Den ena diskussionen bar temat "Orientation, the Orient and the Arab Spring". Väckte en massa tankar och stor respekt. Jag vill nu alldeles särskilt läsa kloka Somaya Ramadan. Samtidigt blev jag påmind om hur lite jag vet om världen och hur skyddad min tillvaro är.
Den andra diskussionen bar temat "Vita läsningar, rasistiska rum". Johannes Anyuru, Balsam Karum, Khashayar Naderehvandi och Rakel Chukri samtalade engagerande, provocerande och väldigt belysande om hur fastskruvade raskategorierna i Sverige (och, är jag säker på, i Finland med) fortfarande är. Skriver du skönlitteratur och har invandrarbakgrund läses du som en författare med invandrarbakgrund, och oberoende av vad dina böcker egentligen handlar om är det invandraraspekterna, eller "svartheten", som recensenter tar fasta på. Segt, fastlåst, och trist.
I och för sig är det ju inte den enda stämpeln man kan få som författare, speciellt inte när man debuterar. "Ung kvinnlig debutant" är inte heller särskilt attraktivt, och riskerar också styra läsningen och kritiken oerhört. Samtidigt vore det ju en naiv illusion att tänka sig att totalt förförståelsefri läsning skulle vara möjligt, eller ens eftersträvansvärt. Och att tänka helt utan kategorier går troligtvis inte heller. Men vad jag inte kan förstå är varför vi tillåts toffla på i samma gamla tråkiga reducerande och diskriminerande kategorier, när man istället kunde tänka sig kategorier som rörliga och öppna, som samexisterande i pluralform, som kompletterande och nyanserande verktyg.
En annan tanke som fortsatt tvinna i mitt huvud under kvällen är problematiken kring "man kan/får inte tala om det här om man inte själv upplevt det." I fråga om rasism, i det här fallet. Och visst, jag kan förstå det, att det blir fejkat och fel om en massa vita akademiker talar sig varma så de postkoloniala begreppen flyger, utan att vi för den skull har en konkret erfarenhet av det som vi försöker motarbeta. Samtidigt blir det också ett exkluderande, ett stopp för samtalet, om enbart färgade personer tillåts tala om det här. Jag förstår att vi måste ta oss ur den vita diskursen, blottlägga den, men sker det verkligen bäst genom motexkludering? Är det ändå inte dialog och ömsesidig förståelse och uppluckrande av kategorier som på något sätt är målet?
Heh, denna textmassa var inte helt planerad, men glad lördagskväll bara! Jag hade från början övervägt att bli kvar på festivalen också för kvällsprogrammet, men trots att stämningen där var hur mysig som helst kände min hjärna efter diskussionerna bara att nej, nu räcker det, nu orkar vi inte ta in mer. Dessutom var mitt sällskap på väg vidare, och jag kände inte att jag hade energi för nya bekantskaper just i dag.
Så jag har istället suttit på min säng och funderat, lyssnat på gitarrspel genom väggen, skypeat lite, läst en del, och tänkt. På det här, men också på annat. På hur det känns att vara här och vara jag, just nu, när jag snart kan räkna två månader som Göteborgsbo. Det känns både och, kan jag säga, och lite allt på samma gång. Jag jagar nog fortfarande efter ett lugn som jag inte riktigt hittat. Frustrerande att inse, men samtidigt paradoxalt nog rätt befriande. Det finns tid. Ibland behövs en lördagskväll som den här för att man ska inse det.
(Och i natt finns det extra mycket tid, tack vare klockvridningen som jag bejublar nu och förbannar om ett halvår. Livsrytmer. Inte så tokigt.)
