Dela, gilla - gör!

”Jag känner kanske att det inte behöver vara så.”

Ovanstående mening kunde vara föremålet för ”finn fem fel” – eller finn fem vaghetsmarkörer som gör meningen urvattnad och tom på klart besked. När jag precis hade flyttat till Sverige irriterade det mig oerhört att studiekompisar använde ordet ”känna” när de i själva verket ”tyckte” saker under seminariediskussioner. Det är ett effektivt sätt att utöva passiv aggressivitet, ingen kan ju säga emot dig om du bara uttrycker en känsla. Tacka vet jag finländsk rättframhet, tänkte jag, och det kan jag fortfarande tänka. Men jag har också slagits av hur menlösa åsiktsyttringar ibland är, även när det tycks och inte känns.

Det bästa exemplet är facebook, trots att fenomenet ingalunda är begränsat dit. Där är det väldigt enkelt att tycka saker, hålla med och sprida information. Det är en strålande kanal för att få tips om läsvärda artiklar, uppdateras om vad som händer och väcka medvetenhet om viktiga frågor. Det är mindre strålande att ens eget tänkande lätt drunknar i gillandet och delandet av andras. Det behöver inte betyda att tankarna i sig är dåliga, tvärtom. Risken är bara att fokus hamnar snett: delar jag med mig av en viss artikel på facebook för att jag vill att innehållet ska komma fram, eller för att jag vill visa åt världen att jag minsann har världsförbättrande och kritiska åsikter?

Det ena behöver naturligtvis inte utesluta det andra, men när åsikter i första hand blir identitetsmarkörer hamnar åsiktens innehåll och implikationer lätt i skuggan av individen som framför dem. Feminist, antirasist, konsumtionskritisk – alla vackra ideologier riskerar bli accessoarer när de reduceras till att vara adjektiv jag tar till för att beskriva min personlighet, för att markera tillhörighet med vissa grupper och avstånd från andra.

Det är så otroligt lätt att gilla och dela bilden av Krista Siegfrieds kyss med sin körsångerska och samtidigt himla över hur otroligt bakåtsträvande och intoleranta de är i Turkiet. Det är också lätt att sucka offentligt när påven säger något som låter gammaldags, eller när klädmärken publicerar sexistisk reklam. Det är toppen att det protesteras, kommenteras och diskuteras – men det är ännu viktigare att det inte stannar där.

Risken med att vi kan få utlopp för vår frustration genom att dela länkar på facebook är att vi glömmer att orättvisorna faktiskt sker i den fysiska världen. Visst, Finland är mindre homofobiskt än många länder, men ändå har vi fortfarande inte en jämställd lagstiftning gällande äktenskap. Vi lever bland strukturer som dagligen diskriminerar människor på grund av hudfärg, klass och kön, och de här strukturerna upprätthålls inte av enskilda personers konkreta våldshandlingar, utan av våra gemensamma vanor. Butikerna med sexistisk reklam går inte runt för att enskilda ”onda” personer handlar där, utan för att de flesta av oss gör det.

Vi ska absolut inte sluta diskutera och protestera i sociala medier, det är viktigt att vi uttrycker åsikter, lyfter fram ideologier och ”tycker till” för att göra världen till en bättre plats. Så länge vi inte tror att vi gjort vårt så fort vi tryckt på ”gilla”, utan tänker kritiskt kring informationen som sprids, och ser till att goda åsikter också tar sig uttryck i fysiska handlingar. Det handlar inte om att hitta syndabockar för eländet i världen utan om att titta sig i spegeln och fundera varför jag gillar som jag gör, och sedan se vilka mönster som går att förändra.

Så känner jag. Faktiskt.

Publicerad i Åbo Underrättelser den 25 maj 2013.