Vid McDonalds-muggen

Efter sju månader i Göteborg är jag fortfarande en lantis som fascineras av den tillfälliga, ofrivilliga fysiska närheten till främmande människor som en spårvagnstur för med sig. Lukter och röster jag inte kan påverka. Oromantiskt, men ganska fint.

På gatan är det öppnare, med rum för avstånd. Jag känner sällan igen någon. Undantagen är de som alltid sitter där, i gathörnen, utanför butikerna. Påbyltade illasittande kläder, med en skrynklig pappmugg från McDonalds framför sig. De sitter alltid där, mitt i gatubilden, och samtidigt så gott som osynliga.

”Tigger gör den som är utan rätt”, formulerar författaren Sara Stridsberg i ett radioprogram. Att be sin chef om löneförhöjning är inte att tigga, det är att förhandla. Den som tigger har ingenting att förhandla med. Jag tror det är den utsattheten som gör det så obekvämt att se tiggare på gatan. Att de faktiskt inte har någonting.

Därför tänker man sig gärna att verksamheten är kriminell, att pengarna som tiggarna får in går till en maffia. Då finns ett motiv som man kan genomskåda. Annars finns bara en ekande, desperat fattigdom. Människor som sitter på gatan som en sista utväg, utan några andra motiv än att överleva.

När DN i en reportageserie om tiggare i Stockholm intervjuar politiker är det ingen som rent ut uppmanar folk att ge pengar åt tiggare. ”Det måste var och en avgöra själv” är det stående svaret. Följt av ”de borde kunna hjälpas på annat sätt”. Och visst, det är ju självklart. De borde inte ha behövt hamna på gatan över huvud taget.

Men nu sitter de där, och vad ska vi göra? Vi som går förbi dem varje dag. Vi kan prata om att det är hemskt, att politikerna måste göra något, att vi inte vill ha ett sådant här samhälle. Men det är ju vi som är samhället. Och så länge vi går förbi tiggarna på gatan utan att se dem, mumlande mantrat vet-inte-vart-pengarna-går-fattigdom-inte-mitt-fel kan vi inte räkna med att ”samhället” ska förändras heller.

Jag lånar en formulering av Sara Stridsberg igen: varje gång vi går förbi en tiggare godkänner vi den rådande situationen. Att vissa går fria medan andra är bundna till trottoaren. Om vi däremot stannar för att ge ett mynt handlar det om mycket mer än en ekonomisk transaktion. Att ge några cent eller kronor till en tiggare varje dag skulle inte ens märkas i de flestas plånbok.

Det som märks är situationen som uppstår. Jag stannar, gräver i väskan efter pengar, böjer mig ner, möter en blick. Det handlar inte om att uppmuntra tiggeri som verksamhet, utan om att fysiskt erkänna att situationen inte är vad den borde vara. Om att erkänna min egen skuld och mitt ansvar. För det är ju inte så att den enas välmående är utan koppling till den andras misär. Sambanden må vara globala, men de finns där. Som en ofrivillig gemenskap, mycket större än den i spårvagnen, men desto mer akut.

En femkrona kommer inte att hjälpa en människa ur misären. Jag kan inte vara säker på att den inte går till brottslighet eller människohandel. Men det samma gäller sorgligt nog varje gång jag köper kläder eller elektronik. Situationen vid McDonalds-muggen handlar emellertid om något annat.

Det att jag stannar till, avbryter min vardag ens för en halv minut, gör något som inte direkt får mig att känna mig ädel utan snarare ledsen, fungerar som ett återkommande vaccin mot apatin. Jag känner obehaget i magen, släpper fram det istället för att döva det.

De som tigger må ha vilken nationalitet som helst, fattigdom är ändå inte något som kommer utifrån. Den skapas genom det sätt vi sköter samhället i dag. Att böja sig ner med en slant till dem som redan ligger är en påminnelse. Och en början.

Publicerad i Åbo Underrättelser den 29 mars 2013.