post-mässa

Det är mörkt, och ute regnar det. Jag tuggar hallonbåtar, lyssnar på musik och försöker smälta intrycken efter Bokmässoveckoslutet. Låta de intryck som bara består av sorl, ljus, färger och former rinna av, medan intrycken av ord som uttalats och människor jag kramat blir tydligare.

Jag tyckte om mässan, mer än jag trodde jag skulle göra. Brukar ha svårt för gigantiska folksamlingar och överdriven kommersialisering av litteratur. Men jag tyckte mässan här i Göteborg trots allt hade något av en värme, och jag är definitivt glad över att jag bestämde mig för att köpa seminariekort. Det gav möjlighet till andningshål och vilopaus från vimlet, plus att jag fick höra flera intressanta saker. 

Särskilt två seminarier snurrar kvar i huvudet: Jonas Gardell och den ofattbara smärta hans nya bok rymmer, och så Nina Björks antikapitalism som tilltalar mig oerhört. Jag känner igen mig i mycket av hennes tankar, men känner att jag måste kontemplera över det lite mera innan jag kan skriva ett vettigt inlägg. Nyfikna eller oinsatta (till vilka jag fortfarande räknar mig) kan börja med att läsa här och här.

Jag köpte hela sju böcker, inser jag både roat och lite förskräckt. Överraskande nog bara en roman (Gardell). Annars blev det lyriska essäer, reflekterande essäer, en poetik, en litteraturvetenskaplig avhandling och en debattbok. Kanske lika bra att vädret för veckan som kommer ser ut så här:

Ska också i övrigt bli skönt att återhämta sig efter förra veckans intensiva pluggande och helgens mässhäng och festligheter, även om det var väldigt fint. Jag har förresten hoppat av en av mina kurser, och det känns som det bästa beslutet någonsin. Men även det ska få ett separat inlägg tror jag, lite senare.

Nu ska jag fortsätta smälta intryck. I morgon bitti träffar jag Foucault igen.

måste och borde och sådant

Det tydligaste tecknet på att det är för mycket är när jag mister förmågan att prioritera. Så känns det lite just nu, och det irriterar mig våldsamt. Tröttsamt att hela tiden känna att tiden och krafterna inte räcker till allt som borde göras i studieväg, och allt jag skulle vilja göra i annan väg. Tröttsamt att det här är en situation jag varit i tusen gånger tidigare, utan att jag tydligen blivit bättre på att lära mig undvika att hamna där igen. För här är jag. Väldigt väldigt trött. Och det är bara den 25 september.

Men så är det här en lite extrem vecka också. Med roliga saker som Åbobesök förra helgen och Bokmässan nu inkommande helg. Plus ca 1500 sidor som borde ha lästs för seminarier däremellan. Och en vetenskaplig recension som borde skrivas innan torsdag klockan 17 av en bok jag ännu inte har läst. Jag vill inte gnälla. Jag vill sluta ordna sådana här situationer åt mig.

Åbo var å andra sidan härligt. Där kändes prioriteringen lättare. Kramas, dricka te, prata, gå på kaffe (inget "fikande" här), spela spel, äta sushi, gå på bio, dricka mera te och prata ännu mera.

Jag inser att en skrämmande hög procent av bilderna på den här bloggen nu föreställer diskbänkar. Hade inte tänkt ha det som mitt kännetecken. Dock tycker jag det finns något fint med en stor hög odiskade tekoppar som skvallrar om att en hög fina människor varit på besök. Sedan har jag ju också den oförskämda turen att ha en käraste som gillar att diska.

Jag ska försöka få in samma tankesätt här. Arbeta från vilan och inte vila från arbetet, som en klok vän till mig brukar säga. När man är stressad är det det sista man vill höra. Men jag börjar inse hur vansinnigt viktigt det är att påminna mig själv om att det som jag stressar över kanske inte är världens viktigaste sak att satsa nerver och sömnbrist på just nu. Att "måste" och "borde" faktiskt är rätt relativt.

Och det finns inget coolt i att vara i riskzonen för utbrändhet, trots att man i bland får uppfattningen att det är rena rama vardagsmaten.

a room of my own

Mitt första egna rum hette Muminrummet på grund av sina gula gardiner med muminmotiv. Det delade jag i och för sig med min lillebror, och när jag sedan fick flytta till ett "eget" eget rum var det egentligen bara en del av ett genomfartsrum, som avgränsades med en bokhylla. Jag tror jag var 14 eller 15 när jag fick mitt första riktigt egna rum, med en egen dörr. På den satte jag upp en lista över "Ylvas paragrafer", där bland annat äppelmunksordspråket fanns, omringat av andra klokheter som "Vi är också stjärnstoft" och "Life is revolution".

Sedan flyttade jag hemifrån och bodde på lite diffusa ställen under ett halvår då jag äventyrade bland franska kloster, tyska vingårdar och irländska bondgårdar, tillsammans med min dåvarande pojkvän. Efter det hade jag faktiskt ett eget rum, under några månader då vi jobbade på ett agriturismo-hotell i Italien, även om jag rätt sällan var ensam där. Det jag minns bäst är att rummet fick mig att börja måla, eftersom jag till varje pris ville täcka de vita väggarna.

Under mina tre år i Åbo har jag bott i vardagsrummet i en tvåa. Jag har haft turen att ha jättefina roommates, och rummet kändes som mitt, trots att jag ibland kunde sakna att ha en dörr. I gengäld gjorde dörrlösheten att jag verkligen bredde ut mig i hela bostaden, och tapetserade köket med muminbilder (ett genomgående tema).

Så här vill jag minnas det.

Så här såg det ut efter vår utflyttningsfest. Vi kallade lägenheten för Grottan.

Efter flytten från Lilla Tavastgatan i våras snyltbodde jag hos min käraste, först en månad i en lägenhet utan möbler (förutom köksbord och stolar, och några madrasser), och sedan i världens mysigaste etta som vi fick hyra i andra hand tack vare att Liisa bestämt sig för att äventyra i Vasa.

Och nu, nu har jag ett eget rum igen, eller nästan en helt egen bostad faktiskt, och det är faktiskt första gången. Jag har aldrig förut haft en brevlåda med bara mitt namn på. Visst, jag delar kök med åtta andra, och hela arrangemanget känns väldigt tillfälligt - men på samma gång märker jag att jag njuter. Första dagarna var det lite konstigt och angstigt att inte ha någon annan runt sig hela tiden, men nu märker jag att det finns någonting skönt i det också. I att stänga dörren, slänga ryggsäcken på golvet, och faktiskt vara ensam.
Det öppnar upp för tankar - både trevliga och jobbiga, men oftast nyttiga - det öppnar upp för kreativitet. Jag uppskattar att jag börjar lära mig att tycka om mitt eget sällskap. Och så småningom också mina texters sällskap. Virginia Woolf var inte så dum. Speciellt när man kompletterar det egna rummet med Skype i datorn och Göteborg utanför dörren.

Bilden ser arrangerad ut.

Men imorgon, då åker jag österut. Och då ska jag husera i en etta där jag inte är ensam. Och det gör mig väldigt väldigt glad!

gamla skolan

Det är något både roligt, och lite provocerande, men i och med det bara ännu mer fascinerande med akademiker av gamla skolan. Ni vet, de där som föreläser utan power point och tydlig struktur, som kanske dyker upp med tjocka buntar anteckningar under armen, men ändå pratar fritt, associerar hit och dit, fastnar i resonemang och är så belästa att man känner sig som en femåring i jämförelse.

Jag älskar den här typen av föreläsare, och jag har turen att ha sådana också här i Göteborg. Samtidigt kan jag känna en smula avundsjuka gentemot dem, eftersom det känns som om den sortens bildning som de besitter inte möjliggörs på samma sätt vid universiteten i dag. Man måste nischa sig, gärna tidigt. Man ska läsa in sig på det som behövs för att nå den examen man vill ta, men sedan ska man inte hänga runt och läsa så mycket mer, utan raskt pallra sig ut i arbetslivet och göra något vettigt, eller snickra ihop en snäv forskningsplan som går snabbt att genomföra. Klart man kan fortsätta att bilda sig på fritiden, men det ska i så fall vara ens hobby. Att i dag vilja bli en "gamla skolans intellektuell" som får sitta på sitt rum och läsa tjocka böcker och skriva obskyra texter utan att någon klagar är mer eller mindre omöjligt. Och visst, jag kan tycka att det är bra eftersom "gamla skolans intellektuella" förutsätter ett samhälle med en väldigt hierarkisk och aristokratisk arbetsfördelning, som jag definitivt inte förespråkar, men samtidigt skräms jag av tanken på att själv bli en smalspårig fackidiot.

Om ingen får resurser att verkligen bara bilda sig, läsa och läsa och skriva utan att kanske alltid veta exakt vart man är på väg tror jag många viktiga insikter aldrig blir gjorda. Men vad ska man leva på medan man gör det? Man måste vara effektiv för att få finansiering, ha tydliga planer, skriva begripligt. Ja, nå, det sistnämnda är väl inte för mycket begärt, inte heller när det gäller "gamla skolan". Men samtidigt finns det något trollbindande i texter som får mig att tänka att "det här är så konstigt skrivet att det aldrig skulle bli publicerat i dag", men som samtidigt kryllar av insikter, eller i alla fall antydningar av insikter som alldeles tydligt lurar under ytan och får en att inspireras och imponeras.
Jag hoppas sådant får skrivas också i framtiden, dock gärna också av andra än privilegierade vita män.

Jag går en kurs om att läsa Foucault just nu, ska kanske tilläggas. Och det kräver sin tankeverksamhet.

Men, lyckligtvis, är det väldigt kul! Bara att försöka maximera bildningen så länge studiestödet ännu trillar in...

om fångade dagar och sådant

Oj vad jag skrivit många blogginlägg i mitt huvud de här senaste dagarna, och oj vad jag inte har knackat ner ett enda på tangenterna.

Det är inte så att man magiskt får en massa ny tid och en massa ny själsfrid när man flyttar. Så mycket har jag tvingats inse. Är man en sådan som jag som tenderar planera fullt sina dagar så gör man det också när man bor i en främmande stad. Och i sig är det bara väldigt fint. För här finns väldigt fina människor, och jag är otroligt glad över det. Samtidigt känner jag bekanta varningsklockor ringa i takt med att bokhögen på skrivbordet växer och jag upplever att jag har svårt att ens hitta tid att gå ut och gå eller köpa en mopp (mitt golv är stadigt på väg mot dammökentillstånd). Inte kul, och helt onödigt, när jag nu en gång har möjligheten att själv disponera över min tid. Så jag tänkte jag skulle börja med det nu. Vara mera i stunden och inte planera så mycket. Låter det bekant? Kanske någon har snackat om carpe diem tidigare? Njäh, det här är min helt egen och helt unika nya livsfilosofi...

Meditera över den och lyssna på en låt som jag älskade när jag var 16 år.

(Har dock inte sett videon innan i dag, och glihh, tur var väl det, vilket melodramatiskt kalas. Beklagar! Men låten i sig har något vackert i sig. Åtminstone när man är 16.)

intryck

Det går lite upp och lite ner och lite svårt har jag nog att förstå att jag är här. Kurserna verkar väldigt intressanta, jag har trevliga korridorsgrannar och fin utsikt.

Masthuggskyrkan. Beklagar urusel webcam-kvalité.

Varje morgon känner jag dock oftast akut Åbo-abstinens. Har svårt att minnas varför jag egentligen tyckte det var en bra idé att åka hit, lämna käraste, vänner, Prosa, Arken och allt det där som jag ju faktiskt trivs så bra bland. I och för sig är det lätt att glorifiera "hur saker brukar vara" när man inte är där.

Nå, jag har upptäckt några goda botemedel mot hemlängtan i alla fall. Till exempel kan jag gå ut på "bakgården" och titta på utsikten.

Eftersom jag älskar klippor och berg känns det här som ett bra ställe att bo på.

Sådant här uppmuntrande hittar man också.

Går jag ner från berget och börjar ströva runt i Majorna blir känslan bara bättre. Caféerna, butikerna, gatorna. Jag känner nog att jag ska kunna bo här. Dessutom är det inte långt till Slottsskogen där det är svårt att förstå att man är mitt i staden. Där finns ankor. Och man kan sitta och läsa Foucault och äta hallonbåtar och vara ganska nöjd.

Vansinnets historia under den klassiska epoken.

Så, det tar sig. I går fick jag också mina första kort på posten och drack mina första öl med en ny vän. Mycket fint. Så vi kör vidare. Bara min dunderförkylning går om ska det väl bli lite klarare tankar i skallen också. Nu blir det typ bara tack och hej då.

knäckebröd på arlanda

Stora flygplatser har ungefär samma effekt på mig som Citymarketar. Jag har en vag uppfattning om vart jag ska och vad jag ska handla, men den väldiga mängden intryck får mig att kollras bort totalt. Plötsligt hittar jag mig själv inne i en affär grävande bland kläder jag varken gillar eller behöver, sedan står jag och läser pizzerians meny fastän jag egentligen bara tänkte dricka en kopp te och hela tiden spanar jag frenetiskt efter skyltar och gater och försöker fundera om det kanske skulle finnas andra bättre ställen att sitta och vänta på. Den här gången räddades jag dock av Pressbyråns Earl Grey och Wasa-knäckebröd med färskost. Magen känns lugnare, tankarna börjar komma i kapp.

Jag har svårt att förstå hur människor som dagligt arbetar i miljöer som den här inte blir snurriga. Samtidigt kan jag se att det finns en viss charm i det ständiga flödet, människorna som kommer och går, alla färger, prylar, en antydan om att Världen sveper igenom här. Men det blir, åtminstone för mig, väldigt tydligt att det bara handlar om just en antydan. Allt är så konstruerat, plastigt. Det är svårt att känna att något är på riktigt på ett flygfält.

Men nu spelar plötsligt Euphoria på radion och lustigt nog gör det mig medveten om att jag verkligen är just i Sverige, just nu, alldeles på riktigt, och om en timmer lyfter flyget till Göteborg och sedan har jag plötsligt en ny hemstad. Inte för att det heller känns verkligt ännu. Men det tar väl sig.