Avstå

Vi sitter där med våra temuggar, min vän och jag, och bubblar över kloka saker vi läst på internet. Precis som förra lördagens kolumnist Anna Pusa skrev (22.2.) är det något fantastiskt med hur viktiga nyheter och intressanta artiklar når miljontals läsare genom sociala medier varje dag.

Min vän och jag har aktivismdrömmar. Vi skulle på riktigt vilja göra något åt hur det här samhället ser ut, och det är mycket lättare att hålla hoppet uppe när en kan läsa smarta nätkrönikor medan homofobin och klasshatet rasar omkring oss.

Samtidigt är risken stor att engagemanget fastnar där. Aktivismen blir bara klicktivism: ett ändlöst delande och gillande och underskrivande av diverse virtuella protestlistor. Inte för att det skulle vara verkningslöst, men risken är att jag invaggas i en falsk känsla av präktighet: ”Jag är medveten, alltså är det okej.”

Tyvärr leder medvetenhet på en intellektuell nivå inte automatiskt till förändring i praktiken. Göran Greider skriver på ledarplats i ETC (26.2.) om hur rasistiska strukturer i samhället upprätthålls av välutbildade medelklasspersoner. Det är nämligen de som befinner sig i maktpositioner där de kan sortera bort arbetsansökningar med svåruttalade namn och flytta bort från invandrartäta områden för att istället placera sina barn i en friskola.

Hur oskyldiga de här handlingarna än ser ut är deras skadliga konsekvenser mer omfattande än när en anonym sannfinländsk anhängare skriver något rasistiskt på nätet. Den sistnämnde har stora aggressioner, men liten makt. Naturligtvis måste även glåpord och näthat motarbetas, men samhället kommer inte att ha förändrats bara för att alla uttrycker sig politiskt korrekt. Vill vi förändra något är det just makten och privilegierna som vi måste omfördela.

Det smakar snabbt ganska unket att sitta där och dela samhällskritiska texter, när jag själv har en kropp som på många sätt drar nytta av alla strukturer som förtrycker andra. Jag är vit. Jag är medelklass. Jag studerar på universitet. Jag har ett namn som klingar inhemskt. Jag är en cis-kvinna (d.v.s. jag identifierar mig som det kön som samhället kategoriserar mig som). Jag lever i en heterosexuell relation.

I så gott som alla maktförhållanden är jag en vinnare. Vill jag göra något åt samhällets orättvisor handlar det därför inte om att jag ska demonstrera för att kräva något jag inte har. Jag har redan massor. Min påverkningsmöjlighet ligger istället i att avstå.

Författaren Mia McKenzie skriver på bloggen Black Girl Dangerous (3.2.) om olika sätt att avstå från privilegier. Det går att använda den makt jag själv fått till att ge makt åt andra, t.ex. anställa människor som annars skulle förbises, eller hålla tyst för att ge röst åt andra. En annan strategi är att bojkotta platser och aktiviteter som diskriminerar vissa grupper, även om en själv inte hör till den diskriminerade gruppen. T.ex. bojkotta kaféer som inte är tillgängliga för personer med funktionshinder. Eller, som i mitt och min partners fall: vägra gifta oss tills Finland har en jämlik äktenskapslag.

Medvetenheten får inte stanna på skärmen, den måste ta sig uttryck i min kropp. Om jag vill se ett mer jämnfördelat samhälle är faktumet att jag inte valt mina privilegier ingen ursäkt.

Jag kan välja att avstå.

Publicerad i Åbo Underrättelser 1.3.2014