hip hop abs

Den här mannen har orsakat mig smärta. Eller nej, jag har orsakat mig själv smärta, medan den här mannen ropar uppmuntrande saker som att jag ska "dance for him" "get abs" och "burn my body". Eftersom jag var så trögstartad på gå-med-i-gym-fronten har jag bestämt mig för att det får vänta till våren. Nu tränar jag istället hemma tillsammans med Shaun T. Han finns i min dator tillsammans med ett gäng supertränade leende amerikanska människor i trikåer. Jag finns i mitt rum, svettig och hjärntvättad, eftersom man definitivt måste ge avkall på sin cynism och självkritik om man ska gå in för det här. För det är töntigt, riktigt töntigt. Men roligt! Och helt sjukt effektiv träning.

I går gjorde jag för första gången passet "Total Body Burn", som ingår i tredje veckan av programmet "Hip Hop Abs". Man kan beskriva det som en blandning av hiphopdans, aerobic och styrketräning. I dag gör det ont att böja på knäna, knyta skor, gå i trappor, röra min mage, skratta m.m. Jag har alltid varit smått förtjust i träningsverk, eftersom det låter en veta att man faktiskt gjort något. Men den graden  av kroppslig smärta som jag känner i dag är svår att mysa i, den är bara plågsam. Menmen, antagligen skulle det bli bättre om jag verkligen följde schemat på programmet och inte bara tränade nu som då. Jag jobbar på det.

Det känns i alla fall trevligt att Shaun T avslutar varje paus med att säga "You are amazing." Man fånler mellan svettdropparna och tror nästan på honom.

det där yttre

Gick på en lägenhetsvisning i dag. Glik och ik. Varför, hur, när och var ska jag berätta närmare om när saker (eventuellt) klarnat. Just nu kan jag bara säga att jag inte minns när jag senast varit så nervös inför ett möte, och att denna nervositet kretsade kring väldigt ytliga saker. Mitt yttre.

För hur bekväm man än kan vara med sin uppenbarelse i vardagslivet finns det situationer när det är irriterande att inte kunna ha kontroll. När någon annan ska fatta beslut som radikalt påverkar ens liv på basen av ett kort möte. Man vet inte om den denna "någon" råkar hysa en kategorisk motvilja för folk som har näspiercing, kort hår som växt ur sin frisyr, och lager av tröjor istället för vinterrock. Inte heller vet man om "någon" kommer att tycka att man verkar mindre respektingivande och pålitlig eftersom man är kort och blåögd och tvungen att visa ID när man köper folköl (true story). 

Samma tankar kan jag ha när jag väljer kläder inför att arbetspass som journalist. Hur undviker jag att på minsta sätt riskera störa någon annan med mitt utseende, utan att för den skull känna mig utklädd till ingenting?

Jag utsätter med andra ord mig själv för alla fördomar jag bara kan komma på. Rätt knäppt, och väldigt onödigt. Folk kan ju ha vilka preferenser som helst. Jag vet inte hur det gick denna gång. Åtminstone kändes den verbala biten bra.

Och lite småkul i sammanhanget var det ju att när jag stod på Stigbergstorget och väntade på spårvagnen för att åka i väg på nämnda visning var det en trendig man som stannade bredvid mig bara för att säga "Vad fint du matchat dina kläder!"

Så att sånt! Jag kan avslöja att jag hade nästan exakt samma kläder som på denna bild. Plus gröna yllesockor.

Kanske lika bra att fortsätta i samma paltor genom lördagskvällen. Man vet ju aldrig vilka stilkrav Nina och deltagarna på denna boks releasefest har..!

migrationsreflektioner

Uppmuntrad av ett mejl från min gamla litteraturlektor tänkte jag att det kanske kunde vara en ide att även här på bloggen dela med mig av min kolumn som i lördags nådde Åbo Underrättelsers läsare. 

Vandra in, och ut

Jag är en invandrare.

Så stod det på brevet jag fick från Skatteverket för några veckor sedan, när mitt efterlängtade svenska personnummer anlände. Jag har bott i Göteborg i snart två månader, men först nu öppnar möjligheterna sig på riktigt. Jag kan gå med i vilket gym jag vill, jag kan öppna ett bankkonto, jag kan registrera mitt mobilnummer.

Personnumren används mycket flitigare i Sverige än i Finland, och jag har gång på gång förvånats av hur begränsad tillvaron blir utan det. Trots att jag ser mer eller mindre likadan ut och talar samma språk som alla andra här. Innan kuvertet märkt ”invandring” damp ner i brevlådan kunde jag inte ens klaga på SJ om jag hade velat.

Usch vad jobbigt då, kunde jag tänka. Och därigenom blotta min priviligierade utgångspunkt.

Att åka på utbyte känns lite som att få en alternativ värld i present. Jag har fått stipendier, uppmuntran, bostad och sysselsättning (=studieplats) serverat, allt jag behövde göra var att flytta på mig rent geografiskt – och mitt i allt bor jag i Göteborg. Jag får knata runt bland svenska vägskyltar, sörpla filmjölk till frukost och fascineras av gulliga kulturskillnader medan jag anstränger mig att sluta säga ”roskis”.

Jag kan skratta roat åt att kallas invandrare, trots att det är sant, men skrattet fastnar lite i halsen. För på riktigt är det en stor skillnad.

Det som skänker tillvaron som utbytesstudent en aura av låtsasvärld är att jag när som helst kan åka hem. Både på besök till mammas 50-årsdag och till jul, men framförallt finns det inprogrammerat i hela utbytestanken att jag ska åka tillbaka till Åbo efter att läsåret här är slut. Inte så att någon kommer att tvinga mig, jag känner många som åkt på utbyte och stannat kvar, men grundtanken i konceptet är ändå att man efter ett år med exotiska nya upplevelser ska åka hem och fortsätta med sitt ”vanliga” liv. Och det är här som invandrarskämten börjar smaka beskt. Jag är en invandrare. Men jag får åka hem precis när jag vill.

Platser ser olika ut beroende på vem som ser dem. När forskaren Helena Holgersson bad papperslösa människor i Göteborg rita sina egna kartor över staden tog ingen av dem med havet, trots att det är det som framhävs som stadens viktigaste attribut i alla turistbroschyrer. Istället fick biblioteket en framträdande plats, och alla andra ställen som gratis erbjuder värme och information.

”De fattiga ser inte havet” förklarar min vän Olivia för mig efter att ha bekantat sig med Holgerssons forskning. Det känns obehagligt och absurt. Och så pratar man om hur nya platser öppnar nya vyer.

Migration är inte bara ett fenomen, det är snarare en grundkomponent i hur vi människor fungerar, i alla fall om man tittar på världen i stort. Något att förhålla sig till vare sig man själv kan/vill/får röra på sig eller inte.

På Världskulturmuseet här i Göteborg pågår som bäst en utställning med namnet ”Destination X”. Den tar upp resandet i alla dess former, ställer bilder av drunknade flyktingar bredvid bilder av poolsemestrande turister. Den visar upp skor som tillhört pilgrimsvandrare och barnleksaker som hittats i öknen vid Mexikos gräns.

Vissa tvingas flytta på sig, andra tvingas stanna kvar. Till stor del handlar det om längtan, att längta bort eller hem. Vissa människors rörelser betraktas som illegala medan andras resekonsumtion håller i gång en hel ekonomi.

Det hela är svårt att få grepp om, och gör åtminstone mig ganska obekväm. Tacksam också, definitivt, men det är en tacksamhet med underton av svindel och skam.

Tänk att jag har möjlighet att resa och bosätta mig nästan var i världen jag vill.

Vandra in. Vandra ut. Vandra hem. Och jag ser havet.

Jag önskar att det samma skulle gälla för mina medvandrare världen över.

ÅU 27.10.2012

lärt sedan sist

1. Kelly's vegan-kebabpizza är ett litet underverk.

2. Efter pizzaätande är det rekommenderbart att gå med middagssällskapet och hoppa på studsmattan utanför Folkets hus. Inte kanske så mycket för matsmältningen, men det ser roligt ut, känns roligt och man blir glad.

3. Min ekonomi kommer att gnälla om jag inte lär mig att äta något INNAN jag går ut för att studera någonstans. I och för sig klagar inte min kropp lika mycket, för det är skoj att äta våfflor på en båt som söndagslunch medan man läser Judith Butler.

4. Tydligen såg jag lätt överkoncentrerad ut vid ovanstående läsning, för mannen som suttit vid samma cafébord som jag avskedshälsade med ett "good luck!"

5. Det krävs inte så värst många sidor av Knausgårds första Kamp-bok innan man går från att ha varit försiktigt skeptisk till väldigt ivrig.

6. Vänsterförbundets Li Andersson i Åbo (som jag också röstade på, hej då valhemlighet) sopade banan med så gott som alla gubbar, och det är AWESOME!

Glad måndag, nu ska jag gå och få ut min Foucault-tenta. Gliik.

kategorier och konstigheter

I dag har varit en dag då jag till största delen känt mig lätt dagen-efter, med några undantagsögonblick av absolut närvaro. De sistnämnda inföll medan jag på eftermiddagen lyssnade på Göteborgs poesifestivals paneldiskussioner ute i Angered. (På Andra stället, och inte Blå stället, där vi först hamnade av misstag, och gjorde några äldre män förtjusta eftersom de trodde vi var där för att titta på deras filmförevisning. Det kändes riktigt hemskt att behöva säga att vi inte var det, men vi drack lite kaffe med dem innan vi gick.)

Den ena diskussionen bar temat "Orientation, the Orient and the Arab Spring". Väckte en massa tankar och stor respekt. Jag vill nu alldeles särskilt läsa kloka Somaya Ramadan. Samtidigt blev jag påmind om hur lite jag vet om världen och hur skyddad min tillvaro är.

Den andra diskussionen bar temat "Vita läsningar, rasistiska rum". Johannes Anyuru, Balsam Karum, Khashayar Naderehvandi och Rakel Chukri samtalade engagerande, provocerande och väldigt belysande om hur fastskruvade raskategorierna i Sverige (och, är jag säker på, i Finland med) fortfarande är. Skriver du skönlitteratur och har invandrarbakgrund läses du som en författare med invandrarbakgrund, och oberoende av vad dina böcker egentligen handlar om är det invandraraspekterna, eller "svartheten", som recensenter tar fasta på. Segt, fastlåst, och trist. 

I och för sig är det ju inte den enda stämpeln man kan få som författare, speciellt inte när man debuterar. "Ung kvinnlig debutant" är inte heller särskilt attraktivt, och riskerar också styra läsningen och kritiken oerhört. Samtidigt vore det ju en naiv illusion att tänka sig att totalt förförståelsefri läsning skulle vara möjligt, eller ens eftersträvansvärt. Och att tänka helt utan kategorier går troligtvis inte heller. Men vad jag inte kan förstå är varför vi tillåts toffla på i samma gamla tråkiga reducerande och diskriminerande kategorier, när man istället kunde tänka sig kategorier som rörliga och öppna, som samexisterande i pluralform, som kompletterande och nyanserande verktyg.

En annan tanke som fortsatt tvinna i mitt huvud under kvällen är problematiken kring "man kan/får inte tala om det här om man inte själv upplevt det." I fråga om rasism, i det här fallet. Och visst, jag kan förstå det, att det blir fejkat och fel om en massa vita akademiker talar sig varma så de postkoloniala begreppen flyger, utan att vi för den skull har en konkret erfarenhet av det som vi försöker motarbeta. Samtidigt blir det också ett exkluderande, ett stopp för samtalet, om enbart färgade personer tillåts tala om det här. Jag förstår att vi måste ta oss ur den vita diskursen, blottlägga den, men sker det verkligen bäst genom motexkludering? Är det ändå inte dialog och ömsesidig förståelse och uppluckrande av kategorier som på något sätt är målet?

Heh, denna textmassa var inte helt planerad, men glad lördagskväll bara! Jag hade från början övervägt att bli kvar på festivalen också för kvällsprogrammet, men trots att stämningen där var hur mysig som helst kände min hjärna efter diskussionerna bara att nej, nu räcker det, nu orkar vi inte ta in mer. Dessutom var mitt sällskap på väg vidare, och jag kände inte att jag hade energi för nya bekantskaper just i dag. 

Så jag har istället suttit på min säng och funderat, lyssnat på gitarrspel genom väggen, skypeat lite, läst en del, och tänkt. På det här, men också på annat. På hur det känns att vara här och vara jag, just nu, när jag snart kan räkna två månader som Göteborgsbo. Det känns både och, kan jag säga, och lite allt på samma gång. Jag jagar nog fortfarande efter ett lugn som jag inte riktigt hittat. Frustrerande att inse, men samtidigt paradoxalt nog rätt befriande. Det finns tid. Ibland behövs en lördagskväll som den här för att man ska inse det.

(Och i natt finns det extra mycket tid, tack vare klockvridningen som jag bejublar nu och förbannar om ett halvår. Livsrytmer. Inte så tokigt.)

det blir gott så länge honung och russin är inblandade

Jag har diskat sönder min kaffepanna. Inte bra. Har istället bjudit på te och spontanbakat veganska havreflarn med honung och äppelbitar. Mot alla odds blev de riktigt goda, bara man skar bort kanterna som blev svarta. Jag råkade glömma bort plåten i ugnen.

Så att sånt. Jobbar ännu på det där med att komma i rullning igen.

I går var jag på dansföreställning på Operan. Mycket häftigt, mycket starkt. Jag saknar dansen.

p.s. jag har ingen aning om varför min blogg tror att jag befinner mig i stilla havet och anger publiceringstiden därefter. jag har försökt ändra det, men inte lyckats. nu verkar det som om jag skulle ha en väldigt spännande dygnsrytm.

leva livet som en beatles-låt

Det finns ett oförtjänt enkelt sätt att slippa den på samma gång förvirrade och tomma känsla jag svävade runt i när jag skrev förra inlägget: gå ut och gå. För jag bor, just nu, och i några månader till, i ett av de underbaraste områden jag någonsin bott: Majorna. Det må vara homogent, gentrifierat och väldigt hipster - men när jag går runt här blir jag glad!

Jag vandrade runt tillsammans med Helena von Zweigberks Sommar från 2009 (har lyssnat slut på årets omgång Sommar och därför börjat söka mig bakåt i tiden) och hon pratade om musik på ett sätt som gjorde att jag ville dansa, skriva och tjoa högt, för mycket av det hon sade var så otroligt bra. Tänker dock inte sammanfatta, utan jag säger bara: lyssna. (Det hjälper också om man vill förstå inläggets rubrik.)

Medan jag lyssnade knatade jag backe upp och backe ner på jakt efter solnedgången (bokstavligen, det var ännu klyschigare än det låter). Jag hittade den vid Klippan, just när Sommar tog slut.

Det doftade saltvatten. Ibland är det just det man behöver.