lärt sedan sist

1. Kelly's vegan-kebabpizza är ett litet underverk.

2. Efter pizzaätande är det rekommenderbart att gå med middagssällskapet och hoppa på studsmattan utanför Folkets hus. Inte kanske så mycket för matsmältningen, men det ser roligt ut, känns roligt och man blir glad.

3. Min ekonomi kommer att gnälla om jag inte lär mig att äta något INNAN jag går ut för att studera någonstans. I och för sig klagar inte min kropp lika mycket, för det är skoj att äta våfflor på en båt som söndagslunch medan man läser Judith Butler.

4. Tydligen såg jag lätt överkoncentrerad ut vid ovanstående läsning, för mannen som suttit vid samma cafébord som jag avskedshälsade med ett "good luck!"

5. Det krävs inte så värst många sidor av Knausgårds första Kamp-bok innan man går från att ha varit försiktigt skeptisk till väldigt ivrig.

6. Vänsterförbundets Li Andersson i Åbo (som jag också röstade på, hej då valhemlighet) sopade banan med så gott som alla gubbar, och det är AWESOME!

Glad måndag, nu ska jag gå och få ut min Foucault-tenta. Gliik.

kategorier och konstigheter

I dag har varit en dag då jag till största delen känt mig lätt dagen-efter, med några undantagsögonblick av absolut närvaro. De sistnämnda inföll medan jag på eftermiddagen lyssnade på Göteborgs poesifestivals paneldiskussioner ute i Angered. (På Andra stället, och inte Blå stället, där vi först hamnade av misstag, och gjorde några äldre män förtjusta eftersom de trodde vi var där för att titta på deras filmförevisning. Det kändes riktigt hemskt att behöva säga att vi inte var det, men vi drack lite kaffe med dem innan vi gick.)

Den ena diskussionen bar temat "Orientation, the Orient and the Arab Spring". Väckte en massa tankar och stor respekt. Jag vill nu alldeles särskilt läsa kloka Somaya Ramadan. Samtidigt blev jag påmind om hur lite jag vet om världen och hur skyddad min tillvaro är.

Den andra diskussionen bar temat "Vita läsningar, rasistiska rum". Johannes Anyuru, Balsam Karum, Khashayar Naderehvandi och Rakel Chukri samtalade engagerande, provocerande och väldigt belysande om hur fastskruvade raskategorierna i Sverige (och, är jag säker på, i Finland med) fortfarande är. Skriver du skönlitteratur och har invandrarbakgrund läses du som en författare med invandrarbakgrund, och oberoende av vad dina böcker egentligen handlar om är det invandraraspekterna, eller "svartheten", som recensenter tar fasta på. Segt, fastlåst, och trist. 

I och för sig är det ju inte den enda stämpeln man kan få som författare, speciellt inte när man debuterar. "Ung kvinnlig debutant" är inte heller särskilt attraktivt, och riskerar också styra läsningen och kritiken oerhört. Samtidigt vore det ju en naiv illusion att tänka sig att totalt förförståelsefri läsning skulle vara möjligt, eller ens eftersträvansvärt. Och att tänka helt utan kategorier går troligtvis inte heller. Men vad jag inte kan förstå är varför vi tillåts toffla på i samma gamla tråkiga reducerande och diskriminerande kategorier, när man istället kunde tänka sig kategorier som rörliga och öppna, som samexisterande i pluralform, som kompletterande och nyanserande verktyg.

En annan tanke som fortsatt tvinna i mitt huvud under kvällen är problematiken kring "man kan/får inte tala om det här om man inte själv upplevt det." I fråga om rasism, i det här fallet. Och visst, jag kan förstå det, att det blir fejkat och fel om en massa vita akademiker talar sig varma så de postkoloniala begreppen flyger, utan att vi för den skull har en konkret erfarenhet av det som vi försöker motarbeta. Samtidigt blir det också ett exkluderande, ett stopp för samtalet, om enbart färgade personer tillåts tala om det här. Jag förstår att vi måste ta oss ur den vita diskursen, blottlägga den, men sker det verkligen bäst genom motexkludering? Är det ändå inte dialog och ömsesidig förståelse och uppluckrande av kategorier som på något sätt är målet?

Heh, denna textmassa var inte helt planerad, men glad lördagskväll bara! Jag hade från början övervägt att bli kvar på festivalen också för kvällsprogrammet, men trots att stämningen där var hur mysig som helst kände min hjärna efter diskussionerna bara att nej, nu räcker det, nu orkar vi inte ta in mer. Dessutom var mitt sällskap på väg vidare, och jag kände inte att jag hade energi för nya bekantskaper just i dag. 

Så jag har istället suttit på min säng och funderat, lyssnat på gitarrspel genom väggen, skypeat lite, läst en del, och tänkt. På det här, men också på annat. På hur det känns att vara här och vara jag, just nu, när jag snart kan räkna två månader som Göteborgsbo. Det känns både och, kan jag säga, och lite allt på samma gång. Jag jagar nog fortfarande efter ett lugn som jag inte riktigt hittat. Frustrerande att inse, men samtidigt paradoxalt nog rätt befriande. Det finns tid. Ibland behövs en lördagskväll som den här för att man ska inse det.

(Och i natt finns det extra mycket tid, tack vare klockvridningen som jag bejublar nu och förbannar om ett halvår. Livsrytmer. Inte så tokigt.)

det blir gott så länge honung och russin är inblandade

Jag har diskat sönder min kaffepanna. Inte bra. Har istället bjudit på te och spontanbakat veganska havreflarn med honung och äppelbitar. Mot alla odds blev de riktigt goda, bara man skar bort kanterna som blev svarta. Jag råkade glömma bort plåten i ugnen.

Så att sånt. Jobbar ännu på det där med att komma i rullning igen.

I går var jag på dansföreställning på Operan. Mycket häftigt, mycket starkt. Jag saknar dansen.

p.s. jag har ingen aning om varför min blogg tror att jag befinner mig i stilla havet och anger publiceringstiden därefter. jag har försökt ändra det, men inte lyckats. nu verkar det som om jag skulle ha en väldigt spännande dygnsrytm.

leva livet som en beatles-låt

Det finns ett oförtjänt enkelt sätt att slippa den på samma gång förvirrade och tomma känsla jag svävade runt i när jag skrev förra inlägget: gå ut och gå. För jag bor, just nu, och i några månader till, i ett av de underbaraste områden jag någonsin bott: Majorna. Det må vara homogent, gentrifierat och väldigt hipster - men när jag går runt här blir jag glad!

Jag vandrade runt tillsammans med Helena von Zweigberks Sommar från 2009 (har lyssnat slut på årets omgång Sommar och därför börjat söka mig bakåt i tiden) och hon pratade om musik på ett sätt som gjorde att jag ville dansa, skriva och tjoa högt, för mycket av det hon sade var så otroligt bra. Tänker dock inte sammanfatta, utan jag säger bara: lyssna. (Det hjälper också om man vill förstå inläggets rubrik.)

Medan jag lyssnade knatade jag backe upp och backe ner på jakt efter solnedgången (bokstavligen, det var ännu klyschigare än det låter). Jag hittade den vid Klippan, just när Sommar tog slut.

Det doftade saltvatten. Ibland är det just det man behöver.

rullar vidare

Klockan är 14.48 och jag har precis avslutat mitt morgonmål. Jag tror jag somnade ca 23-tiden i går kväll. Den matematiskt kunnige kan därmed räkna ut att jag sovit väldigt väldigt länge. Jag brukar inte göra det, och är följaktligen alldeles gaggig i huvudet just nu.

Finland var fint. Jag vet inte varför Finland envisats med att bli så fint just när jag flyttat bort. Det blev också väldigt intensivt, jag var som vanligt lite överoptimistisk till hur mycket man hinner göra under en helg då man samtidigt går en skrivarkurs på full tid. Men det var värt det. Skumpaskåla med skrivarkumpanerna, tokdansa med Prosa, dricka många muggar te med många av de allra bästa, träffa föräldrar, moster, skrivarmentorn, och min käraste.
Ändå är det inte som om att allt var kalas och tjohoj och bara skratt, jag har också hunnit gråta och bli arg. För egen del, för andras. För att världen skulle kunna vara så mycket bättre. Samtidigt är jag glad att världen trots allt är. Framför allt att dessa människor är.

Nu känns Göteborg lite tomt. Eller så är det jag som känner mig tom (eller så där lagom förvirrad som man blir när man väcks av eftermiddagssolen). Men jag vet att det nog snart börjar rulla på här igen, måste bara skuffa mig själv i rullning.

Bilden är från en långpromenadsfotosession som jag och Emma gjorde för ett par veckor sedan.  Jag vet inte riktigt vad den här skulpturen utanför Humanisten på riktigt ska symbolisera.

go east

Nu drar jag mot fädernelandet igen, för teater, skrivkurs, kalas och kramar. Har haft fina dagar med finbesök, men det får rapporteras mer om senare.

Kan bara nämna att en man på spårvagnshållplatsen i går tyckte att vi talade "slarvig svenska, lite som isländska" med varandra. Så att sånt. 

Bäst att känna sig exotisk så länge det går, snart kallar Viking Line och då är det puts väck med det. Å andra sidan ska jag och min debuterande författare till resesällskap ha en hytt med fönster. DET blir exotiskt.

nattlig kultur

Lever i försiktig hemtentaförnekelse, men mår tillsvidare gott i alla fall! I går kväll var det Kulturnatta i staden, vilket innebar att jag och mina kumpaner fick uppleva bl.a. en dansperformance under en bro:

Min telefon tar urusla bilder i mörker, men det såg ungefär lika mystiskt ut i verkligheten.  Och stackarn hade både bara fötter och bar överkropp.

Vi hamnade också i ett skjul nere vid hamnen, där jag fick äta linssoppa, dansa till the Smiths och höra ivriga svenskar sjunga med i sångtexter om Ollis och Rewell-center, när fina Vasas flora och fauna spelade.

Men nu är det dags för Vasa på annat sätt, när jag får knata ner för berget och ta mig till stationen och säga hej åt Anna om någon timme. Tjo och hopp! Nu hoppas jag ta igen allt Göteborgsturistande jag inte gjort under den tid som hittills gått. Även om jag i onsdags faktiskt var på spontant djursafari i Slottsskogen! Men mer om det en annan gång.

ur trycket

Nu finns den på riktigt, i morgon kommer den ut! Hela vägen långt borta i Vasa tyvärr, så jag får sitta här och skåla för mig själv, men i trygg förvissning om att det ska bli tid för gemensamma skålar vid senare tillfälle.

Jag har haft den stora äran att under de två senaste åren fått gå en skrivarutbildning tillsammans med otroligt duktiga människor. Deras texter, och två av mina, går nu att få tag på i alldeles fysisk form, i en bok som ser ut så här:

Texterna som jag medverkar med är skrivna främst i fjol, och skulle jag vara jobbig skulle jag nu sitta och jomsa om hur jag nog inte vet om de hör till de bästa jag skrivit, och att man ju inser sina brister mer och mer hela tiden och yada yada. Men jag tror jag skippar det och konstaterar istället att det var det där jag skrev och det var så här det blev, och månne det nu inte blev en riktigt fin helhet i alla fall. Även om det, som allt annat, Bara är Tillfälligt.

Jag tycker nog att det är sorgligt att vi bara har två kursveckoslut kvar nu.

Femveckorsrapporten

I dag har jag bott i Göteborg i fem veckor.

Jag trivs här. Det känns skönt att kunna säga det och faktiskt känna att det är sant. "Känna" förresten... vissa svenska egenheter är tydligen omöjliga att inte smittas av. Här "känner" man snarare än "tycker". Vilket gör att jag konstaterat att jag lätt låter mer kritisk än jag kanske menar i seminariesammanhang eftersom jag fortfarande "tycker" saker. Samtidigt hävdar jag att det är något befriande i att säga saker som de är, och inte vira in dem i så vansinnigt många lager bomull som folk här tenderar att göra.
Trevlig kan man ju vara ändå, tänker jag mig.

I något skede hann det bli höst.

Sedan senaste blogginlägget har det varit mysiga dagar med diverse kalas och trevliga människomöten (jag lärde känna en författare i spårvagnen på torsdag, hur ofta händer sådant?). Har till och med kommit lite i gång med mina skrivprojekt igen, mycket tack vare inspirerande vistelser på bokkaféer och i skrivarkollektiv. Det skulle bara så otroligt gärna få finnas mer tid, för allt! Men det hör väl till läxorna man lär sig retligt långsamt: att den där tiden inte finns om man inte tar den. Så jag försöker ta den. En tugga i taget.

Sedan finns det ju mycket annat som det är roligt att ha tid för också, som att föra inspirerande och nördiga diskussioner om konsumtionsvanor och identitet, vilket jag pysslat med över lunch denna soliga söndag tillsammans med min Göteborgsgästande Stockholmsvän. Fungerade som väckarklocka mot dåsigheten som följde på lite för få sovtimmar efter gårdagskvällens fina fest. Nu hoppas jag den dåsigheten håller sig borta några timmar till så jag också hinner plugga lite.

Den här låten väntade på mig i e-posten när jag vaknade i dag, det gjorde mig glad. Kände att det nog var i den stilen dagen skulle fortsätta, och startade grooveshark-radiostationen med den som utgångspunkt. Ett bra tips om man vill ha en feel-good-söndagsstämning!

Den här veckan blir det rätt mycket fokus på studier igen. Men av en mycket trevlig orsak: jag ska få Finlandsbesök nästa lördag av en av mina bästaste vänner! Och då vore det trevligt att inte vara superupptagen av jobb.
Nu måste jag bara klura ut var jag skulle kunna hitta en någorlunda billig gästmadrass före det.

Suomi-Seura

Jag fick post i går. Tycker fortfarande att det är lite spännande att kika i postfacket nere i trappuppgången varje dag (bara för att jag aldrig tidigare haft ett postfack i en trappuppgång), och i går hittade jag ett stort kuvert från Suomi-Seura, som ville veta om jag, som nybliven utlandsfinländare (verkligt nyttigt att kallas sådant emellanåt: utlandsfinländare, invandrare... sätter lite perspektiv) ville bli medlem.

Jag fick till och med en medlemstidning, komplett med finska färger och lite suddiga bilder. Underbart.
I bakgrunden syns en burk med blåbärssylt som jag nådde bottnen på i dag och som nu blivit min pennburk. Gillar egentligen inte att göra reklam, men jag kan avslöja att den var väldigt god. Och ekologisk.

Nu känns det ju lite fint och lite tragikomiskt att jag med min mediokra finska antagligen skulle känna mig rätt borttappad i deras gäng. Skulle jag inte ha andra orsaker att vara tveksam till medlemskap (vilket jag har, utan att för den skull betvivla att föreningen säkert fyller en viktig funktion för många), finns alltså alltid den gamla goda finlandssvenskminoritetskänslan där. Man sticker ut lite där hemma i Finland och man sticker ut lite när man är här.

Å andra sidan finns det ju också ställen man INTE sticker ut, och det är de finlandssvenska kretsarna. Och med tanke på hur icke-utstickande jag kan känna mig där, när man alltid på några halvskumma omvägar är bekant eller släkt med alla man träffar, så är den här minoritetsidentiteten faktiskt inte så tokig.

tisdagstankar

Det må vara en vanlig sketen tisdag, för att citera Findus, men hjälp vad lyxig en vanlig vardagsmorgon kan kännas när man inte har bråttom. Ska på seminarium klockan 13, men för ovanlighetens skull hann jag läsa allt redan i går (beror i och för sig på att det enda vi skulle läsa till i dag var resten av gruppens 2-sidors avhandlingsrecensioner, men i alla fall. Jag läste i sällskap av en kanna te på Myra Franklins bokkafé medan regnet öste ner, och det tänker jag definitivt göra om), så i dag började jag med att INTE stiga upp, utan istället läsa Gardell i en och en halv timme i sängen. (Grät inte i dag, grät dock redan på typ första sidan när jag började läsa i går kväll. Och så sade jag för några dagar sedan till Nina att jag "med åldern" slutat gråta av böcker. Nåja.)

Lite före elva släpade jag mig upp, gjorde det konstiga men fantastiska träningprogrammet med hip-hop-tema som jag nog måsta skriva om ordentligt en annan gång (det är då det ska avslöjas exakt hur mycket av ett freak jag är..), duschade och har nu påbörjat ett förtärande av frukost-som-blir-lunch, i sällskap med internetnördande och mera Gardell.

Jag vet hur otroligt irriterad jag själv blir när människor bräker på om "vikten av att ta det lugnt" när jag själv har det stressigt och inte KAN göra det. För ibland är det faktiskt så. Men jag har börjat märka att man rätt ofta lurar sig själv, tror att man är tvingad till att göra det-och-det alldeles precis just nu, inte för sin egen del, utan för att man inbillar sig att det förväntas av en. Och det kanske det gör. Och ibland är det väldigt viktigt att uppfylla förväntningar.
Och ibland mår man väldigt mycket bättre av att bara strunta i dem och istället mysa i sitt ostädade rum på en vanlig sketen tisdagsmorgon. Så att sånt!