lärt sedan sist

1. Kelly's vegan-kebabpizza är ett litet underverk.

2. Efter pizzaätande är det rekommenderbart att gå med middagssällskapet och hoppa på studsmattan utanför Folkets hus. Inte kanske så mycket för matsmältningen, men det ser roligt ut, känns roligt och man blir glad.

3. Min ekonomi kommer att gnälla om jag inte lär mig att äta något INNAN jag går ut för att studera någonstans. I och för sig klagar inte min kropp lika mycket, för det är skoj att äta våfflor på en båt som söndagslunch medan man läser Judith Butler.

4. Tydligen såg jag lätt överkoncentrerad ut vid ovanstående läsning, för mannen som suttit vid samma cafébord som jag avskedshälsade med ett "good luck!"

5. Det krävs inte så värst många sidor av Knausgårds första Kamp-bok innan man går från att ha varit försiktigt skeptisk till väldigt ivrig.

6. Vänsterförbundets Li Andersson i Åbo (som jag också röstade på, hej då valhemlighet) sopade banan med så gott som alla gubbar, och det är AWESOME!

Glad måndag, nu ska jag gå och få ut min Foucault-tenta. Gliik.

kategorier och konstigheter

I dag har varit en dag då jag till största delen känt mig lätt dagen-efter, med några undantagsögonblick av absolut närvaro. De sistnämnda inföll medan jag på eftermiddagen lyssnade på Göteborgs poesifestivals paneldiskussioner ute i Angered. (På Andra stället, och inte Blå stället, där vi först hamnade av misstag, och gjorde några äldre män förtjusta eftersom de trodde vi var där för att titta på deras filmförevisning. Det kändes riktigt hemskt att behöva säga att vi inte var det, men vi drack lite kaffe med dem innan vi gick.)

Den ena diskussionen bar temat "Orientation, the Orient and the Arab Spring". Väckte en massa tankar och stor respekt. Jag vill nu alldeles särskilt läsa kloka Somaya Ramadan. Samtidigt blev jag påmind om hur lite jag vet om världen och hur skyddad min tillvaro är.

Den andra diskussionen bar temat "Vita läsningar, rasistiska rum". Johannes Anyuru, Balsam Karum, Khashayar Naderehvandi och Rakel Chukri samtalade engagerande, provocerande och väldigt belysande om hur fastskruvade raskategorierna i Sverige (och, är jag säker på, i Finland med) fortfarande är. Skriver du skönlitteratur och har invandrarbakgrund läses du som en författare med invandrarbakgrund, och oberoende av vad dina böcker egentligen handlar om är det invandraraspekterna, eller "svartheten", som recensenter tar fasta på. Segt, fastlåst, och trist. 

I och för sig är det ju inte den enda stämpeln man kan få som författare, speciellt inte när man debuterar. "Ung kvinnlig debutant" är inte heller särskilt attraktivt, och riskerar också styra läsningen och kritiken oerhört. Samtidigt vore det ju en naiv illusion att tänka sig att totalt förförståelsefri läsning skulle vara möjligt, eller ens eftersträvansvärt. Och att tänka helt utan kategorier går troligtvis inte heller. Men vad jag inte kan förstå är varför vi tillåts toffla på i samma gamla tråkiga reducerande och diskriminerande kategorier, när man istället kunde tänka sig kategorier som rörliga och öppna, som samexisterande i pluralform, som kompletterande och nyanserande verktyg.

En annan tanke som fortsatt tvinna i mitt huvud under kvällen är problematiken kring "man kan/får inte tala om det här om man inte själv upplevt det." I fråga om rasism, i det här fallet. Och visst, jag kan förstå det, att det blir fejkat och fel om en massa vita akademiker talar sig varma så de postkoloniala begreppen flyger, utan att vi för den skull har en konkret erfarenhet av det som vi försöker motarbeta. Samtidigt blir det också ett exkluderande, ett stopp för samtalet, om enbart färgade personer tillåts tala om det här. Jag förstår att vi måste ta oss ur den vita diskursen, blottlägga den, men sker det verkligen bäst genom motexkludering? Är det ändå inte dialog och ömsesidig förståelse och uppluckrande av kategorier som på något sätt är målet?

Heh, denna textmassa var inte helt planerad, men glad lördagskväll bara! Jag hade från början övervägt att bli kvar på festivalen också för kvällsprogrammet, men trots att stämningen där var hur mysig som helst kände min hjärna efter diskussionerna bara att nej, nu räcker det, nu orkar vi inte ta in mer. Dessutom var mitt sällskap på väg vidare, och jag kände inte att jag hade energi för nya bekantskaper just i dag. 

Så jag har istället suttit på min säng och funderat, lyssnat på gitarrspel genom väggen, skypeat lite, läst en del, och tänkt. På det här, men också på annat. På hur det känns att vara här och vara jag, just nu, när jag snart kan räkna två månader som Göteborgsbo. Det känns både och, kan jag säga, och lite allt på samma gång. Jag jagar nog fortfarande efter ett lugn som jag inte riktigt hittat. Frustrerande att inse, men samtidigt paradoxalt nog rätt befriande. Det finns tid. Ibland behövs en lördagskväll som den här för att man ska inse det.

(Och i natt finns det extra mycket tid, tack vare klockvridningen som jag bejublar nu och förbannar om ett halvår. Livsrytmer. Inte så tokigt.)

det blir gott så länge honung och russin är inblandade

Jag har diskat sönder min kaffepanna. Inte bra. Har istället bjudit på te och spontanbakat veganska havreflarn med honung och äppelbitar. Mot alla odds blev de riktigt goda, bara man skar bort kanterna som blev svarta. Jag råkade glömma bort plåten i ugnen.

Så att sånt. Jobbar ännu på det där med att komma i rullning igen.

I går var jag på dansföreställning på Operan. Mycket häftigt, mycket starkt. Jag saknar dansen.

p.s. jag har ingen aning om varför min blogg tror att jag befinner mig i stilla havet och anger publiceringstiden därefter. jag har försökt ändra det, men inte lyckats. nu verkar det som om jag skulle ha en väldigt spännande dygnsrytm.

leva livet som en beatles-låt

Det finns ett oförtjänt enkelt sätt att slippa den på samma gång förvirrade och tomma känsla jag svävade runt i när jag skrev förra inlägget: gå ut och gå. För jag bor, just nu, och i några månader till, i ett av de underbaraste områden jag någonsin bott: Majorna. Det må vara homogent, gentrifierat och väldigt hipster - men när jag går runt här blir jag glad!

Jag vandrade runt tillsammans med Helena von Zweigberks Sommar från 2009 (har lyssnat slut på årets omgång Sommar och därför börjat söka mig bakåt i tiden) och hon pratade om musik på ett sätt som gjorde att jag ville dansa, skriva och tjoa högt, för mycket av det hon sade var så otroligt bra. Tänker dock inte sammanfatta, utan jag säger bara: lyssna. (Det hjälper också om man vill förstå inläggets rubrik.)

Medan jag lyssnade knatade jag backe upp och backe ner på jakt efter solnedgången (bokstavligen, det var ännu klyschigare än det låter). Jag hittade den vid Klippan, just när Sommar tog slut.

Det doftade saltvatten. Ibland är det just det man behöver.

rullar vidare

Klockan är 14.48 och jag har precis avslutat mitt morgonmål. Jag tror jag somnade ca 23-tiden i går kväll. Den matematiskt kunnige kan därmed räkna ut att jag sovit väldigt väldigt länge. Jag brukar inte göra det, och är följaktligen alldeles gaggig i huvudet just nu.

Finland var fint. Jag vet inte varför Finland envisats med att bli så fint just när jag flyttat bort. Det blev också väldigt intensivt, jag var som vanligt lite överoptimistisk till hur mycket man hinner göra under en helg då man samtidigt går en skrivarkurs på full tid. Men det var värt det. Skumpaskåla med skrivarkumpanerna, tokdansa med Prosa, dricka många muggar te med många av de allra bästa, träffa föräldrar, moster, skrivarmentorn, och min käraste.
Ändå är det inte som om att allt var kalas och tjohoj och bara skratt, jag har också hunnit gråta och bli arg. För egen del, för andras. För att världen skulle kunna vara så mycket bättre. Samtidigt är jag glad att världen trots allt är. Framför allt att dessa människor är.

Nu känns Göteborg lite tomt. Eller så är det jag som känner mig tom (eller så där lagom förvirrad som man blir när man väcks av eftermiddagssolen). Men jag vet att det nog snart börjar rulla på här igen, måste bara skuffa mig själv i rullning.

Bilden är från en långpromenadsfotosession som jag och Emma gjorde för ett par veckor sedan.  Jag vet inte riktigt vad den här skulpturen utanför Humanisten på riktigt ska symbolisera.

go east

Nu drar jag mot fädernelandet igen, för teater, skrivkurs, kalas och kramar. Har haft fina dagar med finbesök, men det får rapporteras mer om senare.

Kan bara nämna att en man på spårvagnshållplatsen i går tyckte att vi talade "slarvig svenska, lite som isländska" med varandra. Så att sånt. 

Bäst att känna sig exotisk så länge det går, snart kallar Viking Line och då är det puts väck med det. Å andra sidan ska jag och min debuterande författare till resesällskap ha en hytt med fönster. DET blir exotiskt.

nattlig kultur

Lever i försiktig hemtentaförnekelse, men mår tillsvidare gott i alla fall! I går kväll var det Kulturnatta i staden, vilket innebar att jag och mina kumpaner fick uppleva bl.a. en dansperformance under en bro:

Min telefon tar urusla bilder i mörker, men det såg ungefär lika mystiskt ut i verkligheten.  Och stackarn hade både bara fötter och bar överkropp.

Vi hamnade också i ett skjul nere vid hamnen, där jag fick äta linssoppa, dansa till the Smiths och höra ivriga svenskar sjunga med i sångtexter om Ollis och Rewell-center, när fina Vasas flora och fauna spelade.

Men nu är det dags för Vasa på annat sätt, när jag får knata ner för berget och ta mig till stationen och säga hej åt Anna om någon timme. Tjo och hopp! Nu hoppas jag ta igen allt Göteborgsturistande jag inte gjort under den tid som hittills gått. Även om jag i onsdags faktiskt var på spontant djursafari i Slottsskogen! Men mer om det en annan gång.