lugnet

Man hinner inte blogga när man har sina sista dagar för året i en stad som man bara har känt i några månader, men som kommer en närmare in på skinnet för varje dag som går. Man hinner inte skriva litteraturessä heller, trots att deadlinen står bara några meter ifrån en.

Man hinner däremot: gå på designstudenters julmarknad, dricka kaffe, baka jultårtor, ha utflyttningsfest, dansa till sent på natten, vandra runt ensam i stan i söndagsstämning och äta franskisar medan man tittar på julskyltningen, sluta nämnda vandring vid Världskulturmuséet och kolla in "A Day in the World"-utställningen bland cirka fyra hundra människor utklädda till anime-karaktärer (mina egna kläder tedde sig ytterst avvikande), unna sig café Kulturs sagolika ostsmörgås för-det-är-ju-sista-gången-innan-jul, dricka te, bli akupunkterad, gå på konstmuseum, äta sushi, flyttpacka, kolla på "Upp till kamp" (se den!!) i mysigt sällskap, långluncha med litteraturvetare, transportera flyttlass med spårvagn, äta falafel med fårost, titta på dans på operan, kvällspromenera längs kajen och njuta av en sista onsdagsreggae-öl.

I morgon väntar luciakonsert i arla morgonstund, sedan en sista flyttlassvända, sedan skura lägenhetsgolvet, sedan dra till stationen, krama hejdå och hoppa på tåget som förhoppningsvis ska hinna till Stockholm i tid för att jag ska hinna med Åbobåten.

Göteborg har kramat om mig och fått mig otroligt harmonisk de här senaste dagarna. Jag inser att vardagen, sammanhanget, det där lugnet som jag längtade efter tidigare, som jag på många plan har längtat efter långt före jag kom hit, faktiskt har hunnit i kapp mig. Jag har hittat lusten att läsa, lusten att uppleva saker, lusten att umgås, både med andra men också - och det här är den springande punkten - med mig själv. Det låter sjukt klychigt att skriva det, men det känns som om jag hunnit ikapp mig själv lite grann.

Jag hoppas det jaget finns kvar när jag återvänder om en knapp månad. I och för sig får hon gärna följa med till Finland också. Jag längtar efter att återse Åbo igen, med alla och allt som det innebär. I stort sett känns det bra, det är nog det jag vill säga.

Nu ska jag sova en sista kort natt i mitt kala rum. Nästa gång jag bloggar från Göteborg bor jag nedanför berget istället för högst upp.

självständighet

I dag kryllar Facebook av statusar om hur bra Finland är. Jag har svårt att inte vara ironisk, trots att jag naturligtvis är djupt tacksam över att få leva i ett land där fred och frihet råder (åtminstone i högre utsträckning än på annat håll i världen). 

Det jag har svårt för är självberömmandet. Och glorifieringen av kriget som alltför ofta görs. Det finns otäckt många andra länder där krig och icke-självständighet råder i dag, och det är inte rättvist. Visst har Finland kämpat för sin självständighet, men dessa andra länder kämpar också, så sist och slutligen är vår självständighet frukten av många lyckliga slumper. Vi ska känna tacksamhet över det ändå, förstås, och ödmjukt vörda alla de som måste offra sig i kriget, men ju mer tacksamhet vi känner, desto aktivare borde vi vilja verka för att resten av världens länder skulle få känna samma sak. Utan att det först ska krigas, för varje förspillt liv är ett för mycket.

Det är inte bara vi som har rätt att leva i frihet och fred. 

Vi borde inte ha en värld där självständighet kräver krig.

Jag ska fira dagen genom att baka svenska lussekatter och äta norska lomper. Kanske övertalar jag mina vänner att titta lite på slottsbalen också. Det hör ju ändå till. 

kategorier och konstigheter

I dag har varit en dag då jag till största delen känt mig lätt dagen-efter, med några undantagsögonblick av absolut närvaro. De sistnämnda inföll medan jag på eftermiddagen lyssnade på Göteborgs poesifestivals paneldiskussioner ute i Angered. (På Andra stället, och inte Blå stället, där vi först hamnade av misstag, och gjorde några äldre män förtjusta eftersom de trodde vi var där för att titta på deras filmförevisning. Det kändes riktigt hemskt att behöva säga att vi inte var det, men vi drack lite kaffe med dem innan vi gick.)

Den ena diskussionen bar temat "Orientation, the Orient and the Arab Spring". Väckte en massa tankar och stor respekt. Jag vill nu alldeles särskilt läsa kloka Somaya Ramadan. Samtidigt blev jag påmind om hur lite jag vet om världen och hur skyddad min tillvaro är.

Den andra diskussionen bar temat "Vita läsningar, rasistiska rum". Johannes Anyuru, Balsam Karum, Khashayar Naderehvandi och Rakel Chukri samtalade engagerande, provocerande och väldigt belysande om hur fastskruvade raskategorierna i Sverige (och, är jag säker på, i Finland med) fortfarande är. Skriver du skönlitteratur och har invandrarbakgrund läses du som en författare med invandrarbakgrund, och oberoende av vad dina böcker egentligen handlar om är det invandraraspekterna, eller "svartheten", som recensenter tar fasta på. Segt, fastlåst, och trist. 

I och för sig är det ju inte den enda stämpeln man kan få som författare, speciellt inte när man debuterar. "Ung kvinnlig debutant" är inte heller särskilt attraktivt, och riskerar också styra läsningen och kritiken oerhört. Samtidigt vore det ju en naiv illusion att tänka sig att totalt förförståelsefri läsning skulle vara möjligt, eller ens eftersträvansvärt. Och att tänka helt utan kategorier går troligtvis inte heller. Men vad jag inte kan förstå är varför vi tillåts toffla på i samma gamla tråkiga reducerande och diskriminerande kategorier, när man istället kunde tänka sig kategorier som rörliga och öppna, som samexisterande i pluralform, som kompletterande och nyanserande verktyg.

En annan tanke som fortsatt tvinna i mitt huvud under kvällen är problematiken kring "man kan/får inte tala om det här om man inte själv upplevt det." I fråga om rasism, i det här fallet. Och visst, jag kan förstå det, att det blir fejkat och fel om en massa vita akademiker talar sig varma så de postkoloniala begreppen flyger, utan att vi för den skull har en konkret erfarenhet av det som vi försöker motarbeta. Samtidigt blir det också ett exkluderande, ett stopp för samtalet, om enbart färgade personer tillåts tala om det här. Jag förstår att vi måste ta oss ur den vita diskursen, blottlägga den, men sker det verkligen bäst genom motexkludering? Är det ändå inte dialog och ömsesidig förståelse och uppluckrande av kategorier som på något sätt är målet?

Heh, denna textmassa var inte helt planerad, men glad lördagskväll bara! Jag hade från början övervägt att bli kvar på festivalen också för kvällsprogrammet, men trots att stämningen där var hur mysig som helst kände min hjärna efter diskussionerna bara att nej, nu räcker det, nu orkar vi inte ta in mer. Dessutom var mitt sällskap på väg vidare, och jag kände inte att jag hade energi för nya bekantskaper just i dag. 

Så jag har istället suttit på min säng och funderat, lyssnat på gitarrspel genom väggen, skypeat lite, läst en del, och tänkt. På det här, men också på annat. På hur det känns att vara här och vara jag, just nu, när jag snart kan räkna två månader som Göteborgsbo. Det känns både och, kan jag säga, och lite allt på samma gång. Jag jagar nog fortfarande efter ett lugn som jag inte riktigt hittat. Frustrerande att inse, men samtidigt paradoxalt nog rätt befriande. Det finns tid. Ibland behövs en lördagskväll som den här för att man ska inse det.

(Och i natt finns det extra mycket tid, tack vare klockvridningen som jag bejublar nu och förbannar om ett halvår. Livsrytmer. Inte så tokigt.)