punk

Gick på Damen-festival i går, stod och gungade på hamnområdet i junikvällen och påmindes om det underbara i att känna basen vibrera i bröstkorgen. Bra punk får mig fortfarande att tro att det går att rädda världen. Det är något med arga ögon som samtidigt gnistrar av glädje.

Mera sånt, kära alla. Mera bubblande, sprudlande ilska mot allt som är jävligt, så kanske vi faktiskt nångång kommer någonvart.

lite trött på ord just nu

Jag lever fortfarande. Så att det nu inte råder någon tvekan. Jag har det till och med bra.

Däremot har jag svårt att formulera mig offentligt just nu. Har knappt skrivit en enda facebookstatus sedan nyår. Inga blogginlägg heller, som ni ser. Jag tänker för mycket på vad ord gör och säger, märker att jag ändå fokuserar alltför mycket på mig själv och min påstådda identitet som ditt eller datt och blir så väldigt trött på det att jag istället inte säger någonting alls.

Däremot har jag börjat dansa igen. Det är ordlöst. Det känns rätt just nu.

Palucca, hoppar som man ska. Jag hoppar inte så här. Riktigt ännu.

Samtidigt plitar jag på en artikel om bildning och ser fram emot att gå på festivalfilmer i veckoslutet. Lägenheten börjar kännas mer hemvan och det trevligaste är nog att nu är vi två.

lugnet

Man hinner inte blogga när man har sina sista dagar för året i en stad som man bara har känt i några månader, men som kommer en närmare in på skinnet för varje dag som går. Man hinner inte skriva litteraturessä heller, trots att deadlinen står bara några meter ifrån en.

Man hinner däremot: gå på designstudenters julmarknad, dricka kaffe, baka jultårtor, ha utflyttningsfest, dansa till sent på natten, vandra runt ensam i stan i söndagsstämning och äta franskisar medan man tittar på julskyltningen, sluta nämnda vandring vid Världskulturmuséet och kolla in "A Day in the World"-utställningen bland cirka fyra hundra människor utklädda till anime-karaktärer (mina egna kläder tedde sig ytterst avvikande), unna sig café Kulturs sagolika ostsmörgås för-det-är-ju-sista-gången-innan-jul, dricka te, bli akupunkterad, gå på konstmuseum, äta sushi, flyttpacka, kolla på "Upp till kamp" (se den!!) i mysigt sällskap, långluncha med litteraturvetare, transportera flyttlass med spårvagn, äta falafel med fårost, titta på dans på operan, kvällspromenera längs kajen och njuta av en sista onsdagsreggae-öl.

I morgon väntar luciakonsert i arla morgonstund, sedan en sista flyttlassvända, sedan skura lägenhetsgolvet, sedan dra till stationen, krama hejdå och hoppa på tåget som förhoppningsvis ska hinna till Stockholm i tid för att jag ska hinna med Åbobåten.

Göteborg har kramat om mig och fått mig otroligt harmonisk de här senaste dagarna. Jag inser att vardagen, sammanhanget, det där lugnet som jag längtade efter tidigare, som jag på många plan har längtat efter långt före jag kom hit, faktiskt har hunnit i kapp mig. Jag har hittat lusten att läsa, lusten att uppleva saker, lusten att umgås, både med andra men också - och det här är den springande punkten - med mig själv. Det låter sjukt klychigt att skriva det, men det känns som om jag hunnit ikapp mig själv lite grann.

Jag hoppas det jaget finns kvar när jag återvänder om en knapp månad. I och för sig får hon gärna följa med till Finland också. Jag längtar efter att återse Åbo igen, med alla och allt som det innebär. I stort sett känns det bra, det är nog det jag vill säga.

Nu ska jag sova en sista kort natt i mitt kala rum. Nästa gång jag bloggar från Göteborg bor jag nedanför berget istället för högst upp.

självständighet

I dag kryllar Facebook av statusar om hur bra Finland är. Jag har svårt att inte vara ironisk, trots att jag naturligtvis är djupt tacksam över att få leva i ett land där fred och frihet råder (åtminstone i högre utsträckning än på annat håll i världen). 

Det jag har svårt för är självberömmandet. Och glorifieringen av kriget som alltför ofta görs. Det finns otäckt många andra länder där krig och icke-självständighet råder i dag, och det är inte rättvist. Visst har Finland kämpat för sin självständighet, men dessa andra länder kämpar också, så sist och slutligen är vår självständighet frukten av många lyckliga slumper. Vi ska känna tacksamhet över det ändå, förstås, och ödmjukt vörda alla de som måste offra sig i kriget, men ju mer tacksamhet vi känner, desto aktivare borde vi vilja verka för att resten av världens länder skulle få känna samma sak. Utan att det först ska krigas, för varje förspillt liv är ett för mycket.

Det är inte bara vi som har rätt att leva i frihet och fred. 

Vi borde inte ha en värld där självständighet kräver krig.

Jag ska fira dagen genom att baka svenska lussekatter och äta norska lomper. Kanske övertalar jag mina vänner att titta lite på slottsbalen också. Det hör ju ändå till. 

elektriska får

Tänkte jag skulle berätta att jag lever! För det gör jag. Jag har det bra. Speciellt en söndag som det här, för jag har frossat vegetarisk brunch vid Röda Sten, spelat frågespel och sedan läst ut "Do Androids Dream of Electric Sheep?" (d.v.s. sci-fi-boken från 60-talet som filmen Bladerunner är baserad på). Vi ska diskutera den på ett litteraturseminarium om ekokritik på tisdag. Jag tror jag har läst ca en sci-fi-bok tidigare i mitt liv, så upptäckten att jag stormnjöt av att läsa den här boken kom som en trevlig överraskning. Filmen må ha kultstatus och vara charmig och tankeväckande, men jag tyckte boken hade mer av allt, både charm och innehåll. Bara mindre Harrison Ford. Och för mig är det ärligt talat inte en brist.

 Absurd humor varvat med obehagliga tankeställare. Dystopi som utspelar sig 1992(!!).

det där yttre

Gick på en lägenhetsvisning i dag. Glik och ik. Varför, hur, när och var ska jag berätta närmare om när saker (eventuellt) klarnat. Just nu kan jag bara säga att jag inte minns när jag senast varit så nervös inför ett möte, och att denna nervositet kretsade kring väldigt ytliga saker. Mitt yttre.

För hur bekväm man än kan vara med sin uppenbarelse i vardagslivet finns det situationer när det är irriterande att inte kunna ha kontroll. När någon annan ska fatta beslut som radikalt påverkar ens liv på basen av ett kort möte. Man vet inte om den denna "någon" råkar hysa en kategorisk motvilja för folk som har näspiercing, kort hår som växt ur sin frisyr, och lager av tröjor istället för vinterrock. Inte heller vet man om "någon" kommer att tycka att man verkar mindre respektingivande och pålitlig eftersom man är kort och blåögd och tvungen att visa ID när man köper folköl (true story). 

Samma tankar kan jag ha när jag väljer kläder inför att arbetspass som journalist. Hur undviker jag att på minsta sätt riskera störa någon annan med mitt utseende, utan att för den skull känna mig utklädd till ingenting?

Jag utsätter med andra ord mig själv för alla fördomar jag bara kan komma på. Rätt knäppt, och väldigt onödigt. Folk kan ju ha vilka preferenser som helst. Jag vet inte hur det gick denna gång. Åtminstone kändes den verbala biten bra.

Och lite småkul i sammanhanget var det ju att när jag stod på Stigbergstorget och väntade på spårvagnen för att åka i väg på nämnda visning var det en trendig man som stannade bredvid mig bara för att säga "Vad fint du matchat dina kläder!"

Så att sånt! Jag kan avslöja att jag hade nästan exakt samma kläder som på denna bild. Plus gröna yllesockor.

Kanske lika bra att fortsätta i samma paltor genom lördagskvällen. Man vet ju aldrig vilka stilkrav Nina och deltagarna på denna boks releasefest har..!

kategorier och konstigheter

I dag har varit en dag då jag till största delen känt mig lätt dagen-efter, med några undantagsögonblick av absolut närvaro. De sistnämnda inföll medan jag på eftermiddagen lyssnade på Göteborgs poesifestivals paneldiskussioner ute i Angered. (På Andra stället, och inte Blå stället, där vi först hamnade av misstag, och gjorde några äldre män förtjusta eftersom de trodde vi var där för att titta på deras filmförevisning. Det kändes riktigt hemskt att behöva säga att vi inte var det, men vi drack lite kaffe med dem innan vi gick.)

Den ena diskussionen bar temat "Orientation, the Orient and the Arab Spring". Väckte en massa tankar och stor respekt. Jag vill nu alldeles särskilt läsa kloka Somaya Ramadan. Samtidigt blev jag påmind om hur lite jag vet om världen och hur skyddad min tillvaro är.

Den andra diskussionen bar temat "Vita läsningar, rasistiska rum". Johannes Anyuru, Balsam Karum, Khashayar Naderehvandi och Rakel Chukri samtalade engagerande, provocerande och väldigt belysande om hur fastskruvade raskategorierna i Sverige (och, är jag säker på, i Finland med) fortfarande är. Skriver du skönlitteratur och har invandrarbakgrund läses du som en författare med invandrarbakgrund, och oberoende av vad dina böcker egentligen handlar om är det invandraraspekterna, eller "svartheten", som recensenter tar fasta på. Segt, fastlåst, och trist. 

I och för sig är det ju inte den enda stämpeln man kan få som författare, speciellt inte när man debuterar. "Ung kvinnlig debutant" är inte heller särskilt attraktivt, och riskerar också styra läsningen och kritiken oerhört. Samtidigt vore det ju en naiv illusion att tänka sig att totalt förförståelsefri läsning skulle vara möjligt, eller ens eftersträvansvärt. Och att tänka helt utan kategorier går troligtvis inte heller. Men vad jag inte kan förstå är varför vi tillåts toffla på i samma gamla tråkiga reducerande och diskriminerande kategorier, när man istället kunde tänka sig kategorier som rörliga och öppna, som samexisterande i pluralform, som kompletterande och nyanserande verktyg.

En annan tanke som fortsatt tvinna i mitt huvud under kvällen är problematiken kring "man kan/får inte tala om det här om man inte själv upplevt det." I fråga om rasism, i det här fallet. Och visst, jag kan förstå det, att det blir fejkat och fel om en massa vita akademiker talar sig varma så de postkoloniala begreppen flyger, utan att vi för den skull har en konkret erfarenhet av det som vi försöker motarbeta. Samtidigt blir det också ett exkluderande, ett stopp för samtalet, om enbart färgade personer tillåts tala om det här. Jag förstår att vi måste ta oss ur den vita diskursen, blottlägga den, men sker det verkligen bäst genom motexkludering? Är det ändå inte dialog och ömsesidig förståelse och uppluckrande av kategorier som på något sätt är målet?

Heh, denna textmassa var inte helt planerad, men glad lördagskväll bara! Jag hade från början övervägt att bli kvar på festivalen också för kvällsprogrammet, men trots att stämningen där var hur mysig som helst kände min hjärna efter diskussionerna bara att nej, nu räcker det, nu orkar vi inte ta in mer. Dessutom var mitt sällskap på väg vidare, och jag kände inte att jag hade energi för nya bekantskaper just i dag. 

Så jag har istället suttit på min säng och funderat, lyssnat på gitarrspel genom väggen, skypeat lite, läst en del, och tänkt. På det här, men också på annat. På hur det känns att vara här och vara jag, just nu, när jag snart kan räkna två månader som Göteborgsbo. Det känns både och, kan jag säga, och lite allt på samma gång. Jag jagar nog fortfarande efter ett lugn som jag inte riktigt hittat. Frustrerande att inse, men samtidigt paradoxalt nog rätt befriande. Det finns tid. Ibland behövs en lördagskväll som den här för att man ska inse det.

(Och i natt finns det extra mycket tid, tack vare klockvridningen som jag bejublar nu och förbannar om ett halvår. Livsrytmer. Inte så tokigt.)

rullar vidare

Klockan är 14.48 och jag har precis avslutat mitt morgonmål. Jag tror jag somnade ca 23-tiden i går kväll. Den matematiskt kunnige kan därmed räkna ut att jag sovit väldigt väldigt länge. Jag brukar inte göra det, och är följaktligen alldeles gaggig i huvudet just nu.

Finland var fint. Jag vet inte varför Finland envisats med att bli så fint just när jag flyttat bort. Det blev också väldigt intensivt, jag var som vanligt lite överoptimistisk till hur mycket man hinner göra under en helg då man samtidigt går en skrivarkurs på full tid. Men det var värt det. Skumpaskåla med skrivarkumpanerna, tokdansa med Prosa, dricka många muggar te med många av de allra bästa, träffa föräldrar, moster, skrivarmentorn, och min käraste.
Ändå är det inte som om att allt var kalas och tjohoj och bara skratt, jag har också hunnit gråta och bli arg. För egen del, för andras. För att världen skulle kunna vara så mycket bättre. Samtidigt är jag glad att världen trots allt är. Framför allt att dessa människor är.

Nu känns Göteborg lite tomt. Eller så är det jag som känner mig tom (eller så där lagom förvirrad som man blir när man väcks av eftermiddagssolen). Men jag vet att det nog snart börjar rulla på här igen, måste bara skuffa mig själv i rullning.

Bilden är från en långpromenadsfotosession som jag och Emma gjorde för ett par veckor sedan.  Jag vet inte riktigt vad den här skulpturen utanför Humanisten på riktigt ska symbolisera.

tisdagstankar

Det må vara en vanlig sketen tisdag, för att citera Findus, men hjälp vad lyxig en vanlig vardagsmorgon kan kännas när man inte har bråttom. Ska på seminarium klockan 13, men för ovanlighetens skull hann jag läsa allt redan i går (beror i och för sig på att det enda vi skulle läsa till i dag var resten av gruppens 2-sidors avhandlingsrecensioner, men i alla fall. Jag läste i sällskap av en kanna te på Myra Franklins bokkafé medan regnet öste ner, och det tänker jag definitivt göra om), så i dag började jag med att INTE stiga upp, utan istället läsa Gardell i en och en halv timme i sängen. (Grät inte i dag, grät dock redan på typ första sidan när jag började läsa i går kväll. Och så sade jag för några dagar sedan till Nina att jag "med åldern" slutat gråta av böcker. Nåja.)

Lite före elva släpade jag mig upp, gjorde det konstiga men fantastiska träningprogrammet med hip-hop-tema som jag nog måsta skriva om ordentligt en annan gång (det är då det ska avslöjas exakt hur mycket av ett freak jag är..), duschade och har nu påbörjat ett förtärande av frukost-som-blir-lunch, i sällskap med internetnördande och mera Gardell.

Jag vet hur otroligt irriterad jag själv blir när människor bräker på om "vikten av att ta det lugnt" när jag själv har det stressigt och inte KAN göra det. För ibland är det faktiskt så. Men jag har börjat märka att man rätt ofta lurar sig själv, tror att man är tvingad till att göra det-och-det alldeles precis just nu, inte för sin egen del, utan för att man inbillar sig att det förväntas av en. Och det kanske det gör. Och ibland är det väldigt viktigt att uppfylla förväntningar.
Och ibland mår man väldigt mycket bättre av att bara strunta i dem och istället mysa i sitt ostädade rum på en vanlig sketen tisdagsmorgon. Så att sånt!

post-mässa

Det är mörkt, och ute regnar det. Jag tuggar hallonbåtar, lyssnar på musik och försöker smälta intrycken efter Bokmässoveckoslutet. Låta de intryck som bara består av sorl, ljus, färger och former rinna av, medan intrycken av ord som uttalats och människor jag kramat blir tydligare.

Jag tyckte om mässan, mer än jag trodde jag skulle göra. Brukar ha svårt för gigantiska folksamlingar och överdriven kommersialisering av litteratur. Men jag tyckte mässan här i Göteborg trots allt hade något av en värme, och jag är definitivt glad över att jag bestämde mig för att köpa seminariekort. Det gav möjlighet till andningshål och vilopaus från vimlet, plus att jag fick höra flera intressanta saker. 

Särskilt två seminarier snurrar kvar i huvudet: Jonas Gardell och den ofattbara smärta hans nya bok rymmer, och så Nina Björks antikapitalism som tilltalar mig oerhört. Jag känner igen mig i mycket av hennes tankar, men känner att jag måste kontemplera över det lite mera innan jag kan skriva ett vettigt inlägg. Nyfikna eller oinsatta (till vilka jag fortfarande räknar mig) kan börja med att läsa här och här.

Jag köpte hela sju böcker, inser jag både roat och lite förskräckt. Överraskande nog bara en roman (Gardell). Annars blev det lyriska essäer, reflekterande essäer, en poetik, en litteraturvetenskaplig avhandling och en debattbok. Kanske lika bra att vädret för veckan som kommer ser ut så här:

Ska också i övrigt bli skönt att återhämta sig efter förra veckans intensiva pluggande och helgens mässhäng och festligheter, även om det var väldigt fint. Jag har förresten hoppat av en av mina kurser, och det känns som det bästa beslutet någonsin. Men även det ska få ett separat inlägg tror jag, lite senare.

Nu ska jag fortsätta smälta intryck. I morgon bitti träffar jag Foucault igen.

måste och borde och sådant

Det tydligaste tecknet på att det är för mycket är när jag mister förmågan att prioritera. Så känns det lite just nu, och det irriterar mig våldsamt. Tröttsamt att hela tiden känna att tiden och krafterna inte räcker till allt som borde göras i studieväg, och allt jag skulle vilja göra i annan väg. Tröttsamt att det här är en situation jag varit i tusen gånger tidigare, utan att jag tydligen blivit bättre på att lära mig undvika att hamna där igen. För här är jag. Väldigt väldigt trött. Och det är bara den 25 september.

Men så är det här en lite extrem vecka också. Med roliga saker som Åbobesök förra helgen och Bokmässan nu inkommande helg. Plus ca 1500 sidor som borde ha lästs för seminarier däremellan. Och en vetenskaplig recension som borde skrivas innan torsdag klockan 17 av en bok jag ännu inte har läst. Jag vill inte gnälla. Jag vill sluta ordna sådana här situationer åt mig.

Åbo var å andra sidan härligt. Där kändes prioriteringen lättare. Kramas, dricka te, prata, gå på kaffe (inget "fikande" här), spela spel, äta sushi, gå på bio, dricka mera te och prata ännu mera.

Jag inser att en skrämmande hög procent av bilderna på den här bloggen nu föreställer diskbänkar. Hade inte tänkt ha det som mitt kännetecken. Dock tycker jag det finns något fint med en stor hög odiskade tekoppar som skvallrar om att en hög fina människor varit på besök. Sedan har jag ju också den oförskämda turen att ha en käraste som gillar att diska.

Jag ska försöka få in samma tankesätt här. Arbeta från vilan och inte vila från arbetet, som en klok vän till mig brukar säga. När man är stressad är det det sista man vill höra. Men jag börjar inse hur vansinnigt viktigt det är att påminna mig själv om att det som jag stressar över kanske inte är världens viktigaste sak att satsa nerver och sömnbrist på just nu. Att "måste" och "borde" faktiskt är rätt relativt.

Och det finns inget coolt i att vara i riskzonen för utbrändhet, trots att man i bland får uppfattningen att det är rena rama vardagsmaten.

a room of my own

Mitt första egna rum hette Muminrummet på grund av sina gula gardiner med muminmotiv. Det delade jag i och för sig med min lillebror, och när jag sedan fick flytta till ett "eget" eget rum var det egentligen bara en del av ett genomfartsrum, som avgränsades med en bokhylla. Jag tror jag var 14 eller 15 när jag fick mitt första riktigt egna rum, med en egen dörr. På den satte jag upp en lista över "Ylvas paragrafer", där bland annat äppelmunksordspråket fanns, omringat av andra klokheter som "Vi är också stjärnstoft" och "Life is revolution".

Sedan flyttade jag hemifrån och bodde på lite diffusa ställen under ett halvår då jag äventyrade bland franska kloster, tyska vingårdar och irländska bondgårdar, tillsammans med min dåvarande pojkvän. Efter det hade jag faktiskt ett eget rum, under några månader då vi jobbade på ett agriturismo-hotell i Italien, även om jag rätt sällan var ensam där. Det jag minns bäst är att rummet fick mig att börja måla, eftersom jag till varje pris ville täcka de vita väggarna.

Under mina tre år i Åbo har jag bott i vardagsrummet i en tvåa. Jag har haft turen att ha jättefina roommates, och rummet kändes som mitt, trots att jag ibland kunde sakna att ha en dörr. I gengäld gjorde dörrlösheten att jag verkligen bredde ut mig i hela bostaden, och tapetserade köket med muminbilder (ett genomgående tema).

Så här vill jag minnas det.

Så här såg det ut efter vår utflyttningsfest. Vi kallade lägenheten för Grottan.

Efter flytten från Lilla Tavastgatan i våras snyltbodde jag hos min käraste, först en månad i en lägenhet utan möbler (förutom köksbord och stolar, och några madrasser), och sedan i världens mysigaste etta som vi fick hyra i andra hand tack vare att Liisa bestämt sig för att äventyra i Vasa.

Och nu, nu har jag ett eget rum igen, eller nästan en helt egen bostad faktiskt, och det är faktiskt första gången. Jag har aldrig förut haft en brevlåda med bara mitt namn på. Visst, jag delar kök med åtta andra, och hela arrangemanget känns väldigt tillfälligt - men på samma gång märker jag att jag njuter. Första dagarna var det lite konstigt och angstigt att inte ha någon annan runt sig hela tiden, men nu märker jag att det finns någonting skönt i det också. I att stänga dörren, slänga ryggsäcken på golvet, och faktiskt vara ensam.
Det öppnar upp för tankar - både trevliga och jobbiga, men oftast nyttiga - det öppnar upp för kreativitet. Jag uppskattar att jag börjar lära mig att tycka om mitt eget sällskap. Och så småningom också mina texters sällskap. Virginia Woolf var inte så dum. Speciellt när man kompletterar det egna rummet med Skype i datorn och Göteborg utanför dörren.

Bilden ser arrangerad ut.

Men imorgon, då åker jag österut. Och då ska jag husera i en etta där jag inte är ensam. Och det gör mig väldigt väldigt glad!

gamla skolan

Det är något både roligt, och lite provocerande, men i och med det bara ännu mer fascinerande med akademiker av gamla skolan. Ni vet, de där som föreläser utan power point och tydlig struktur, som kanske dyker upp med tjocka buntar anteckningar under armen, men ändå pratar fritt, associerar hit och dit, fastnar i resonemang och är så belästa att man känner sig som en femåring i jämförelse.

Jag älskar den här typen av föreläsare, och jag har turen att ha sådana också här i Göteborg. Samtidigt kan jag känna en smula avundsjuka gentemot dem, eftersom det känns som om den sortens bildning som de besitter inte möjliggörs på samma sätt vid universiteten i dag. Man måste nischa sig, gärna tidigt. Man ska läsa in sig på det som behövs för att nå den examen man vill ta, men sedan ska man inte hänga runt och läsa så mycket mer, utan raskt pallra sig ut i arbetslivet och göra något vettigt, eller snickra ihop en snäv forskningsplan som går snabbt att genomföra. Klart man kan fortsätta att bilda sig på fritiden, men det ska i så fall vara ens hobby. Att i dag vilja bli en "gamla skolans intellektuell" som får sitta på sitt rum och läsa tjocka böcker och skriva obskyra texter utan att någon klagar är mer eller mindre omöjligt. Och visst, jag kan tycka att det är bra eftersom "gamla skolans intellektuella" förutsätter ett samhälle med en väldigt hierarkisk och aristokratisk arbetsfördelning, som jag definitivt inte förespråkar, men samtidigt skräms jag av tanken på att själv bli en smalspårig fackidiot.

Om ingen får resurser att verkligen bara bilda sig, läsa och läsa och skriva utan att kanske alltid veta exakt vart man är på väg tror jag många viktiga insikter aldrig blir gjorda. Men vad ska man leva på medan man gör det? Man måste vara effektiv för att få finansiering, ha tydliga planer, skriva begripligt. Ja, nå, det sistnämnda är väl inte för mycket begärt, inte heller när det gäller "gamla skolan". Men samtidigt finns det något trollbindande i texter som får mig att tänka att "det här är så konstigt skrivet att det aldrig skulle bli publicerat i dag", men som samtidigt kryllar av insikter, eller i alla fall antydningar av insikter som alldeles tydligt lurar under ytan och får en att inspireras och imponeras.
Jag hoppas sådant får skrivas också i framtiden, dock gärna också av andra än privilegierade vita män.

Jag går en kurs om att läsa Foucault just nu, ska kanske tilläggas. Och det kräver sin tankeverksamhet.

Men, lyckligtvis, är det väldigt kul! Bara att försöka maximera bildningen så länge studiestödet ännu trillar in...