändes orimligt att behöva ägna tid åt det. Samma känsla har gett upphov till dammtussarna under mitt skrivbord och dyra caféutgifter, för varför skulle jag sätta tid på att städa eller laga mat när det finns mycket viktigare saker att göra?

Spontant lyder svaret: eftersom jag inte har så mycket pengar. Jag har inte råd att anställa städhjälp eller äta ute titt som tätt.
För den välbärgade kryllar samhället av möjligheter att underlätta vardagsbestyren. Du kan få hushållsavdrag på städtjänster eller beställa hem matkassar med ingredienser till färdigt komponerade måltider. Dessa tjänster är säkerligen guld värda för många arbetstyngda individer, men det finns något i systemet som skrämmer mig. Det bygger på idén att det finns saker som är viktigare än att utföra de vardagliga, livsuppehållande handlingarna, och att det är värt att betala för att någon annan ska utföra dem åt en. Vilket är samma tanke som får mig att vilja prioritera datorn över diskberget.

Redan under min första föreläsning på grundkursen i nationalekonomi fick jag lära mig att specialisering gynnar alla. Samhällets produktivitet ökar om alla är experter på en enda sak, och byter den tjänsten mot alla andra tjänster. Och visst finns det de som är bra på att städa, och kan göra det professionellt, men även de har egna hem som måste städas. Är du själv anställd med städarlön har du knappast råd att anställa en egen städare.
Resultatet blir att vissa inte behöver städa alls medan andra måste städa både åt andra och åt sig själv. Utan att få betalt för det sistnämnda. Istället för en utopi där alla gynnas ser vi ett fullfjädrat klassamhälle där vissa är befriade från sin egen smuts, medan andra förväntas ta hand om allas.

Allt mänskligt liv lämnar spår. Vi lossar hud och hår, producerar snorkråkor och avföring. Att drömma om ett samhälle där ingen människa skulle vara tvungen att städa är naivt, och rent av farligt. Jag vill istället drömma om ett samhälle där alla städar. Litteraturvetaren och filosofen Nina Björk har påpekat hur vurmandet för städtjänster riskerar att göra oss främmande för vår egen smuts, och därmed också för vår egen mänsklighet.
Med tanke på att de flesta av oss bor i hus där all smuts försvinner ner i avlopp och soptunnor som någon annan sedan tömmer är fjärmandet redan en bra bit på väg också fastän vi själva håller i dammsugaren. Alltså finns det ingen anledning att öka gapet ytterligare.

Istället för att uppmuntra till längre arbetsdagar och städhjälp borde hushållsarbetet ses som en del av ens dagliga förvärvsarbete. Ingen, vars fysiska förutsättningar tillåter det, skulle således få arbeta fler timmar per dag än att det finns tid och kraft över för städning och matlagning i hemmet. Lönen för arbetet måste alltså ligga på en nivå där det här är möjligt.
Att uppvärdera hushållsarbetet handlar inte bara om att motverka ojämlikhet mellan klasser, utan också mellan kön. Enligt svensk statistik från 2011 arbetar kvinnor och män ungefär lika många timmar per dag, men av de timmarna går en högre procent av kvinnornas tid till obetalt hushållsarbete. Det skulle bara kunna kallas rättvist om kvinnorna också skräpade mer ner i hemmet och åt mer mat.

Att lämna spår och skapa smuts är del av vad det är att vara en människa, och inga människor borde därför få bli omedvetna om det. Bakom alla stora tankar och alla invecklade uppfinningar ligger ett hem, där ligger mat som någon lagat, kläder som någon tvättat och golv som någon sopat.
Bakom den här kolumnen ligger en disk. Och det är viktigt.

Publicerad i Åbo Underrättelser 14.9.2013

Avstå


Vi sitter där med våra temuggar, min vän och jag, och bubblar över kloka saker vi läst på internet. Precis som förra lördagens kolumnist Anna Pusa skrev (22.2.) är det något fantastiskt med hur viktiga nyheter och intressanta artiklar når miljontals läsare genom sociala medier varje dag.

Min vän och jag har aktivismdrömmar. Vi skulle på riktigt vilja göra något åt hur det här samhället ser ut, och det är mycket lättare att hålla hoppet uppe när en kan läsa smarta nätkrönikor medan homofobin och klasshatet rasar omkring oss.

Samtidigt är risken stor att engagemanget fastnar där. Aktivismen blir bara klicktivism: ett ändlöst delande och gillande och underskrivande av diverse virtuella protestlistor. Inte för att det skulle vara verkningslöst, men risken är att jag invaggas i en falsk känsla av präktighet: ”Jag är medveten, alltså är det okej.”

Tyvärr leder medvetenhet på en intellektuell nivå inte automatiskt till förändring i praktiken. Göran Greider skriver på ledarplats i ETC (26.2.) om hur rasistiska strukturer i samhället upprätthålls av välutbildade medelklasspersoner. Det är nämligen de som befinner sig i maktpositioner där de kan sortera bort arbetsansökningar med svåruttalade namn och flytta bort från invandrartäta områden för att istället placera sina barn i en friskola.

Hur oskyldiga de här handlingarna än ser ut är deras skadliga konsekvenser mer omfattande än när en anonym sannfinländsk anhängare skriver något rasistiskt på nätet. Den sistnämnde har stora aggressioner, men liten makt. Naturligtvis måste även glåpord och näthat motarbetas, men samhället kommer inte att ha förändrats bara för att alla uttrycker sig politiskt korrekt. Vill vi förändra något är det just makten och privilegierna som vi måste omfördela.

Det smakar snabbt ganska unket att sitta där och dela samhällskritiska texter, när jag själv har en kropp som på många sätt drar nytta av alla strukturer som förtrycker andra. Jag är vit. Jag är medelklass. Jag studerar på universitet. Jag har ett namn som klingar inhemskt. Jag är en cis-kvinna (d.v.s. jag identifierar mig som det kön som samhället kategoriserar mig som). Jag lever i en heterosexuell relation.

I så gott som alla maktförhållanden är jag en vinnare. Vill jag göra något åt samhällets orättvisor handlar det därför inte om att jag ska demonstrera för att kräva något jag inte har. Jag har redan massor. Min påverkningsmöjlighet ligger istället i att avstå.

Författaren Mia McKenzie skriver på bloggen Black Girl Dangerous (3.2.) om olika sätt att avstå från privilegier. Det går att använda den makt jag själv fått till att ge makt åt andra, t.ex. anställa människor som annars skulle förbises, eller hålla tyst för att ge röst åt andra. En annan strategi är att bojkotta platser och aktiviteter som diskriminerar vissa grupper, även om en själv inte hör till den diskriminerade gruppen. T.ex. bojkotta kaféer som inte är tillgängliga för personer med funktionshinder. Eller, som i mitt och min partners fall: vägra gifta oss tills Finland har en jämlik äktenskapslag.

Medvetenheten får inte stanna på skärmen, den måste ta sig uttryck i min kropp. Om jag vill se ett mer jämnfördelat samhälle är faktumet att jag inte valt mina privilegier ingen ursäkt.
Jag kan välja att avstå.

Publicerad i Åbo Underrättelser 1.3.2014