Livets lokala nyanser

I ÅU den 24 oktober 2013 frågar sig redaktören Dan Lolax hur lokaltidningens rapportering om frågor som berör sexuella minoriteter skulle kunna göras bättre. Det är ett strålande initiativ, och jag hoppas frågan redan hunnit inspirera och väcka respons.

Det finns nämligen mycket som vi kunde göra, inte bara i den här tidningen, utan i all samhällelig offentlighet. Och det handlar inte om att tillsätta detaljer, att krydda det redan existerande nyhetslandskapet med en exotisk gnutta minoritetsproblematik. Det måste handla om att revidera hela det ”vanliga” nyhetsflödet och fundera över varför minoritetspersonerna inte finns där av sig själva.

Jag bläddrar igenom en bunt nyutkomna ÅU-tidningar och tittar på människorna som pryder fotografierna. I hela högen hittar jag endast tre bilder som föreställer icke-vita människor. Två av artiklarna handlar om flyktingar, den tredje om bortrövade barn.

Samma experiment är svårare att genomföra med sexuella minoriteter, eftersom tydliga utseendemarkörer saknas, men när det gäller artiklarnas innehåll är den tongivande linjen den samma: minoriteter förekommer när nyheten handlar om att de utsätts för problem. Det må så handla om diskriminering av homosexuella i Ryssland, eller om utmaningar när flyktingar ska integreras.

Nu går det förstås att hävda att det här är ett orättvist sätt att läsa tidningen: det svensktalande Åboland, som utgör ÅU:s intresseområde och läsarskara, är ju trots allt väldigt vitt och heterosexuellt. Varför skulle tidningen då med våld jaga icke-vita, icke-heteropersoner att skriva om? Tidningen ska väl representera läsarnas vardag?

Här är det viktigt att notera att majoritetens vardag inte är det samma som vardagen för varje enskild individ. Bara för att det finns gott om vita heterosexuella individer i Åboland betyder det inte att vi alla hör till den gruppen. Det är, tvärtom, överraskande många av oss som inte gör det. Det finns nyansskillnader, starka såväl som svaga, både gällande hudfärg och sexuell läggning.

Tyvärr döljs de rätt så effektivt om vi journalister väljer att presentera en verklighet där vitt och heterosexuellt är normen, och minoritetspersoner enbart figurerar som representanter för sin grupp. Det leder läsaren att tro att världen ser ut så på riktigt, och gör det i förlängningen svårare för människor att existera på lika villkor.

Så, hur skulle en mer nyanserad nyhetsrapportering på lokaltidningsnivå se ut? Jag tror att en av lösningarna är så enkel som representation. Vi kan sträva efter att medvetet låta personer ur minoritetsgrupper figurera i gallupar, artiklar och kolumner också då temat som behandlas inte uttryckligen gäller minoritetsproblematik.

Det går att intervjua icke-heterofamiljer om alldeles vanliga familjefrågor, och låta icke-vita personer uttala sig om lokalpolitik eller skarvar. Helt enkelt tala med minoritetspersoner, inte om dem.

Jag påstår inte att det här är ett enkelt sätt att bedriva journalistik på, det kräver betydligt mer tid och energi än att bara låta artiklarna se ut som ”de brukar”. Att ge utrymme för andra röster än de ”vanliga” på sidan leder också till att de ”vanliga” rösterna får mindre plats.

Men just här tror jag faktiskt att nyckeln till nyansering ligger: Det handlar om att vidga definitionen av ”det vanliga” och inkludera minoritetsrepresentanter i begreppet.

Framför allt tycker jag att vi ska se det som vårt ansvar att också berätta lyckliga historier om personer ur minoritetsgrupper. För även om Finland tyvärr är ett rasistiskt och heteronormativt land hjälper vi ingen genom att bara berätta snyfthistorier.

Lokaltidningar har stor makt när det gäller att forma läsarens världsbild, och jag är glad att ÅU vill ta sitt ansvar på allvar. Sedan har förstås vi som lever i Åboland ansvar för att skapa det samhälle vi vill ha representerat.

Publicerad i Åbo Underrättelser 9.11.2013