måste och borde och sådant

Det tydligaste tecknet på att det är för mycket är när jag mister förmågan att prioritera. Så känns det lite just nu, och det irriterar mig våldsamt. Tröttsamt att hela tiden känna att tiden och krafterna inte räcker till allt som borde göras i studieväg, och allt jag skulle vilja göra i annan väg. Tröttsamt att det här är en situation jag varit i tusen gånger tidigare, utan att jag tydligen blivit bättre på att lära mig undvika att hamna där igen. För här är jag. Väldigt väldigt trött. Och det är bara den 25 september.

Men så är det här en lite extrem vecka också. Med roliga saker som Åbobesök förra helgen och Bokmässan nu inkommande helg. Plus ca 1500 sidor som borde ha lästs för seminarier däremellan. Och en vetenskaplig recension som borde skrivas innan torsdag klockan 17 av en bok jag ännu inte har läst. Jag vill inte gnälla. Jag vill sluta ordna sådana här situationer åt mig.

Åbo var å andra sidan härligt. Där kändes prioriteringen lättare. Kramas, dricka te, prata, gå på kaffe (inget "fikande" här), spela spel, äta sushi, gå på bio, dricka mera te och prata ännu mera.

Jag inser att en skrämmande hög procent av bilderna på den här bloggen nu föreställer diskbänkar. Hade inte tänkt ha det som mitt kännetecken. Dock tycker jag det finns något fint med en stor hög odiskade tekoppar som skvallrar om att en hög fina människor varit på besök. Sedan har jag ju också den oförskämda turen att ha en käraste som gillar att diska.

Jag ska försöka få in samma tankesätt här. Arbeta från vilan och inte vila från arbetet, som en klok vän till mig brukar säga. När man är stressad är det det sista man vill höra. Men jag börjar inse hur vansinnigt viktigt det är att påminna mig själv om att det som jag stressar över kanske inte är världens viktigaste sak att satsa nerver och sömnbrist på just nu. Att "måste" och "borde" faktiskt är rätt relativt.

Och det finns inget coolt i att vara i riskzonen för utbrändhet, trots att man i bland får uppfattningen att det är rena rama vardagsmaten.