En benhårig betraktelse

Av alla dilemman det kan medföra att börja högstadiet minns jag två som allra tydligast:

1) Hur klä sig så det inte syns att jag ännu inte använder bh?

2) Hur få bukt med de vita fjun som täcker mina sommarbeige ben, som jag tidigare knappt registrerat, men som jag nu av jämnåriga flickor upplysts om att inte passar sig?

Jag löste det översta dilemmat genom att enbart använda t-skjortor och toppar med breda axelband. Själva brösten var för små för att dra till sig uppmärksamhet, så jag tänkte att det enbart var bristen på bh-band över axlarna som hotade att avslöja mig.

Det andra dilemmat var svårare. I badrumsskåpet fanns en rakhyvel, men jag visste inte hur den skulle användas, och befarade att mamma bara skulle säga till mig att vänta några år om jag bad henne om råd. Följaktligen tog jag istället en nagelsax, och satte mig på toalettlocket medan jag tafatt försökte klippa mina ben skalliga, hårstrå för hårstrå. Det var otroligt opraktiskt. Och det blev blodigt.

Det slutade med att jag fick be mamma om råd i alla fall. Efter att ha förfasat, förmanat och tröstat – och sagt att jag egentligen inte borde behöva bekymra mig över sådant här – förklarade hon hur rakhyvlar och lödder fungerar, och sedan kunde jag lyckligt raka benen i alla mina dar.

Men historien slutar inte där. För det här ska inte vara en kolumn om att barn ska få vara barn, även om de naturligtvis ska det. Men de håriga benens dilemma finns kvar också efter högstadiet: frågan jag ställer mig i dag är inte hur utan varför jag fortfarande rakar? För nej, ingen tvingar mig. Jag påstår att jag gör det för att jag själv tycker det är snyggt. Ändå bryr jag mig inte om håren när jag är ensam, eller med min käraste. Jag bryr mig när jag är på danslektion, när jag är på stranden, när jag är på fest, samt när jag gör journalistjobb och vill bli tagen seriöst.

Och där, genom att förknippa hårlöshet med respektabilitet, har jag gladeligen skrivit under den samhällsreglerande norm som jag trodde mig ha genomskådat. Istället för att spränga ramarna går jag med på att begränsas av dem. Jag väljer att tänka på hårlösa ben som det ”normala”.

Det samma gäller min vän som ger upp benrakandet som en feministisk aktion, bara för att sedan bära strumpbyxor och hellånga kjolar sommaren igenom. En annan konstaterar att hennes håriga ben accepteras om hon klär sig androgynt, men så fort hon går ut i högklackat och minikjol blir hon uppläxad av tonårstjejer vid närmaste busshållplats. Det finns alltså ett implicit tryck på att kvinnokroppen måste skylas eller ”draggas” för att benhåren ska få sitta kvar. Vi går inte barbenta på lika villkor.

Dilemmat med kroppsbehåring är ändå inte enbart begränsat till kvinnokroppen, normerna är bara annorlunda. Min poäng är inte att världen skulle bli en bättre plats om alla var förbjudna att raka sig, tvärtom önskar jag att alla skulle få göra precis som de vill, och att beslutet vore lika godtyckligt som om man väljer att ha pannlugg eller inte. Helt enkelt en fråga om personlig smak och preferens. I nuläget måste vi emellertid konstatera att situationen inte är sådan, utan en skallig benfrisyr regerar över andra, och beslutet att raka eller inte blir därför oundvikligen politiskt i viss mån.

En benhårig vän till mig förklarar att det tar ungefär ett år. Ett år av att skämmas och hata sina ben, innan ens estetiska öga har ställt om sig, och hårlösa ben inte längre ter sig snyggare än fjuniga. Jag är definitivt inte där ännu. Oftast går jag runt i någon sorts halvstubb, kluven mellan lathet, fåfänga och feministisk indignation. Ibland känns det som en bra kompromiss, oftast som en mesig medelmåttighet.

Publicerad i Åbo Underrättelser 20.7.2013

det kommer aldrig va över

Sitter på tåget mellan Åbo och Tammerfors och är lite för trött för att funktionera. Har svaga ambitioner på att skriva eller läsa, men lutar snarare åt att jag kommer att sitta och stirra ut i luften. Ganska nyttigt, egentligen, jag brukar ha svårt att åka tåg utan att "utnyttja" tiden. Just nu går det emellertid rätt naturligt. Svårt att greppa att vi är tillbaka i Finland.

Det första som hände oss post-landstigning i morse var att busschauffören tänkte köra vidare utan att ha släppt av oss på hållplatsen eftersom vi var så långsamma med alla våra tusen väskor. Intalar mig själv att se det som en engångsföreteelse, och inte ett tecken på finsk mentalitet i stort.

Sista veckan i Göteborg var väldigt fin. Jag blev klar med min magisteruppsats, alldeles magiskt och oväntat, och är dessutom fortfarande förälskad i mitt analysobjekt Aija i Malin Kiveläs "Du eller aldrig". En underbar ny vän bjöd ut oss till landet, där vi fick simma i en sjö och bo i ett hus med fem katter.

sjö i tollered. plus obligatoriska fötter.

Senare i veckan hann vi med hejdå-öl (eller, som jag försökte mynta, "adjöl"), hejdå-fika och hejdå-spelkväll, samt hejdå-besök på vårt favoritsushiställe i Majorna (jag tror vi åt där minst två gånger i veckan under hela våren.). Kändes så sentimentalt att vi till och med måste ta en matbild:

wasabi is the place. rekommenderas varmt! mössan är min klar-med-uppsats-present till mig själv.

Det är ett sjukt märkligt fenomen egentligen, det här med utbytesstudier. Antingen åker man med intentionen att festa och uppleva så mycket som möjligt, vilket säkert är härligt på sitt sätt, eller så gör man som jag och leker att man verkligen flyttar. Skapar en ny vardag, ett nytt litet liv. Det tar ganska länge, ett år är egentligen inte närapå tillräckligt lång tid, men man får i alla fall en aning om hur det är att verkligen leva där. I det fallet blir det närmast absurt när man sen plötsligt inte ska finnas i det livet längre, utan åka tillbaka, till en vardag som förvisso också kommer att bli alldeles ny, men med gamla inslag. Som Åbos gråa klossar till hus, till exempel. Men också de guldkorn till människor som befolkar de husen, som jag har saknat och är lycklig över att få återförenas med.

Jag sov sjukt dåligt sista natten i Göteborg. Låg och halvslumrade medan tankarna hoppade, och det som var särskilt irriterande, men samtidigt på ett lustigt och lite småpatetiskt sätt väldigt fint, var att den här låten hade bestämt sig för att snurra som en loop i min hjärna. Ett tecken, måhända? Ett löfte från Göteborg till mig? Jag måste nog erkänna att jag hoppas det.
Men allt har sin tid.
Och sin plats.
Just nu lämnar tåget Toijala.

damm och filosofi

Sara Ahmed slår huvudet på spiken och jag slår min panna mot skärmen av frustration för att det aldrig finns tid för både uppsatsskrivande, läsande, städande, matlagande, motionerande, slappande, socialiserande - och då lever jag ändå i ett jämnfördelat tvåpersonshushåll utan några barn eller djur att ta hand om. Jag kan gott förstå att det var lättare att skapa stora och banbrytande verk som filosof när sittandet vid skrivbordet var allt man (ja, i detta fall just "man" och inget annat...) behövde befatta sig med, medan städning och matlagning sköttes av andra. Jag kan avundas den situationen just när deadlinen pressar, men annars är jag övertygad om att det är farligt att anse sitt eget arbete vara "för viktigt" för att man (i det här fallet jag) ska ha tid att sköta om mitt hem.

Nina Björk skriver vansinnigt klokt i "Lyckliga i alla sina dagar" (har tyvärr lånat ut boken, så kan inte citera ordagrannt) om vikten av att själv städa, för att påminna sig om att mänskligt liv lämnar spår. Jag är övertygad om att den påminnelsen är livsviktig om filosofin som skapas vid skrivbordet ska ha någon verklighetsförankring. Problemet med hushållsarbetssituationen i dag är att det fortfarande oftast sköts av kvinnor, utanför deras ordinarie arbetstid. Jag tror inte att lösningen är att det ska bli lättare att anställa städhjälp, eftersom det bara leder till att vi fjärmar oss från vår egen smuts, utan att vi börjar se på hushållsarbete som ett riktigt arbete, vilket i sin tur leder till att ingen borde behöva arbeta längre dagar på sitt ordinarie jobb än att det finns krafter över för att städa en gång i veckan. Detta givetvis gällande såväl män, kvinnor som alla andra.

Apropå sånt skriver Liisa väldigt klokt om arbetsdagars längd på sin blogg, läs läs!

Just i dessa dagar är omständigheterna i och för sig lite speciella för min del eftersom vi håller på att packa ihop alla våra ägodelar och storstäda lägenheten vi huserat i sedan januari. Det känns snyftigt och vemodigt, att bo i Majorna har varit något av det bästa någonsin. Men, nu väntar å andra sidan tre veckor som kämppisar till Nina, så läget är rätt toppen i alla fall!

nyckeln till att hålla uppsatsskrivandet flytande

är att lämna instruktioner till sig själv i dokumentet när man slutar för dagen:

Jag tror mer på entusiasm än jag tror på struktur.
(Möjligtvis är det en bortförklaring.)

punk

Gick på Damen-festival i går, stod och gungade på hamnområdet i junikvällen och påmindes om det underbara i att känna basen vibrera i bröstkorgen. Bra punk får mig fortfarande att tro att det går att rädda världen. Det är något med arga ögon som samtidigt gnistrar av glädje.

Mera sånt, kära alla. Mera bubblande, sprudlande ilska mot allt som är jävligt, så kanske vi faktiskt nångång kommer någonvart.

Dela, gilla - gör!

”Jag känner kanske att det inte behöver vara så.”

Ovanstående mening kunde vara föremålet för ”finn fem fel” – eller finn fem vaghetsmarkörer som gör meningen urvattnad och tom på klart besked. När jag precis hade flyttat till Sverige irriterade det mig oerhört att studiekompisar använde ordet ”känna” när de i själva verket ”tyckte” saker under seminariediskussioner. Det är ett effektivt sätt att utöva passiv aggressivitet, ingen kan ju säga emot dig om du bara uttrycker en känsla. Tacka vet jag finländsk rättframhet, tänkte jag, och det kan jag fortfarande tänka. Men jag har också slagits av hur menlösa åsiktsyttringar ibland är, även när det tycks och inte känns.

Det bästa exemplet är facebook, trots att fenomenet ingalunda är begränsat dit. Där är det väldigt enkelt att tycka saker, hålla med och sprida information. Det är en strålande kanal för att få tips om läsvärda artiklar, uppdateras om vad som händer och väcka medvetenhet om viktiga frågor. Det är mindre strålande att ens eget tänkande lätt drunknar i gillandet och delandet av andras. Det behöver inte betyda att tankarna i sig är dåliga, tvärtom. Risken är bara att fokus hamnar snett: delar jag med mig av en viss artikel på facebook för att jag vill att innehållet ska komma fram, eller för att jag vill visa åt världen att jag minsann har världsförbättrande och kritiska åsikter?

Det ena behöver naturligtvis inte utesluta det andra, men när åsikter i första hand blir identitetsmarkörer hamnar åsiktens innehåll och implikationer lätt i skuggan av individen som framför dem. Feminist, antirasist, konsumtionskritisk – alla vackra ideologier riskerar bli accessoarer när de reduceras till att vara adjektiv jag tar till för att beskriva min personlighet, för att markera tillhörighet med vissa grupper och avstånd från andra.

Det är så otroligt lätt att gilla och dela bilden av Krista Siegfrieds kyss med sin körsångerska och samtidigt himla över hur otroligt bakåtsträvande och intoleranta de är i Turkiet. Det är också lätt att sucka offentligt när påven säger något som låter gammaldags, eller när klädmärken publicerar sexistisk reklam. Det är toppen att det protesteras, kommenteras och diskuteras – men det är ännu viktigare att det inte stannar där.

Risken med att vi kan få utlopp för vår frustration genom att dela länkar på facebook är att vi glömmer att orättvisorna faktiskt sker i den fysiska världen. Visst, Finland är mindre homofobiskt än många länder, men ändå har vi fortfarande inte en jämställd lagstiftning gällande äktenskap. Vi lever bland strukturer som dagligen diskriminerar människor på grund av hudfärg, klass och kön, och de här strukturerna upprätthålls inte av enskilda personers konkreta våldshandlingar, utan av våra gemensamma vanor. Butikerna med sexistisk reklam går inte runt för att enskilda ”onda” personer handlar där, utan för att de flesta av oss gör det.

Vi ska absolut inte sluta diskutera och protestera i sociala medier, det är viktigt att vi uttrycker åsikter, lyfter fram ideologier och ”tycker till” för att göra världen till en bättre plats. Så länge vi inte tror att vi gjort vårt så fort vi tryckt på ”gilla”, utan tänker kritiskt kring informationen som sprids, och ser till att goda åsikter också tar sig uttryck i fysiska handlingar. Det handlar inte om att hitta syndabockar för eländet i världen utan om att titta sig i spegeln och fundera varför jag gillar som jag gör, och sedan se vilka mönster som går att förändra.

Så känner jag. Faktiskt.

Publicerad i Åbo Underrättelser den 25 maj 2013.

Vid McDonalds-muggen

Efter sju månader i Göteborg är jag fortfarande en lantis som fascineras av den tillfälliga, ofrivilliga fysiska närheten till främmande människor som en spårvagnstur för med sig. Lukter och röster jag inte kan påverka. Oromantiskt, men ganska fint.

På gatan är det öppnare, med rum för avstånd. Jag känner sällan igen någon. Undantagen är de som alltid sitter där, i gathörnen, utanför butikerna. Påbyltade illasittande kläder, med en skrynklig pappmugg från McDonalds framför sig. De sitter alltid där, mitt i gatubilden, och samtidigt så gott som osynliga.

”Tigger gör den som är utan rätt”, formulerar författaren Sara Stridsberg i ett radioprogram. Att be sin chef om löneförhöjning är inte att tigga, det är att förhandla. Den som tigger har ingenting att förhandla med. Jag tror det är den utsattheten som gör det så obekvämt att se tiggare på gatan. Att de faktiskt inte har någonting.

Därför tänker man sig gärna att verksamheten är kriminell, att pengarna som tiggarna får in går till en maffia. Då finns ett motiv som man kan genomskåda. Annars finns bara en ekande, desperat fattigdom. Människor som sitter på gatan som en sista utväg, utan några andra motiv än att överleva.

När DN i en reportageserie om tiggare i Stockholm intervjuar politiker är det ingen som rent ut uppmanar folk att ge pengar åt tiggare. ”Det måste var och en avgöra själv” är det stående svaret. Följt av ”de borde kunna hjälpas på annat sätt”. Och visst, det är ju självklart. De borde inte ha behövt hamna på gatan över huvud taget.

Men nu sitter de där, och vad ska vi göra? Vi som går förbi dem varje dag. Vi kan prata om att det är hemskt, att politikerna måste göra något, att vi inte vill ha ett sådant här samhälle. Men det är ju vi som är samhället. Och så länge vi går förbi tiggarna på gatan utan att se dem, mumlande mantrat vet-inte-vart-pengarna-går-fattigdom-inte-mitt-fel kan vi inte räkna med att ”samhället” ska förändras heller.

Jag lånar en formulering av Sara Stridsberg igen: varje gång vi går förbi en tiggare godkänner vi den rådande situationen. Att vissa går fria medan andra är bundna till trottoaren. Om vi däremot stannar för att ge ett mynt handlar det om mycket mer än en ekonomisk transaktion. Att ge några cent eller kronor till en tiggare varje dag skulle inte ens märkas i de flestas plånbok.

Det som märks är situationen som uppstår. Jag stannar, gräver i väskan efter pengar, böjer mig ner, möter en blick. Det handlar inte om att uppmuntra tiggeri som verksamhet, utan om att fysiskt erkänna att situationen inte är vad den borde vara. Om att erkänna min egen skuld och mitt ansvar. För det är ju inte så att den enas välmående är utan koppling till den andras misär. Sambanden må vara globala, men de finns där. Som en ofrivillig gemenskap, mycket större än den i spårvagnen, men desto mer akut.

En femkrona kommer inte att hjälpa en människa ur misären. Jag kan inte vara säker på att den inte går till brottslighet eller människohandel. Men det samma gäller sorgligt nog varje gång jag köper kläder eller elektronik. Situationen vid McDonalds-muggen handlar emellertid om något annat.

Det att jag stannar till, avbryter min vardag ens för en halv minut, gör något som inte direkt får mig att känna mig ädel utan snarare ledsen, fungerar som ett återkommande vaccin mot apatin. Jag känner obehaget i magen, släpper fram det istället för att döva det.

De som tigger må ha vilken nationalitet som helst, fattigdom är ändå inte något som kommer utifrån. Den skapas genom det sätt vi sköter samhället i dag. Att böja sig ner med en slant till dem som redan ligger är en påminnelse. Och en början.

Publicerad i Åbo Underrättelser den 29 mars 2013.

lite trött på ord just nu

Jag lever fortfarande. Så att det nu inte råder någon tvekan. Jag har det till och med bra.

Däremot har jag svårt att formulera mig offentligt just nu. Har knappt skrivit en enda facebookstatus sedan nyår. Inga blogginlägg heller, som ni ser. Jag tänker för mycket på vad ord gör och säger, märker att jag ändå fokuserar alltför mycket på mig själv och min påstådda identitet som ditt eller datt och blir så väldigt trött på det att jag istället inte säger någonting alls.

Däremot har jag börjat dansa igen. Det är ordlöst. Det känns rätt just nu.

Palucca, hoppar som man ska. Jag hoppar inte så här. Riktigt ännu.

Samtidigt plitar jag på en artikel om bildning och ser fram emot att gå på festivalfilmer i veckoslutet. Lägenheten börjar kännas mer hemvan och det trevligaste är nog att nu är vi två.