Sofforna i mitt liv

Jag har haft lyxen att tillbringa jullovet i vågrätt läge. Utsträckt på soffan i föräldrahemmet med choklad mellan tänderna och en bok mellan fingrarna. Jag har andats lugnare, känt magen växa och ansiktsorenheter frodas, men också känt att det inte gör så mycket.

Njutit av närvaron. Av de andra som suttit där. Pysslandes med egna grejer: Böcker, telefoner, tv:n – men i samma soffa.

Tänkt på hur soffor sammanför. Formar både kropp och tankar. Framför allt låter kropp och tankar flyta ut, breda ut sig, ta plats.

Den första och bästa står i 90-talets barndomshem. Vi har två, de är bruna och slitna, och alldeles ypperliga att leka häst med. Jag gör tyglar av ett hopprep och vrider knäna utåt när jag skänklar, precis som jag läst i ”Min häst”. Den mindre soffan är en ponny, den större ett kastanjebrunt sto.

När soffan inte är en häst är den en plats för äventyr. För böcker. Medan resten av familjen kollar på ligafotboll eller skidåkning plöjer jag tvillingböcker, Kittyböcker och Harry Potter.

Sedan dyker en soffa upp också inne i tv-rutan. Min tonårstid ägnas åt ett frossande i ”Vänner”, teveserien om vita amerikaner i 30-årsåldern som dricker kaffe ur stora koppar i en soffa. Den soffan symboliserar livet bortom Pungböle bro och Strömma kanal. Den där samtalen ska föras. De eviga vänskapsbanden knytas.

Min första egna soffa får jag låna. Den består till största delen av metall och väger nästan lika mycket som en riktig häst. Fyra personer hjälper till för att få upp den till lägenheten på fjärde våningen på Lilla Tavastgatan. Tre år senare finns bara en av dem kvar i min vardag. Två nya, fantastiska, baxar ut den till hissen när flyttlasset ska gå.

I den soffan kollar jag på alla säsonger av ”Sex and the City”, stickar en mössa, raserar fördomar tack vare underbara soffgäster, gråter tusen liter och gör mitt livs största misstag. Som visar sig bli det bästa. I alla fall så här långt.

Den soffan reser vidare och blir min brors. Själv tillbringar jag en månad i en lägenhet utan möbler. Vi sitter på en madrass på golvet omgivna av bokhögar och skriver kandidatuppsatser. Det ser romantiskt ut, men ryggen värker.

Nästa soffa är lånad, kort, men delad. Full av både ångest och förväntan. Sedan följer ett sofflöst halvår i ett annat land, innan jag får sällskap. Då hyr vi en ljusgrön soffa som vi täcker in med filtar eftersom vi äter alla våra måltider där.

Så är det sensommar år 2013 och en stor, svart soffa kånkas upp för sju trappor uppe på Kaskisbacken. Utlånad av ett annat kollektiv håller den stilen, och i hushållet finns oftast någon vars namn inte står på dörren.

Vilken soffa som blir nästa vet jag inte. Ännu har jag aldrig ägt en själv, men det känns inte viktigt alls.

En soffa kan givetvis vara pretentiös, en klassmarkör, men den kan också vara det den är. En sak med stoppning, ryggstöd och ben. En plats inte i första hand tänkt för jobb (även om jag nog avklarat mer av mina studier i soffor än vid skrivbord), utan för kravlös existens. Något som det pratas ganska lite om i dag, eftersom allt måste tjäna ett syfte. Passa in i ett system.

Förstås är det viktigt att inte försoffas helt och hållet. Inte passiviseras. Men soffsittande kan faktiskt vara en protest mot effektiviteten. Ett kreativt andningshål.

Må du ha ett riktigt gott 2014, fyllt av totalt onyttiga stunder!

Publicerad i Åbo Underrättelser 4.1.2014