nyckeln till att hålla uppsatsskrivandet flytande

är att lämna instruktioner till sig själv i dokumentet när man slutar för dagen:

Jag tror mer på entusiasm än jag tror på struktur.
(Möjligtvis är det en bortförklaring.)

punk

Gick på Damen-festival i går, stod och gungade på hamnområdet i junikvällen och påmindes om det underbara i att känna basen vibrera i bröstkorgen. Bra punk får mig fortfarande att tro att det går att rädda världen. Det är något med arga ögon som samtidigt gnistrar av glädje.

Mera sånt, kära alla. Mera bubblande, sprudlande ilska mot allt som är jävligt, så kanske vi faktiskt nångång kommer någonvart.

Dela, gilla - gör!

”Jag känner kanske att det inte behöver vara så.”

Ovanstående mening kunde vara föremålet för ”finn fem fel” – eller finn fem vaghetsmarkörer som gör meningen urvattnad och tom på klart besked. När jag precis hade flyttat till Sverige irriterade det mig oerhört att studiekompisar använde ordet ”känna” när de i själva verket ”tyckte” saker under seminariediskussioner. Det är ett effektivt sätt att utöva passiv aggressivitet, ingen kan ju säga emot dig om du bara uttrycker en känsla. Tacka vet jag finländsk rättframhet, tänkte jag, och det kan jag fortfarande tänka. Men jag har också slagits av hur menlösa åsiktsyttringar ibland är, även när det tycks och inte känns.

Det bästa exemplet är facebook, trots att fenomenet ingalunda är begränsat dit. Där är det väldigt enkelt att tycka saker, hålla med och sprida information. Det är en strålande kanal för att få tips om läsvärda artiklar, uppdateras om vad som händer och väcka medvetenhet om viktiga frågor. Det är mindre strålande att ens eget tänkande lätt drunknar i gillandet och delandet av andras. Det behöver inte betyda att tankarna i sig är dåliga, tvärtom. Risken är bara att fokus hamnar snett: delar jag med mig av en viss artikel på facebook för att jag vill att innehållet ska komma fram, eller för att jag vill visa åt världen att jag minsann har världsförbättrande och kritiska åsikter?

Det ena behöver naturligtvis inte utesluta det andra, men när åsikter i första hand blir identitetsmarkörer hamnar åsiktens innehåll och implikationer lätt i skuggan av individen som framför dem. Feminist, antirasist, konsumtionskritisk – alla vackra ideologier riskerar bli accessoarer när de reduceras till att vara adjektiv jag tar till för att beskriva min personlighet, för att markera tillhörighet med vissa grupper och avstånd från andra.

Det är så otroligt lätt att gilla och dela bilden av Krista Siegfrieds kyss med sin körsångerska och samtidigt himla över hur otroligt bakåtsträvande och intoleranta de är i Turkiet. Det är också lätt att sucka offentligt när påven säger något som låter gammaldags, eller när klädmärken publicerar sexistisk reklam. Det är toppen att det protesteras, kommenteras och diskuteras – men det är ännu viktigare att det inte stannar där.

Risken med att vi kan få utlopp för vår frustration genom att dela länkar på facebook är att vi glömmer att orättvisorna faktiskt sker i den fysiska världen. Visst, Finland är mindre homofobiskt än många länder, men ändå har vi fortfarande inte en jämställd lagstiftning gällande äktenskap. Vi lever bland strukturer som dagligen diskriminerar människor på grund av hudfärg, klass och kön, och de här strukturerna upprätthålls inte av enskilda personers konkreta våldshandlingar, utan av våra gemensamma vanor. Butikerna med sexistisk reklam går inte runt för att enskilda ”onda” personer handlar där, utan för att de flesta av oss gör det.

Vi ska absolut inte sluta diskutera och protestera i sociala medier, det är viktigt att vi uttrycker åsikter, lyfter fram ideologier och ”tycker till” för att göra världen till en bättre plats. Så länge vi inte tror att vi gjort vårt så fort vi tryckt på ”gilla”, utan tänker kritiskt kring informationen som sprids, och ser till att goda åsikter också tar sig uttryck i fysiska handlingar. Det handlar inte om att hitta syndabockar för eländet i världen utan om att titta sig i spegeln och fundera varför jag gillar som jag gör, och sedan se vilka mönster som går att förändra.

Så känner jag. Faktiskt.

Publicerad i Åbo Underrättelser den 25 maj 2013.

Vid McDonalds-muggen

Efter sju månader i Göteborg är jag fortfarande en lantis som fascineras av den tillfälliga, ofrivilliga fysiska närheten till främmande människor som en spårvagnstur för med sig. Lukter och röster jag inte kan påverka. Oromantiskt, men ganska fint.

På gatan är det öppnare, med rum för avstånd. Jag känner sällan igen någon. Undantagen är de som alltid sitter där, i gathörnen, utanför butikerna. Påbyltade illasittande kläder, med en skrynklig pappmugg från McDonalds framför sig. De sitter alltid där, mitt i gatubilden, och samtidigt så gott som osynliga.

”Tigger gör den som är utan rätt”, formulerar författaren Sara Stridsberg i ett radioprogram. Att be sin chef om löneförhöjning är inte att tigga, det är att förhandla. Den som tigger har ingenting att förhandla med. Jag tror det är den utsattheten som gör det så obekvämt att se tiggare på gatan. Att de faktiskt inte har någonting.

Därför tänker man sig gärna att verksamheten är kriminell, att pengarna som tiggarna får in går till en maffia. Då finns ett motiv som man kan genomskåda. Annars finns bara en ekande, desperat fattigdom. Människor som sitter på gatan som en sista utväg, utan några andra motiv än att överleva.

När DN i en reportageserie om tiggare i Stockholm intervjuar politiker är det ingen som rent ut uppmanar folk att ge pengar åt tiggare. ”Det måste var och en avgöra själv” är det stående svaret. Följt av ”de borde kunna hjälpas på annat sätt”. Och visst, det är ju självklart. De borde inte ha behövt hamna på gatan över huvud taget.

Men nu sitter de där, och vad ska vi göra? Vi som går förbi dem varje dag. Vi kan prata om att det är hemskt, att politikerna måste göra något, att vi inte vill ha ett sådant här samhälle. Men det är ju vi som är samhället. Och så länge vi går förbi tiggarna på gatan utan att se dem, mumlande mantrat vet-inte-vart-pengarna-går-fattigdom-inte-mitt-fel kan vi inte räkna med att ”samhället” ska förändras heller.

Jag lånar en formulering av Sara Stridsberg igen: varje gång vi går förbi en tiggare godkänner vi den rådande situationen. Att vissa går fria medan andra är bundna till trottoaren. Om vi däremot stannar för att ge ett mynt handlar det om mycket mer än en ekonomisk transaktion. Att ge några cent eller kronor till en tiggare varje dag skulle inte ens märkas i de flestas plånbok.

Det som märks är situationen som uppstår. Jag stannar, gräver i väskan efter pengar, böjer mig ner, möter en blick. Det handlar inte om att uppmuntra tiggeri som verksamhet, utan om att fysiskt erkänna att situationen inte är vad den borde vara. Om att erkänna min egen skuld och mitt ansvar. För det är ju inte så att den enas välmående är utan koppling till den andras misär. Sambanden må vara globala, men de finns där. Som en ofrivillig gemenskap, mycket större än den i spårvagnen, men desto mer akut.

En femkrona kommer inte att hjälpa en människa ur misären. Jag kan inte vara säker på att den inte går till brottslighet eller människohandel. Men det samma gäller sorgligt nog varje gång jag köper kläder eller elektronik. Situationen vid McDonalds-muggen handlar emellertid om något annat.

Det att jag stannar till, avbryter min vardag ens för en halv minut, gör något som inte direkt får mig att känna mig ädel utan snarare ledsen, fungerar som ett återkommande vaccin mot apatin. Jag känner obehaget i magen, släpper fram det istället för att döva det.

De som tigger må ha vilken nationalitet som helst, fattigdom är ändå inte något som kommer utifrån. Den skapas genom det sätt vi sköter samhället i dag. Att böja sig ner med en slant till dem som redan ligger är en påminnelse. Och en början.

Publicerad i Åbo Underrättelser den 29 mars 2013.

lite trött på ord just nu

Jag lever fortfarande. Så att det nu inte råder någon tvekan. Jag har det till och med bra.

Däremot har jag svårt att formulera mig offentligt just nu. Har knappt skrivit en enda facebookstatus sedan nyår. Inga blogginlägg heller, som ni ser. Jag tänker för mycket på vad ord gör och säger, märker att jag ändå fokuserar alltför mycket på mig själv och min påstådda identitet som ditt eller datt och blir så väldigt trött på det att jag istället inte säger någonting alls.

Däremot har jag börjat dansa igen. Det är ordlöst. Det känns rätt just nu.

Palucca, hoppar som man ska. Jag hoppar inte så här. Riktigt ännu.

Samtidigt plitar jag på en artikel om bildning och ser fram emot att gå på festivalfilmer i veckoslutet. Lägenheten börjar kännas mer hemvan och det trevligaste är nog att nu är vi två.

lugnet

Man hinner inte blogga när man har sina sista dagar för året i en stad som man bara har känt i några månader, men som kommer en närmare in på skinnet för varje dag som går. Man hinner inte skriva litteraturessä heller, trots att deadlinen står bara några meter ifrån en.

Man hinner däremot: gå på designstudenters julmarknad, dricka kaffe, baka jultårtor, ha utflyttningsfest, dansa till sent på natten, vandra runt ensam i stan i söndagsstämning och äta franskisar medan man tittar på julskyltningen, sluta nämnda vandring vid Världskulturmuséet och kolla in "A Day in the World"-utställningen bland cirka fyra hundra människor utklädda till anime-karaktärer (mina egna kläder tedde sig ytterst avvikande), unna sig café Kulturs sagolika ostsmörgås för-det-är-ju-sista-gången-innan-jul, dricka te, bli akupunkterad, gå på konstmuseum, äta sushi, flyttpacka, kolla på "Upp till kamp" (se den!!) i mysigt sällskap, långluncha med litteraturvetare, transportera flyttlass med spårvagn, äta falafel med fårost, titta på dans på operan, kvällspromenera längs kajen och njuta av en sista onsdagsreggae-öl.

I morgon väntar luciakonsert i arla morgonstund, sedan en sista flyttlassvända, sedan skura lägenhetsgolvet, sedan dra till stationen, krama hejdå och hoppa på tåget som förhoppningsvis ska hinna till Stockholm i tid för att jag ska hinna med Åbobåten.

Göteborg har kramat om mig och fått mig otroligt harmonisk de här senaste dagarna. Jag inser att vardagen, sammanhanget, det där lugnet som jag längtade efter tidigare, som jag på många plan har längtat efter långt före jag kom hit, faktiskt har hunnit i kapp mig. Jag har hittat lusten att läsa, lusten att uppleva saker, lusten att umgås, både med andra men också - och det här är den springande punkten - med mig själv. Det låter sjukt klychigt att skriva det, men det känns som om jag hunnit ikapp mig själv lite grann.

Jag hoppas det jaget finns kvar när jag återvänder om en knapp månad. I och för sig får hon gärna följa med till Finland också. Jag längtar efter att återse Åbo igen, med alla och allt som det innebär. I stort sett känns det bra, det är nog det jag vill säga.

Nu ska jag sova en sista kort natt i mitt kala rum. Nästa gång jag bloggar från Göteborg bor jag nedanför berget istället för högst upp.

självständighet

I dag kryllar Facebook av statusar om hur bra Finland är. Jag har svårt att inte vara ironisk, trots att jag naturligtvis är djupt tacksam över att få leva i ett land där fred och frihet råder (åtminstone i högre utsträckning än på annat håll i världen). 

Det jag har svårt för är självberömmandet. Och glorifieringen av kriget som alltför ofta görs. Det finns otäckt många andra länder där krig och icke-självständighet råder i dag, och det är inte rättvist. Visst har Finland kämpat för sin självständighet, men dessa andra länder kämpar också, så sist och slutligen är vår självständighet frukten av många lyckliga slumper. Vi ska känna tacksamhet över det ändå, förstås, och ödmjukt vörda alla de som måste offra sig i kriget, men ju mer tacksamhet vi känner, desto aktivare borde vi vilja verka för att resten av världens länder skulle få känna samma sak. Utan att det först ska krigas, för varje förspillt liv är ett för mycket.

Det är inte bara vi som har rätt att leva i frihet och fred. 

Vi borde inte ha en värld där självständighet kräver krig.

Jag ska fira dagen genom att baka svenska lussekatter och äta norska lomper. Kanske övertalar jag mina vänner att titta lite på slottsbalen också. Det hör ju ändå till.