a room of my own

Mitt första egna rum hette Muminrummet på grund av sina gula gardiner med muminmotiv. Det delade jag i och för sig med min lillebror, och när jag sedan fick flytta till ett "eget" eget rum var det egentligen bara en del av ett genomfartsrum, som avgränsades med en bokhylla. Jag tror jag var 14 eller 15 när jag fick mitt första riktigt egna rum, med en egen dörr. På den satte jag upp en lista över "Ylvas paragrafer", där bland annat äppelmunksordspråket fanns, omringat av andra klokheter som "Vi är också stjärnstoft" och "Life is revolution".

Sedan flyttade jag hemifrån och bodde på lite diffusa ställen under ett halvår då jag äventyrade bland franska kloster, tyska vingårdar och irländska bondgårdar, tillsammans med min dåvarande pojkvän. Efter det hade jag faktiskt ett eget rum, under några månader då vi jobbade på ett agriturismo-hotell i Italien, även om jag rätt sällan var ensam där. Det jag minns bäst är att rummet fick mig att börja måla, eftersom jag till varje pris ville täcka de vita väggarna.

Under mina tre år i Åbo har jag bott i vardagsrummet i en tvåa. Jag har haft turen att ha jättefina roommates, och rummet kändes som mitt, trots att jag ibland kunde sakna att ha en dörr. I gengäld gjorde dörrlösheten att jag verkligen bredde ut mig i hela bostaden, och tapetserade köket med muminbilder (ett genomgående tema).

Så här vill jag minnas det.

Så här såg det ut efter vår utflyttningsfest. Vi kallade lägenheten för Grottan.

Efter flytten från Lilla Tavastgatan i våras snyltbodde jag hos min käraste, först en månad i en lägenhet utan möbler (förutom köksbord och stolar, och några madrasser), och sedan i världens mysigaste etta som vi fick hyra i andra hand tack vare att Liisa bestämt sig för att äventyra i Vasa.

Och nu, nu har jag ett eget rum igen, eller nästan en helt egen bostad faktiskt, och det är faktiskt första gången. Jag har aldrig förut haft en brevlåda med bara mitt namn på. Visst, jag delar kök med åtta andra, och hela arrangemanget känns väldigt tillfälligt - men på samma gång märker jag att jag njuter. Första dagarna var det lite konstigt och angstigt att inte ha någon annan runt sig hela tiden, men nu märker jag att det finns någonting skönt i det också. I att stänga dörren, slänga ryggsäcken på golvet, och faktiskt vara ensam.
Det öppnar upp för tankar - både trevliga och jobbiga, men oftast nyttiga - det öppnar upp för kreativitet. Jag uppskattar att jag börjar lära mig att tycka om mitt eget sällskap. Och så småningom också mina texters sällskap. Virginia Woolf var inte så dum. Speciellt när man kompletterar det egna rummet med Skype i datorn och Göteborg utanför dörren.

Bilden ser arrangerad ut.

Men imorgon, då åker jag österut. Och då ska jag husera i en etta där jag inte är ensam. Och det gör mig väldigt väldigt glad!