elektriska får

Tänkte jag skulle berätta att jag lever! För det gör jag. Jag har det bra. Speciellt en söndag som det här, för jag har frossat vegetarisk brunch vid Röda Sten, spelat frågespel och sedan läst ut "Do Androids Dream of Electric Sheep?" (d.v.s. sci-fi-boken från 60-talet som filmen Bladerunner är baserad på). Vi ska diskutera den på ett litteraturseminarium om ekokritik på tisdag. Jag tror jag har läst ca en sci-fi-bok tidigare i mitt liv, så upptäckten att jag stormnjöt av att läsa den här boken kom som en trevlig överraskning. Filmen må ha kultstatus och vara charmig och tankeväckande, men jag tyckte boken hade mer av allt, både charm och innehåll. Bara mindre Harrison Ford. Och för mig är det ärligt talat inte en brist.

 Absurd humor varvat med obehagliga tankeställare. Dystopi som utspelar sig 1992(!!).

ett gäng narrativa kroppar och jag

Jag tyckte det var fantastiskt kul och asjobbigt att skriva kandidatavhandling. Att skriva magisteruppsats bör således bli megafantastiskt kul och mega-asjobbigt. Gradun tänker jag inte uttala mig om ännu på något år.

För er som inte är bevandrade i det svenska universitetssystemet kan jag berätta att en magister här INTE motsvarar en magister i Finland, utan magister är en examen som ligger mitt emellan en kandidat och en master (som en magister à la Finland kallas här). En magisteruppsats är alltså inte lika lång som en gradu, utan ligger på ca 40 sidor. En sådan är det tänkt att jag ska skriva i vår, blir den färdig tänkte jag ta ut en magister i litt.vet. från Göteborgs Universitet (förutsatt att jag får ut mina kandidatpapper någon gång), blir den det inte får den bli startpunkt för gradun (som jag oberoende ska skriva vid ÅA) istället. Oberoende av hur det går ser jag fram emot att delta i magistersseminarier och ha en handledare här, nya influenser och allmänt tjohej.

Det här är alltså vårens projekt, men eftersom jag innan jul ska ha skrivit en uppsats inom teori- och metodkursen som jag går nu, som gärna får handla om samma sak som magisteruppsatsen, tänkte jag sådär trevande försöka sparka i gång det hela. Så nu i eftermiddags satt jag på biblioteket och plöjde igenom biblioteksdatabasens resurser, skrev av titlar och sprang runt bland bokhyllor. Och nördig som jag är kändes det kul att igen få dyka ner i något som verkligen intresserar, något jag får välja alldeles själv, och - förstås - göra det med ambitionen att det här ska bli den största upptäckten inom litteraturvetenskapen någonsin!

Den något creepyga handen ovanpå bokhögen är f.d. skrivuppgiftsrekvisita som blivit befordrad till stressleksak.

Det svåra är förstås att behärska sig, och inse att man inte kan släpa hem varje bok som verkar intressant. Det är när man står vid hyllan, tummar på en spännande bok man bara råkade få ögonen på och tänker "jag ska ju antagligen inte skriva om kinesisk prostitution, MEN...", som det är ett bra läge att gå hem och läsa Knausgård istället. Är lite seg i hela kroppen eftersom nattsömnen fick ge vika för lagom förfriskat kortspel med korridorsgrannarna i går kväll. Avsevärt lättare att uppskatta studentrumsboendet nu när jag vet att jag ska bo någon annanstans på våren.

paprikor och biljetter och saknad och roliga nyheter

Har seriöst dille på fyllda paprikor just nu. Fyller dem med ALLT. För det är så otroligt trevligt, när man tröttnat på att äta sina såsröror med pasta eller ris, att istället sleva in nämnda röra i paprikahalvor, riva på lite ost, och sedan förvara i ugnen en liten stund, tills osten ser trevligt smält ut. Enkelt att tillreda, en njutning att förtära. Detta avhjälps förstås också av att Hemköp har haft specialerbjudande på paprika nu i några veckor.
Tonfisk, svamp, bönor, pastagryta, spenat - hittills har allt fungerat. Bara så där som tips (håhåjaja, om det var något jag trodde att jag INTE skulle blogga om var det nog recept, men där ser man)!

Antagligen beror detta matprat på att jag är vrålhungrig och lite ledsen efter att Adrian hoppat på tåget i förmiddags. Fyra dygn går allt för fort. Får trösta mig med att dagens inknappande av kreditkortskoder (fler gånger än jag egentligen tycker man får göra på en söndag) har säkrat snara återseenden när det blir dags för mammas 50-årsdag, och så småningom Litterärt skapandes julfest (och avslutning! snyft.) följt av jullov. En hel del SJ och Viking Line att se fram emot alltså, tjohoj.

Men när jag på nästa års sida tar båten hit igen kommer jag faktiskt inte att vara ensam! Då hägrar samboliv i trähuslägenhet, och trots att alla papper inte är fullkomligt slutgiltigt spikade är de såpass spikade att jag vågar hurra-tjuta och dansa runt lite grann. Så nu gör jag det!

Nu ska jag slita ut nätkabeln och tvinga mig att studera litteraturhistoria ens en liten stund. Tills jag ska halka ner för berget för att träffa en vän och kolla in Trubadurslam nere på Musikens hus. Men nästa vecka, visionerar jag djärvt, ska jag återfå min forna pluggighet. För jag är ju nog rätt förtjust i det litterära vetandet som jag håller på med. Finns bara så mycket annat som också är förtjusande!

tre bra saker

1. Obama omvald, en lättnadens suck! Inte så att jag tror han kan göra mirakel (längre,  that is, när han blev vald första gången satt jag i en hyrbil i Luxemburg, körde runt mellan slott och ölmuséer medan vi lyssnade på radio och världen kändes allmänt magisk), men det var definitivt det bästa som kunde hända just nu.

2. Nattens dröm, då jag blev utvald att delta i Hunger Games (IGEN), var bara en dröm!

3. Ett stycke tåg borde om några timmar stanna vid centralen med ett stycke Adrian. Väldigt mycket hurra!

hip hop abs

Den här mannen har orsakat mig smärta. Eller nej, jag har orsakat mig själv smärta, medan den här mannen ropar uppmuntrande saker som att jag ska "dance for him" "get abs" och "burn my body". Eftersom jag var så trögstartad på gå-med-i-gym-fronten har jag bestämt mig för att det får vänta till våren. Nu tränar jag istället hemma tillsammans med Shaun T. Han finns i min dator tillsammans med ett gäng supertränade leende amerikanska människor i trikåer. Jag finns i mitt rum, svettig och hjärntvättad, eftersom man definitivt måste ge avkall på sin cynism och självkritik om man ska gå in för det här. För det är töntigt, riktigt töntigt. Men roligt! Och helt sjukt effektiv träning.

I går gjorde jag för första gången passet "Total Body Burn", som ingår i tredje veckan av programmet "Hip Hop Abs". Man kan beskriva det som en blandning av hiphopdans, aerobic och styrketräning. I dag gör det ont att böja på knäna, knyta skor, gå i trappor, röra min mage, skratta m.m. Jag har alltid varit smått förtjust i träningsverk, eftersom det låter en veta att man faktiskt gjort något. Men den graden  av kroppslig smärta som jag känner i dag är svår att mysa i, den är bara plågsam. Menmen, antagligen skulle det bli bättre om jag verkligen följde schemat på programmet och inte bara tränade nu som då. Jag jobbar på det.

Det känns i alla fall trevligt att Shaun T avslutar varje paus med att säga "You are amazing." Man fånler mellan svettdropparna och tror nästan på honom.

det där yttre

Gick på en lägenhetsvisning i dag. Glik och ik. Varför, hur, när och var ska jag berätta närmare om när saker (eventuellt) klarnat. Just nu kan jag bara säga att jag inte minns när jag senast varit så nervös inför ett möte, och att denna nervositet kretsade kring väldigt ytliga saker. Mitt yttre.

För hur bekväm man än kan vara med sin uppenbarelse i vardagslivet finns det situationer när det är irriterande att inte kunna ha kontroll. När någon annan ska fatta beslut som radikalt påverkar ens liv på basen av ett kort möte. Man vet inte om den denna "någon" råkar hysa en kategorisk motvilja för folk som har näspiercing, kort hår som växt ur sin frisyr, och lager av tröjor istället för vinterrock. Inte heller vet man om "någon" kommer att tycka att man verkar mindre respektingivande och pålitlig eftersom man är kort och blåögd och tvungen att visa ID när man köper folköl (true story). 

Samma tankar kan jag ha när jag väljer kläder inför att arbetspass som journalist. Hur undviker jag att på minsta sätt riskera störa någon annan med mitt utseende, utan att för den skull känna mig utklädd till ingenting?

Jag utsätter med andra ord mig själv för alla fördomar jag bara kan komma på. Rätt knäppt, och väldigt onödigt. Folk kan ju ha vilka preferenser som helst. Jag vet inte hur det gick denna gång. Åtminstone kändes den verbala biten bra.

Och lite småkul i sammanhanget var det ju att när jag stod på Stigbergstorget och väntade på spårvagnen för att åka i väg på nämnda visning var det en trendig man som stannade bredvid mig bara för att säga "Vad fint du matchat dina kläder!"

Så att sånt! Jag kan avslöja att jag hade nästan exakt samma kläder som på denna bild. Plus gröna yllesockor.

Kanske lika bra att fortsätta i samma paltor genom lördagskvällen. Man vet ju aldrig vilka stilkrav Nina och deltagarna på denna boks releasefest har..!

migrationsreflektioner

Uppmuntrad av ett mejl från min gamla litteraturlektor tänkte jag att det kanske kunde vara en ide att även här på bloggen dela med mig av min kolumn som i lördags nådde Åbo Underrättelsers läsare. 

Vandra in, och ut

Jag är en invandrare.

Så stod det på brevet jag fick från Skatteverket för några veckor sedan, när mitt efterlängtade svenska personnummer anlände. Jag har bott i Göteborg i snart två månader, men först nu öppnar möjligheterna sig på riktigt. Jag kan gå med i vilket gym jag vill, jag kan öppna ett bankkonto, jag kan registrera mitt mobilnummer.

Personnumren används mycket flitigare i Sverige än i Finland, och jag har gång på gång förvånats av hur begränsad tillvaron blir utan det. Trots att jag ser mer eller mindre likadan ut och talar samma språk som alla andra här. Innan kuvertet märkt ”invandring” damp ner i brevlådan kunde jag inte ens klaga på SJ om jag hade velat.

Usch vad jobbigt då, kunde jag tänka. Och därigenom blotta min priviligierade utgångspunkt.

Att åka på utbyte känns lite som att få en alternativ värld i present. Jag har fått stipendier, uppmuntran, bostad och sysselsättning (=studieplats) serverat, allt jag behövde göra var att flytta på mig rent geografiskt – och mitt i allt bor jag i Göteborg. Jag får knata runt bland svenska vägskyltar, sörpla filmjölk till frukost och fascineras av gulliga kulturskillnader medan jag anstränger mig att sluta säga ”roskis”.

Jag kan skratta roat åt att kallas invandrare, trots att det är sant, men skrattet fastnar lite i halsen. För på riktigt är det en stor skillnad.

Det som skänker tillvaron som utbytesstudent en aura av låtsasvärld är att jag när som helst kan åka hem. Både på besök till mammas 50-årsdag och till jul, men framförallt finns det inprogrammerat i hela utbytestanken att jag ska åka tillbaka till Åbo efter att läsåret här är slut. Inte så att någon kommer att tvinga mig, jag känner många som åkt på utbyte och stannat kvar, men grundtanken i konceptet är ändå att man efter ett år med exotiska nya upplevelser ska åka hem och fortsätta med sitt ”vanliga” liv. Och det är här som invandrarskämten börjar smaka beskt. Jag är en invandrare. Men jag får åka hem precis när jag vill.

Platser ser olika ut beroende på vem som ser dem. När forskaren Helena Holgersson bad papperslösa människor i Göteborg rita sina egna kartor över staden tog ingen av dem med havet, trots att det är det som framhävs som stadens viktigaste attribut i alla turistbroschyrer. Istället fick biblioteket en framträdande plats, och alla andra ställen som gratis erbjuder värme och information.

”De fattiga ser inte havet” förklarar min vän Olivia för mig efter att ha bekantat sig med Holgerssons forskning. Det känns obehagligt och absurt. Och så pratar man om hur nya platser öppnar nya vyer.

Migration är inte bara ett fenomen, det är snarare en grundkomponent i hur vi människor fungerar, i alla fall om man tittar på världen i stort. Något att förhålla sig till vare sig man själv kan/vill/får röra på sig eller inte.

På Världskulturmuseet här i Göteborg pågår som bäst en utställning med namnet ”Destination X”. Den tar upp resandet i alla dess former, ställer bilder av drunknade flyktingar bredvid bilder av poolsemestrande turister. Den visar upp skor som tillhört pilgrimsvandrare och barnleksaker som hittats i öknen vid Mexikos gräns.

Vissa tvingas flytta på sig, andra tvingas stanna kvar. Till stor del handlar det om längtan, att längta bort eller hem. Vissa människors rörelser betraktas som illegala medan andras resekonsumtion håller i gång en hel ekonomi.

Det hela är svårt att få grepp om, och gör åtminstone mig ganska obekväm. Tacksam också, definitivt, men det är en tacksamhet med underton av svindel och skam.

Tänk att jag har möjlighet att resa och bosätta mig nästan var i världen jag vill.

Vandra in. Vandra ut. Vandra hem. Och jag ser havet.

Jag önskar att det samma skulle gälla för mina medvandrare världen över.

ÅU 27.10.2012