Jag vandrade runt tillsammans med Helena von Zweigberks Sommar från 2009 (har lyssnat slut på årets omgång Sommar och därför börjat söka mig bakåt i tiden) och hon pratade om musik på ett sätt som gjorde att jag ville dansa, skriva och tjoa högt, för mycket av det hon sade var så otroligt bra. Tänker dock inte sammanfatta, utan jag säger bara: lyssna. (Det hjälper också om man vill förstå inläggets rubrik.)
Medan jag lyssnade knatade jag backe upp och backe ner på jakt efter solnedgången (bokstavligen, det var ännu klyschigare än det låter). Jag hittade den vid Klippan, just när Sommar tog slut.
 |
| Det doftade saltvatten. Ibland är det just det man behöver. |
finaste du, det låter som en underbar sak att göra. själv var jag ut och gå i tisdags men jag sökte upp gravgården istället, haha, vad säger det här om mig? fast det var spännande att gå runt på gravgården i mörkret. jag vågade bara gå i utkanterna för det var så ruskigt men känslan påminde mig om hur det var att vara liten och gå genom skogen i mörkret, så det var bara fint. och stjärnorna var så klara där. så vacker bild också, kram till dig!
SvaraRaderasolnedgång, gravgård - jag ser tjusningen i båda! är nog lite imponerad över att du vågade gå där i mörkret, men jag kan tro på att stjärnorna är extra fina då. du borde snart få post! kram!
SvaraRadera