nyckeln till att hålla uppsatsskrivandet flytande

är att lämna instruktioner till sig själv i dokumentet när man slutar för dagen:

Jag tror mer på entusiasm än jag tror på struktur.
(Möjligtvis är det en bortförklaring.)

ett gäng narrativa kroppar och jag

Jag tyckte det var fantastiskt kul och asjobbigt att skriva kandidatavhandling. Att skriva magisteruppsats bör således bli megafantastiskt kul och mega-asjobbigt. Gradun tänker jag inte uttala mig om ännu på något år.

För er som inte är bevandrade i det svenska universitetssystemet kan jag berätta att en magister här INTE motsvarar en magister i Finland, utan magister är en examen som ligger mitt emellan en kandidat och en master (som en magister à la Finland kallas här). En magisteruppsats är alltså inte lika lång som en gradu, utan ligger på ca 40 sidor. En sådan är det tänkt att jag ska skriva i vår, blir den färdig tänkte jag ta ut en magister i litt.vet. från Göteborgs Universitet (förutsatt att jag får ut mina kandidatpapper någon gång), blir den det inte får den bli startpunkt för gradun (som jag oberoende ska skriva vid ÅA) istället. Oberoende av hur det går ser jag fram emot att delta i magistersseminarier och ha en handledare här, nya influenser och allmänt tjohej.

Det här är alltså vårens projekt, men eftersom jag innan jul ska ha skrivit en uppsats inom teori- och metodkursen som jag går nu, som gärna får handla om samma sak som magisteruppsatsen, tänkte jag sådär trevande försöka sparka i gång det hela. Så nu i eftermiddags satt jag på biblioteket och plöjde igenom biblioteksdatabasens resurser, skrev av titlar och sprang runt bland bokhyllor. Och nördig som jag är kändes det kul att igen få dyka ner i något som verkligen intresserar, något jag får välja alldeles själv, och - förstås - göra det med ambitionen att det här ska bli den största upptäckten inom litteraturvetenskapen någonsin!

Den något creepyga handen ovanpå bokhögen är f.d. skrivuppgiftsrekvisita som blivit befordrad till stressleksak.

Det svåra är förstås att behärska sig, och inse att man inte kan släpa hem varje bok som verkar intressant. Det är när man står vid hyllan, tummar på en spännande bok man bara råkade få ögonen på och tänker "jag ska ju antagligen inte skriva om kinesisk prostitution, MEN...", som det är ett bra läge att gå hem och läsa Knausgård istället. Är lite seg i hela kroppen eftersom nattsömnen fick ge vika för lagom förfriskat kortspel med korridorsgrannarna i går kväll. Avsevärt lättare att uppskatta studentrumsboendet nu när jag vet att jag ska bo någon annanstans på våren.

hip hop abs

Den här mannen har orsakat mig smärta. Eller nej, jag har orsakat mig själv smärta, medan den här mannen ropar uppmuntrande saker som att jag ska "dance for him" "get abs" och "burn my body". Eftersom jag var så trögstartad på gå-med-i-gym-fronten har jag bestämt mig för att det får vänta till våren. Nu tränar jag istället hemma tillsammans med Shaun T. Han finns i min dator tillsammans med ett gäng supertränade leende amerikanska människor i trikåer. Jag finns i mitt rum, svettig och hjärntvättad, eftersom man definitivt måste ge avkall på sin cynism och självkritik om man ska gå in för det här. För det är töntigt, riktigt töntigt. Men roligt! Och helt sjukt effektiv träning.

I går gjorde jag för första gången passet "Total Body Burn", som ingår i tredje veckan av programmet "Hip Hop Abs". Man kan beskriva det som en blandning av hiphopdans, aerobic och styrketräning. I dag gör det ont att böja på knäna, knyta skor, gå i trappor, röra min mage, skratta m.m. Jag har alltid varit smått förtjust i träningsverk, eftersom det låter en veta att man faktiskt gjort något. Men den graden  av kroppslig smärta som jag känner i dag är svår att mysa i, den är bara plågsam. Menmen, antagligen skulle det bli bättre om jag verkligen följde schemat på programmet och inte bara tränade nu som då. Jag jobbar på det.

Det känns i alla fall trevligt att Shaun T avslutar varje paus med att säga "You are amazing." Man fånler mellan svettdropparna och tror nästan på honom.