nyckeln till att hålla uppsatsskrivandet flytande

är att lämna instruktioner till sig själv i dokumentet när man slutar för dagen:

Jag tror mer på entusiasm än jag tror på struktur.
(Möjligtvis är det en bortförklaring.)

elektriska får

Tänkte jag skulle berätta att jag lever! För det gör jag. Jag har det bra. Speciellt en söndag som det här, för jag har frossat vegetarisk brunch vid Röda Sten, spelat frågespel och sedan läst ut "Do Androids Dream of Electric Sheep?" (d.v.s. sci-fi-boken från 60-talet som filmen Bladerunner är baserad på). Vi ska diskutera den på ett litteraturseminarium om ekokritik på tisdag. Jag tror jag har läst ca en sci-fi-bok tidigare i mitt liv, så upptäckten att jag stormnjöt av att läsa den här boken kom som en trevlig överraskning. Filmen må ha kultstatus och vara charmig och tankeväckande, men jag tyckte boken hade mer av allt, både charm och innehåll. Bara mindre Harrison Ford. Och för mig är det ärligt talat inte en brist.

 Absurd humor varvat med obehagliga tankeställare. Dystopi som utspelar sig 1992(!!).

ett gäng narrativa kroppar och jag

Jag tyckte det var fantastiskt kul och asjobbigt att skriva kandidatavhandling. Att skriva magisteruppsats bör således bli megafantastiskt kul och mega-asjobbigt. Gradun tänker jag inte uttala mig om ännu på något år.

För er som inte är bevandrade i det svenska universitetssystemet kan jag berätta att en magister här INTE motsvarar en magister i Finland, utan magister är en examen som ligger mitt emellan en kandidat och en master (som en magister à la Finland kallas här). En magisteruppsats är alltså inte lika lång som en gradu, utan ligger på ca 40 sidor. En sådan är det tänkt att jag ska skriva i vår, blir den färdig tänkte jag ta ut en magister i litt.vet. från Göteborgs Universitet (förutsatt att jag får ut mina kandidatpapper någon gång), blir den det inte får den bli startpunkt för gradun (som jag oberoende ska skriva vid ÅA) istället. Oberoende av hur det går ser jag fram emot att delta i magistersseminarier och ha en handledare här, nya influenser och allmänt tjohej.

Det här är alltså vårens projekt, men eftersom jag innan jul ska ha skrivit en uppsats inom teori- och metodkursen som jag går nu, som gärna får handla om samma sak som magisteruppsatsen, tänkte jag sådär trevande försöka sparka i gång det hela. Så nu i eftermiddags satt jag på biblioteket och plöjde igenom biblioteksdatabasens resurser, skrev av titlar och sprang runt bland bokhyllor. Och nördig som jag är kändes det kul att igen få dyka ner i något som verkligen intresserar, något jag får välja alldeles själv, och - förstås - göra det med ambitionen att det här ska bli den största upptäckten inom litteraturvetenskapen någonsin!

Den något creepyga handen ovanpå bokhögen är f.d. skrivuppgiftsrekvisita som blivit befordrad till stressleksak.

Det svåra är förstås att behärska sig, och inse att man inte kan släpa hem varje bok som verkar intressant. Det är när man står vid hyllan, tummar på en spännande bok man bara råkade få ögonen på och tänker "jag ska ju antagligen inte skriva om kinesisk prostitution, MEN...", som det är ett bra läge att gå hem och läsa Knausgård istället. Är lite seg i hela kroppen eftersom nattsömnen fick ge vika för lagom förfriskat kortspel med korridorsgrannarna i går kväll. Avsevärt lättare att uppskatta studentrumsboendet nu när jag vet att jag ska bo någon annanstans på våren.

måste och borde och sådant

Det tydligaste tecknet på att det är för mycket är när jag mister förmågan att prioritera. Så känns det lite just nu, och det irriterar mig våldsamt. Tröttsamt att hela tiden känna att tiden och krafterna inte räcker till allt som borde göras i studieväg, och allt jag skulle vilja göra i annan väg. Tröttsamt att det här är en situation jag varit i tusen gånger tidigare, utan att jag tydligen blivit bättre på att lära mig undvika att hamna där igen. För här är jag. Väldigt väldigt trött. Och det är bara den 25 september.

Men så är det här en lite extrem vecka också. Med roliga saker som Åbobesök förra helgen och Bokmässan nu inkommande helg. Plus ca 1500 sidor som borde ha lästs för seminarier däremellan. Och en vetenskaplig recension som borde skrivas innan torsdag klockan 17 av en bok jag ännu inte har läst. Jag vill inte gnälla. Jag vill sluta ordna sådana här situationer åt mig.

Åbo var å andra sidan härligt. Där kändes prioriteringen lättare. Kramas, dricka te, prata, gå på kaffe (inget "fikande" här), spela spel, äta sushi, gå på bio, dricka mera te och prata ännu mera.

Jag inser att en skrämmande hög procent av bilderna på den här bloggen nu föreställer diskbänkar. Hade inte tänkt ha det som mitt kännetecken. Dock tycker jag det finns något fint med en stor hög odiskade tekoppar som skvallrar om att en hög fina människor varit på besök. Sedan har jag ju också den oförskämda turen att ha en käraste som gillar att diska.

Jag ska försöka få in samma tankesätt här. Arbeta från vilan och inte vila från arbetet, som en klok vän till mig brukar säga. När man är stressad är det det sista man vill höra. Men jag börjar inse hur vansinnigt viktigt det är att påminna mig själv om att det som jag stressar över kanske inte är världens viktigaste sak att satsa nerver och sömnbrist på just nu. Att "måste" och "borde" faktiskt är rätt relativt.

Och det finns inget coolt i att vara i riskzonen för utbrändhet, trots att man i bland får uppfattningen att det är rena rama vardagsmaten.

gamla skolan

Det är något både roligt, och lite provocerande, men i och med det bara ännu mer fascinerande med akademiker av gamla skolan. Ni vet, de där som föreläser utan power point och tydlig struktur, som kanske dyker upp med tjocka buntar anteckningar under armen, men ändå pratar fritt, associerar hit och dit, fastnar i resonemang och är så belästa att man känner sig som en femåring i jämförelse.

Jag älskar den här typen av föreläsare, och jag har turen att ha sådana också här i Göteborg. Samtidigt kan jag känna en smula avundsjuka gentemot dem, eftersom det känns som om den sortens bildning som de besitter inte möjliggörs på samma sätt vid universiteten i dag. Man måste nischa sig, gärna tidigt. Man ska läsa in sig på det som behövs för att nå den examen man vill ta, men sedan ska man inte hänga runt och läsa så mycket mer, utan raskt pallra sig ut i arbetslivet och göra något vettigt, eller snickra ihop en snäv forskningsplan som går snabbt att genomföra. Klart man kan fortsätta att bilda sig på fritiden, men det ska i så fall vara ens hobby. Att i dag vilja bli en "gamla skolans intellektuell" som får sitta på sitt rum och läsa tjocka böcker och skriva obskyra texter utan att någon klagar är mer eller mindre omöjligt. Och visst, jag kan tycka att det är bra eftersom "gamla skolans intellektuella" förutsätter ett samhälle med en väldigt hierarkisk och aristokratisk arbetsfördelning, som jag definitivt inte förespråkar, men samtidigt skräms jag av tanken på att själv bli en smalspårig fackidiot.

Om ingen får resurser att verkligen bara bilda sig, läsa och läsa och skriva utan att kanske alltid veta exakt vart man är på väg tror jag många viktiga insikter aldrig blir gjorda. Men vad ska man leva på medan man gör det? Man måste vara effektiv för att få finansiering, ha tydliga planer, skriva begripligt. Ja, nå, det sistnämnda är väl inte för mycket begärt, inte heller när det gäller "gamla skolan". Men samtidigt finns det något trollbindande i texter som får mig att tänka att "det här är så konstigt skrivet att det aldrig skulle bli publicerat i dag", men som samtidigt kryllar av insikter, eller i alla fall antydningar av insikter som alldeles tydligt lurar under ytan och får en att inspireras och imponeras.
Jag hoppas sådant får skrivas också i framtiden, dock gärna också av andra än privilegierade vita män.

Jag går en kurs om att läsa Foucault just nu, ska kanske tilläggas. Och det kräver sin tankeverksamhet.

Men, lyckligtvis, är det väldigt kul! Bara att försöka maximera bildningen så länge studiestödet ännu trillar in...