Finland var fint. Jag vet inte varför Finland envisats med att bli så fint just när jag flyttat bort. Det blev också väldigt intensivt, jag var som vanligt lite överoptimistisk till hur mycket man hinner göra under en helg då man samtidigt går en skrivarkurs på full tid. Men det var värt det. Skumpaskåla med skrivarkumpanerna, tokdansa med Prosa, dricka många muggar te med många av de allra bästa, träffa föräldrar, moster, skrivarmentorn, och min käraste.
Ändå är det inte som om att allt var kalas och tjohoj och bara skratt, jag har också hunnit gråta och bli arg. För egen del, för andras. För att världen skulle kunna vara så mycket bättre. Samtidigt är jag glad att världen trots allt är. Framför allt att dessa människor är.
Nu känns Göteborg lite tomt. Eller så är det jag som känner mig tom (eller så där lagom förvirrad som man blir när man väcks av eftermiddagssolen). Men jag vet att det nog snart börjar rulla på här igen, måste bara skuffa mig själv i rullning.
 |
| Bilden är från en långpromenadsfotosession som jag och Emma gjorde för ett par veckor sedan. Jag vet inte riktigt vad den här skulpturen utanför Humanisten på riktigt ska symbolisera. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar