migrationsreflektioner

Uppmuntrad av ett mejl från min gamla litteraturlektor tänkte jag att det kanske kunde vara en ide att även här på bloggen dela med mig av min kolumn som i lördags nådde Åbo Underrättelsers läsare. 

Vandra in, och ut

Jag är en invandrare.

Så stod det på brevet jag fick från Skatteverket för några veckor sedan, när mitt efterlängtade svenska personnummer anlände. Jag har bott i Göteborg i snart två månader, men först nu öppnar möjligheterna sig på riktigt. Jag kan gå med i vilket gym jag vill, jag kan öppna ett bankkonto, jag kan registrera mitt mobilnummer.

Personnumren används mycket flitigare i Sverige än i Finland, och jag har gång på gång förvånats av hur begränsad tillvaron blir utan det. Trots att jag ser mer eller mindre likadan ut och talar samma språk som alla andra här. Innan kuvertet märkt ”invandring” damp ner i brevlådan kunde jag inte ens klaga på SJ om jag hade velat.

Usch vad jobbigt då, kunde jag tänka. Och därigenom blotta min priviligierade utgångspunkt.

Att åka på utbyte känns lite som att få en alternativ värld i present. Jag har fått stipendier, uppmuntran, bostad och sysselsättning (=studieplats) serverat, allt jag behövde göra var att flytta på mig rent geografiskt – och mitt i allt bor jag i Göteborg. Jag får knata runt bland svenska vägskyltar, sörpla filmjölk till frukost och fascineras av gulliga kulturskillnader medan jag anstränger mig att sluta säga ”roskis”.

Jag kan skratta roat åt att kallas invandrare, trots att det är sant, men skrattet fastnar lite i halsen. För på riktigt är det en stor skillnad.

Det som skänker tillvaron som utbytesstudent en aura av låtsasvärld är att jag när som helst kan åka hem. Både på besök till mammas 50-årsdag och till jul, men framförallt finns det inprogrammerat i hela utbytestanken att jag ska åka tillbaka till Åbo efter att läsåret här är slut. Inte så att någon kommer att tvinga mig, jag känner många som åkt på utbyte och stannat kvar, men grundtanken i konceptet är ändå att man efter ett år med exotiska nya upplevelser ska åka hem och fortsätta med sitt ”vanliga” liv. Och det är här som invandrarskämten börjar smaka beskt. Jag är en invandrare. Men jag får åka hem precis när jag vill.

Platser ser olika ut beroende på vem som ser dem. När forskaren Helena Holgersson bad papperslösa människor i Göteborg rita sina egna kartor över staden tog ingen av dem med havet, trots att det är det som framhävs som stadens viktigaste attribut i alla turistbroschyrer. Istället fick biblioteket en framträdande plats, och alla andra ställen som gratis erbjuder värme och information.

”De fattiga ser inte havet” förklarar min vän Olivia för mig efter att ha bekantat sig med Holgerssons forskning. Det känns obehagligt och absurt. Och så pratar man om hur nya platser öppnar nya vyer.

Migration är inte bara ett fenomen, det är snarare en grundkomponent i hur vi människor fungerar, i alla fall om man tittar på världen i stort. Något att förhålla sig till vare sig man själv kan/vill/får röra på sig eller inte.

På Världskulturmuseet här i Göteborg pågår som bäst en utställning med namnet ”Destination X”. Den tar upp resandet i alla dess former, ställer bilder av drunknade flyktingar bredvid bilder av poolsemestrande turister. Den visar upp skor som tillhört pilgrimsvandrare och barnleksaker som hittats i öknen vid Mexikos gräns.

Vissa tvingas flytta på sig, andra tvingas stanna kvar. Till stor del handlar det om längtan, att längta bort eller hem. Vissa människors rörelser betraktas som illegala medan andras resekonsumtion håller i gång en hel ekonomi.

Det hela är svårt att få grepp om, och gör åtminstone mig ganska obekväm. Tacksam också, definitivt, men det är en tacksamhet med underton av svindel och skam.

Tänk att jag har möjlighet att resa och bosätta mig nästan var i världen jag vill.

Vandra in. Vandra ut. Vandra hem. Och jag ser havet.

Jag önskar att det samma skulle gälla för mina medvandrare världen över.

ÅU 27.10.2012