lugnet

Man hinner inte blogga när man har sina sista dagar för året i en stad som man bara har känt i några månader, men som kommer en närmare in på skinnet för varje dag som går. Man hinner inte skriva litteraturessä heller, trots att deadlinen står bara några meter ifrån en.

Man hinner däremot: gå på designstudenters julmarknad, dricka kaffe, baka jultårtor, ha utflyttningsfest, dansa till sent på natten, vandra runt ensam i stan i söndagsstämning och äta franskisar medan man tittar på julskyltningen, sluta nämnda vandring vid Världskulturmuséet och kolla in "A Day in the World"-utställningen bland cirka fyra hundra människor utklädda till anime-karaktärer (mina egna kläder tedde sig ytterst avvikande), unna sig café Kulturs sagolika ostsmörgås för-det-är-ju-sista-gången-innan-jul, dricka te, bli akupunkterad, gå på konstmuseum, äta sushi, flyttpacka, kolla på "Upp till kamp" (se den!!) i mysigt sällskap, långluncha med litteraturvetare, transportera flyttlass med spårvagn, äta falafel med fårost, titta på dans på operan, kvällspromenera längs kajen och njuta av en sista onsdagsreggae-öl.

I morgon väntar luciakonsert i arla morgonstund, sedan en sista flyttlassvända, sedan skura lägenhetsgolvet, sedan dra till stationen, krama hejdå och hoppa på tåget som förhoppningsvis ska hinna till Stockholm i tid för att jag ska hinna med Åbobåten.

Göteborg har kramat om mig och fått mig otroligt harmonisk de här senaste dagarna. Jag inser att vardagen, sammanhanget, det där lugnet som jag längtade efter tidigare, som jag på många plan har längtat efter långt före jag kom hit, faktiskt har hunnit i kapp mig. Jag har hittat lusten att läsa, lusten att uppleva saker, lusten att umgås, både med andra men också - och det här är den springande punkten - med mig själv. Det låter sjukt klychigt att skriva det, men det känns som om jag hunnit ikapp mig själv lite grann.

Jag hoppas det jaget finns kvar när jag återvänder om en knapp månad. I och för sig får hon gärna följa med till Finland också. Jag längtar efter att återse Åbo igen, med alla och allt som det innebär. I stort sett känns det bra, det är nog det jag vill säga.

Nu ska jag sova en sista kort natt i mitt kala rum. Nästa gång jag bloggar från Göteborg bor jag nedanför berget istället för högst upp.

självständighet

I dag kryllar Facebook av statusar om hur bra Finland är. Jag har svårt att inte vara ironisk, trots att jag naturligtvis är djupt tacksam över att få leva i ett land där fred och frihet råder (åtminstone i högre utsträckning än på annat håll i världen). 

Det jag har svårt för är självberömmandet. Och glorifieringen av kriget som alltför ofta görs. Det finns otäckt många andra länder där krig och icke-självständighet råder i dag, och det är inte rättvist. Visst har Finland kämpat för sin självständighet, men dessa andra länder kämpar också, så sist och slutligen är vår självständighet frukten av många lyckliga slumper. Vi ska känna tacksamhet över det ändå, förstås, och ödmjukt vörda alla de som måste offra sig i kriget, men ju mer tacksamhet vi känner, desto aktivare borde vi vilja verka för att resten av världens länder skulle få känna samma sak. Utan att det först ska krigas, för varje förspillt liv är ett för mycket.

Det är inte bara vi som har rätt att leva i frihet och fred. 

Vi borde inte ha en värld där självständighet kräver krig.

Jag ska fira dagen genom att baka svenska lussekatter och äta norska lomper. Kanske övertalar jag mina vänner att titta lite på slottsbalen också. Det hör ju ändå till. 

elektriska får

Tänkte jag skulle berätta att jag lever! För det gör jag. Jag har det bra. Speciellt en söndag som det här, för jag har frossat vegetarisk brunch vid Röda Sten, spelat frågespel och sedan läst ut "Do Androids Dream of Electric Sheep?" (d.v.s. sci-fi-boken från 60-talet som filmen Bladerunner är baserad på). Vi ska diskutera den på ett litteraturseminarium om ekokritik på tisdag. Jag tror jag har läst ca en sci-fi-bok tidigare i mitt liv, så upptäckten att jag stormnjöt av att läsa den här boken kom som en trevlig överraskning. Filmen må ha kultstatus och vara charmig och tankeväckande, men jag tyckte boken hade mer av allt, både charm och innehåll. Bara mindre Harrison Ford. Och för mig är det ärligt talat inte en brist.

 Absurd humor varvat med obehagliga tankeställare. Dystopi som utspelar sig 1992(!!).

ett gäng narrativa kroppar och jag

Jag tyckte det var fantastiskt kul och asjobbigt att skriva kandidatavhandling. Att skriva magisteruppsats bör således bli megafantastiskt kul och mega-asjobbigt. Gradun tänker jag inte uttala mig om ännu på något år.

För er som inte är bevandrade i det svenska universitetssystemet kan jag berätta att en magister här INTE motsvarar en magister i Finland, utan magister är en examen som ligger mitt emellan en kandidat och en master (som en magister à la Finland kallas här). En magisteruppsats är alltså inte lika lång som en gradu, utan ligger på ca 40 sidor. En sådan är det tänkt att jag ska skriva i vår, blir den färdig tänkte jag ta ut en magister i litt.vet. från Göteborgs Universitet (förutsatt att jag får ut mina kandidatpapper någon gång), blir den det inte får den bli startpunkt för gradun (som jag oberoende ska skriva vid ÅA) istället. Oberoende av hur det går ser jag fram emot att delta i magistersseminarier och ha en handledare här, nya influenser och allmänt tjohej.

Det här är alltså vårens projekt, men eftersom jag innan jul ska ha skrivit en uppsats inom teori- och metodkursen som jag går nu, som gärna får handla om samma sak som magisteruppsatsen, tänkte jag sådär trevande försöka sparka i gång det hela. Så nu i eftermiddags satt jag på biblioteket och plöjde igenom biblioteksdatabasens resurser, skrev av titlar och sprang runt bland bokhyllor. Och nördig som jag är kändes det kul att igen få dyka ner i något som verkligen intresserar, något jag får välja alldeles själv, och - förstås - göra det med ambitionen att det här ska bli den största upptäckten inom litteraturvetenskapen någonsin!

Den något creepyga handen ovanpå bokhögen är f.d. skrivuppgiftsrekvisita som blivit befordrad till stressleksak.

Det svåra är förstås att behärska sig, och inse att man inte kan släpa hem varje bok som verkar intressant. Det är när man står vid hyllan, tummar på en spännande bok man bara råkade få ögonen på och tänker "jag ska ju antagligen inte skriva om kinesisk prostitution, MEN...", som det är ett bra läge att gå hem och läsa Knausgård istället. Är lite seg i hela kroppen eftersom nattsömnen fick ge vika för lagom förfriskat kortspel med korridorsgrannarna i går kväll. Avsevärt lättare att uppskatta studentrumsboendet nu när jag vet att jag ska bo någon annanstans på våren.

paprikor och biljetter och saknad och roliga nyheter

Har seriöst dille på fyllda paprikor just nu. Fyller dem med ALLT. För det är så otroligt trevligt, när man tröttnat på att äta sina såsröror med pasta eller ris, att istället sleva in nämnda röra i paprikahalvor, riva på lite ost, och sedan förvara i ugnen en liten stund, tills osten ser trevligt smält ut. Enkelt att tillreda, en njutning att förtära. Detta avhjälps förstås också av att Hemköp har haft specialerbjudande på paprika nu i några veckor.
Tonfisk, svamp, bönor, pastagryta, spenat - hittills har allt fungerat. Bara så där som tips (håhåjaja, om det var något jag trodde att jag INTE skulle blogga om var det nog recept, men där ser man)!

Antagligen beror detta matprat på att jag är vrålhungrig och lite ledsen efter att Adrian hoppat på tåget i förmiddags. Fyra dygn går allt för fort. Får trösta mig med att dagens inknappande av kreditkortskoder (fler gånger än jag egentligen tycker man får göra på en söndag) har säkrat snara återseenden när det blir dags för mammas 50-årsdag, och så småningom Litterärt skapandes julfest (och avslutning! snyft.) följt av jullov. En hel del SJ och Viking Line att se fram emot alltså, tjohoj.

Men när jag på nästa års sida tar båten hit igen kommer jag faktiskt inte att vara ensam! Då hägrar samboliv i trähuslägenhet, och trots att alla papper inte är fullkomligt slutgiltigt spikade är de såpass spikade att jag vågar hurra-tjuta och dansa runt lite grann. Så nu gör jag det!

Nu ska jag slita ut nätkabeln och tvinga mig att studera litteraturhistoria ens en liten stund. Tills jag ska halka ner för berget för att träffa en vän och kolla in Trubadurslam nere på Musikens hus. Men nästa vecka, visionerar jag djärvt, ska jag återfå min forna pluggighet. För jag är ju nog rätt förtjust i det litterära vetandet som jag håller på med. Finns bara så mycket annat som också är förtjusande!

tre bra saker

1. Obama omvald, en lättnadens suck! Inte så att jag tror han kan göra mirakel (längre,  that is, när han blev vald första gången satt jag i en hyrbil i Luxemburg, körde runt mellan slott och ölmuséer medan vi lyssnade på radio och världen kändes allmänt magisk), men det var definitivt det bästa som kunde hända just nu.

2. Nattens dröm, då jag blev utvald att delta i Hunger Games (IGEN), var bara en dröm!

3. Ett stycke tåg borde om några timmar stanna vid centralen med ett stycke Adrian. Väldigt mycket hurra!

hip hop abs

Den här mannen har orsakat mig smärta. Eller nej, jag har orsakat mig själv smärta, medan den här mannen ropar uppmuntrande saker som att jag ska "dance for him" "get abs" och "burn my body". Eftersom jag var så trögstartad på gå-med-i-gym-fronten har jag bestämt mig för att det får vänta till våren. Nu tränar jag istället hemma tillsammans med Shaun T. Han finns i min dator tillsammans med ett gäng supertränade leende amerikanska människor i trikåer. Jag finns i mitt rum, svettig och hjärntvättad, eftersom man definitivt måste ge avkall på sin cynism och självkritik om man ska gå in för det här. För det är töntigt, riktigt töntigt. Men roligt! Och helt sjukt effektiv träning.

I går gjorde jag för första gången passet "Total Body Burn", som ingår i tredje veckan av programmet "Hip Hop Abs". Man kan beskriva det som en blandning av hiphopdans, aerobic och styrketräning. I dag gör det ont att böja på knäna, knyta skor, gå i trappor, röra min mage, skratta m.m. Jag har alltid varit smått förtjust i träningsverk, eftersom det låter en veta att man faktiskt gjort något. Men den graden  av kroppslig smärta som jag känner i dag är svår att mysa i, den är bara plågsam. Menmen, antagligen skulle det bli bättre om jag verkligen följde schemat på programmet och inte bara tränade nu som då. Jag jobbar på det.

Det känns i alla fall trevligt att Shaun T avslutar varje paus med att säga "You are amazing." Man fånler mellan svettdropparna och tror nästan på honom.