Det är inte så att man magiskt får en massa ny tid och en massa ny själsfrid när man flyttar. Så mycket har jag tvingats inse. Är man en sådan som jag som tenderar planera fullt sina dagar så gör man det också när man bor i en främmande stad. Och i sig är det bara väldigt fint. För här finns väldigt fina människor, och jag är otroligt glad över det. Samtidigt känner jag bekanta varningsklockor ringa i takt med att bokhögen på skrivbordet växer och jag upplever att jag har svårt att ens hitta tid att gå ut och gå eller köpa en mopp (mitt golv är stadigt på väg mot dammökentillstånd). Inte kul, och helt onödigt, när jag nu en gång har möjligheten att själv disponera över min tid. Så jag tänkte jag skulle börja med det nu. Vara mera i stunden och inte planera så mycket. Låter det bekant? Kanske någon har snackat om carpe diem tidigare? Njäh, det här är min helt egen och helt unika nya livsfilosofi...
Meditera över den och lyssna på en låt som jag älskade när jag var 16 år.
(Har dock inte sett videon innan i dag, och glihh, tur var väl det, vilket melodramatiskt kalas. Beklagar! Men låten i sig har något vackert i sig. Åtminstone när man är 16.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar