Den ena diskussionen bar temat "Orientation, the Orient and the Arab Spring". Väckte en massa tankar och stor respekt. Jag vill nu alldeles särskilt läsa kloka Somaya Ramadan. Samtidigt blev jag påmind om hur lite jag vet om världen och hur skyddad min tillvaro är.
Den andra diskussionen bar temat "Vita läsningar, rasistiska rum". Johannes Anyuru, Balsam Karum, Khashayar Naderehvandi och Rakel Chukri samtalade engagerande, provocerande och väldigt belysande om hur fastskruvade raskategorierna i Sverige (och, är jag säker på, i Finland med) fortfarande är. Skriver du skönlitteratur och har invandrarbakgrund läses du som en författare med invandrarbakgrund, och oberoende av vad dina böcker egentligen handlar om är det invandraraspekterna, eller "svartheten", som recensenter tar fasta på. Segt, fastlåst, och trist.
I och för sig är det ju inte den enda stämpeln man kan få som författare, speciellt inte när man debuterar. "Ung kvinnlig debutant" är inte heller särskilt attraktivt, och riskerar också styra läsningen och kritiken oerhört. Samtidigt vore det ju en naiv illusion att tänka sig att totalt förförståelsefri läsning skulle vara möjligt, eller ens eftersträvansvärt. Och att tänka helt utan kategorier går troligtvis inte heller. Men vad jag inte kan förstå är varför vi tillåts toffla på i samma gamla tråkiga reducerande och diskriminerande kategorier, när man istället kunde tänka sig kategorier som rörliga och öppna, som samexisterande i pluralform, som kompletterande och nyanserande verktyg.
En annan tanke som fortsatt tvinna i mitt huvud under kvällen är problematiken kring "man kan/får inte tala om det här om man inte själv upplevt det." I fråga om rasism, i det här fallet. Och visst, jag kan förstå det, att det blir fejkat och fel om en massa vita akademiker talar sig varma så de postkoloniala begreppen flyger, utan att vi för den skull har en konkret erfarenhet av det som vi försöker motarbeta. Samtidigt blir det också ett exkluderande, ett stopp för samtalet, om enbart färgade personer tillåts tala om det här. Jag förstår att vi måste ta oss ur den vita diskursen, blottlägga den, men sker det verkligen bäst genom motexkludering? Är det ändå inte dialog och ömsesidig förståelse och uppluckrande av kategorier som på något sätt är målet?
Heh, denna textmassa var inte helt planerad, men glad lördagskväll bara! Jag hade från början övervägt att bli kvar på festivalen också för kvällsprogrammet, men trots att stämningen där var hur mysig som helst kände min hjärna efter diskussionerna bara att nej, nu räcker det, nu orkar vi inte ta in mer. Dessutom var mitt sällskap på väg vidare, och jag kände inte att jag hade energi för nya bekantskaper just i dag.
Så jag har istället suttit på min säng och funderat, lyssnat på gitarrspel genom väggen, skypeat lite, läst en del, och tänkt. På det här, men också på annat. På hur det känns att vara här och vara jag, just nu, när jag snart kan räkna två månader som Göteborgsbo. Det känns både och, kan jag säga, och lite allt på samma gång. Jag jagar nog fortfarande efter ett lugn som jag inte riktigt hittat. Frustrerande att inse, men samtidigt paradoxalt nog rätt befriande. Det finns tid. Ibland behövs en lördagskväll som den här för att man ska inse det.
(Och i natt finns det extra mycket tid, tack vare klockvridningen som jag bejublar nu och förbannar om ett halvår. Livsrytmer. Inte så tokigt.)
hej min raring!
SvaraRaderadet är svårt det här, diskussioner kring öppen och dold (omedveten?) rasism, frågan är om man kan vara någon annans röst på ett bra sätt(troligtvis inte), och om hur man i såna fall ska kunna föra diskussionen utifrån sig själv som priviligierad. jag tror att det skrämmer många att utrymmet att tala liksom inte finns eller har konnotationer som man inte själv förstår. för min del gör det att jag inte talar om det för att allt låter fel när det kommer ur min mun, och jag blir rädd att säga fel. vet inte hur diskussioner om rasism, exkludering, minoriteter ska föras, kanske främst för att jag saknar "fakta" men tänker att också med "fakta" tillhands kan jag aldig helt ta mig ur mina egna förvridna tankar kring ämnet, det blir för farligt och då väljer jag att bortse från det hela. vilket kanske är ännu värre än att våga diskutera, men med vem och var och hur? känner mig bara dum och stum i diskussioner om dessa frågor.
Idag postade jag ett brev till dig och så har jag varit på föreläsning om vetenskapsfilosofi som jag exalterat skrattade mig igenom för att det plötsligt var så spännande! jag kan aldrig riktigt bedöma om jag bara låtsas vara intresserad för att lura mig själv att lära mig eller om föreläsaren lyckades träffa en nördpunkt jag inte själv varit medveten om att fanns, men det var roligt iallafall och jag kände mig dum men inspirerad, den bästa känslan! tihi!
kärlek till dig, mystant, nu ska jag hugga tänderna i kanden!
jag bevakar min brevlåda som en hök!
SvaraRaderajag känner igen mig i det du skriver, hur man blir tyst bara för att inte säga fel. jag hoppas det skulle finnas rum för samtal där man kan uttala sig också om sådana här svåra saker utan att riskera att bara göra det värre genom sina ord. som tur finns ju i alla fall alltid alternativet att helt enkelt omsätta sina känslor i handling, d.v.s. bara se till att man i alla fall själv inte behandlar någon diskriminerande, och sedan vänta med orden tills man hittar dem. det är trots allt viktigare, tänker jag, att vi får en värld där folks konkreta handlingar är fina, än att vi får en värld där vi hittat det rätta orden för att tala om det. (säger jag som ändå är rätt förtjust i ord...)
kärlek till dig med, min fina vän, och kämpa på med kanden!