Om städningens mänsklighet

Innan jag satte mig ner för att skriva den här kolumnen diskade jag. Det låter kanske som irrelevant information.

Jag trodde att det var det. Jag trodde diskandet i sig var så irrelevant i jämförelse med kolumnskrivandet, arbetet, att det kändes orimligt att behöva ägna tid åt det. Samma känsla har gett upphov till dammtussarna under mitt skrivbord och dyra caféutgifter, för varför skulle jag sätta tid på att städa eller laga mat när det finns mycket viktigare saker att göra?

Spontant lyder svaret: eftersom jag inte har så mycket pengar. Jag har inte råd att anställa städhjälp eller äta ute titt som tätt.

För den välbärgade kryllar samhället av möjligheter att underlätta vardagsbestyren. Du kan få hushållsavdrag på städtjänster eller beställa hem matkassar med ingredienser till färdigt komponerade måltider. Dessa tjänster är säkerligen guld värda för många arbetstyngda individer, men det finns något i systemet som skrämmer mig. Det bygger på idén att det finns saker som är viktigare än att utföra de vardagliga, livsuppehållande handlingarna, och att det är värt att betala för att någon annan ska utföra dem åt en. Vilket är samma tanke som får mig att vilja prioritera datorn över diskberget.

Redan under min första föreläsning på grundkursen i nationalekonomi fick jag lära mig att specialisering gynnar alla. Samhällets produktivitet ökar om alla är experter på en enda sak, och byter den tjänsten mot alla andra tjänster. Och visst finns det de som är bra på att städa, och kan göra det professionellt, men även de har egna hem som måste städas. Är du själv anställd med städarlön har du knappast råd att anställa en egen städare.

Resultatet blir att vissa inte behöver städa alls medan andra måste städa både åt andra och åt sig själv. Utan att få betalt för det sistnämnda. Istället för en utopi där alla gynnas ser vi ett fullfjädrat klassamhälle där vissa är befriade från sin egen smuts, medan andra förväntas ta hand om allas.

Allt mänskligt liv lämnar spår. Vi lossar hud och hår, producerar snorkråkor och avföring. Att drömma om ett samhälle där ingen människa skulle vara tvungen att städa är naivt, och rent av farligt. Jag vill istället drömma om ett samhälle där alla städar. Litteraturvetaren och filosofen Nina Björk har påpekat hur vurmandet för städtjänster riskerar att göra oss främmande för vår egen smuts, och därmed också för vår egen mänsklighet.

Med tanke på att de flesta av oss bor i hus där all smuts försvinner ner i avlopp och soptunnor som någon annan sedan tömmer är fjärmandet redan en bra bit på väg också fastän vi själva håller i dammsugaren. Alltså finns det ingen anledning att öka gapet ytterligare.

Istället för att uppmuntra till längre arbetsdagar och städhjälp borde hushållsarbetet ses som en del av ens dagliga förvärvsarbete. Ingen, vars fysiska förutsättningar tillåter det, skulle således få arbeta fler timmar per dag än att det finns tid och kraft över för städning och matlagning i hemmet. Lönen för arbetet måste alltså ligga på en nivå där det här är möjligt.

Att uppvärdera hushållsarbetet handlar inte bara om att motverka ojämlikhet mellan klasser, utan också mellan kön. Enligt svensk statistik från 2011 arbetar kvinnor och män ungefär lika många timmar per dag, men av de timmarna går en högre procent av kvinnornas tid till obetalt hushållsarbete. Det skulle bara kunna kallas rättvist om kvinnorna också skräpade mer ner i hemmet och åt mer mat.

Att lämna spår och skapa smuts är del av vad det är att vara en människa, och inga människor borde därför få bli omedvetna om det. Bakom alla stora tankar och alla invecklade uppfinningar ligger ett hem, där ligger mat som någon lagat, kläder som någon tvättat och golv som någon sopat.

Bakom den här kolumnen ligger en disk. Och det är viktigt.

Publicerad i Åbo Underrättelser 14.9.2013