Om städningens mänsklighet

Innan jag satte mig ner för att skriva den här kolumnen diskade jag. Det låter kanske som irrelevant information.

Jag trodde att det var det. Jag trodde diskandet i sig var så irrelevant i jämförelse med kolumnskrivandet, arbetet, att det kändes orimligt att behöva ägna tid åt det. Samma känsla har gett upphov till dammtussarna under mitt skrivbord och dyra caféutgifter, för varför skulle jag sätta tid på att städa eller laga mat när det finns mycket viktigare saker att göra?

Spontant lyder svaret: eftersom jag inte har så mycket pengar. Jag har inte råd att anställa städhjälp eller äta ute titt som tätt.

För den välbärgade kryllar samhället av möjligheter att underlätta vardagsbestyren. Du kan få hushållsavdrag på städtjänster eller beställa hem matkassar med ingredienser till färdigt komponerade måltider. Dessa tjänster är säkerligen guld värda för många arbetstyngda individer, men det finns något i systemet som skrämmer mig. Det bygger på idén att det finns saker som är viktigare än att utföra de vardagliga, livsuppehållande handlingarna, och att det är värt att betala för att någon annan ska utföra dem åt en. Vilket är samma tanke som får mig att vilja prioritera datorn över diskberget.

Redan under min första föreläsning på grundkursen i nationalekonomi fick jag lära mig att specialisering gynnar alla. Samhällets produktivitet ökar om alla är experter på en enda sak, och byter den tjänsten mot alla andra tjänster. Och visst finns det de som är bra på att städa, och kan göra det professionellt, men även de har egna hem som måste städas. Är du själv anställd med städarlön har du knappast råd att anställa en egen städare.

Resultatet blir att vissa inte behöver städa alls medan andra måste städa både åt andra och åt sig själv. Utan att få betalt för det sistnämnda. Istället för en utopi där alla gynnas ser vi ett fullfjädrat klassamhälle där vissa är befriade från sin egen smuts, medan andra förväntas ta hand om allas.

Allt mänskligt liv lämnar spår. Vi lossar hud och hår, producerar snorkråkor och avföring. Att drömma om ett samhälle där ingen människa skulle vara tvungen att städa är naivt, och rent av farligt. Jag vill istället drömma om ett samhälle där alla städar. Litteraturvetaren och filosofen Nina Björk har påpekat hur vurmandet för städtjänster riskerar att göra oss främmande för vår egen smuts, och därmed också för vår egen mänsklighet.

Med tanke på att de flesta av oss bor i hus där all smuts försvinner ner i avlopp och soptunnor som någon annan sedan tömmer är fjärmandet redan en bra bit på väg också fastän vi själva håller i dammsugaren. Alltså finns det ingen anledning att öka gapet ytterligare.

Istället för att uppmuntra till längre arbetsdagar och städhjälp borde hushållsarbetet ses som en del av ens dagliga förvärvsarbete. Ingen, vars fysiska förutsättningar tillåter det, skulle således få arbeta fler timmar per dag än att det finns tid och kraft över för städning och matlagning i hemmet. Lönen för arbetet måste alltså ligga på en nivå där det här är möjligt.

Att uppvärdera hushållsarbetet handlar inte bara om att motverka ojämlikhet mellan klasser, utan också mellan kön. Enligt svensk statistik från 2011 arbetar kvinnor och män ungefär lika många timmar per dag, men av de timmarna går en högre procent av kvinnornas tid till obetalt hushållsarbete. Det skulle bara kunna kallas rättvist om kvinnorna också skräpade mer ner i hemmet och åt mer mat.

Att lämna spår och skapa smuts är del av vad det är att vara en människa, och inga människor borde därför få bli omedvetna om det. Bakom alla stora tankar och alla invecklade uppfinningar ligger ett hem, där ligger mat som någon lagat, kläder som någon tvättat och golv som någon sopat.

Bakom den här kolumnen ligger en disk. Och det är viktigt.

Publicerad i Åbo Underrättelser 14.9.2013

Avstå

Vi sitter där med våra temuggar, min vän och jag, och bubblar över kloka saker vi läst på internet. Precis som förra lördagens kolumnist Anna Pusa skrev (22.2.) är det något fantastiskt med hur viktiga nyheter och intressanta artiklar når miljontals läsare genom sociala medier varje dag.

Min vän och jag har aktivismdrömmar. Vi skulle på riktigt vilja göra något åt hur det här samhället ser ut, och det är mycket lättare att hålla hoppet uppe när en kan läsa smarta nätkrönikor medan homofobin och klasshatet rasar omkring oss.

Samtidigt är risken stor att engagemanget fastnar där. Aktivismen blir bara klicktivism: ett ändlöst delande och gillande och underskrivande av diverse virtuella protestlistor. Inte för att det skulle vara verkningslöst, men risken är att jag invaggas i en falsk känsla av präktighet: ”Jag är medveten, alltså är det okej.”

Tyvärr leder medvetenhet på en intellektuell nivå inte automatiskt till förändring i praktiken. Göran Greider skriver på ledarplats i ETC (26.2.) om hur rasistiska strukturer i samhället upprätthålls av välutbildade medelklasspersoner. Det är nämligen de som befinner sig i maktpositioner där de kan sortera bort arbetsansökningar med svåruttalade namn och flytta bort från invandrartäta områden för att istället placera sina barn i en friskola.

Hur oskyldiga de här handlingarna än ser ut är deras skadliga konsekvenser mer omfattande än när en anonym sannfinländsk anhängare skriver något rasistiskt på nätet. Den sistnämnde har stora aggressioner, men liten makt. Naturligtvis måste även glåpord och näthat motarbetas, men samhället kommer inte att ha förändrats bara för att alla uttrycker sig politiskt korrekt. Vill vi förändra något är det just makten och privilegierna som vi måste omfördela.

Det smakar snabbt ganska unket att sitta där och dela samhällskritiska texter, när jag själv har en kropp som på många sätt drar nytta av alla strukturer som förtrycker andra. Jag är vit. Jag är medelklass. Jag studerar på universitet. Jag har ett namn som klingar inhemskt. Jag är en cis-kvinna (d.v.s. jag identifierar mig som det kön som samhället kategoriserar mig som). Jag lever i en heterosexuell relation.

I så gott som alla maktförhållanden är jag en vinnare. Vill jag göra något åt samhällets orättvisor handlar det därför inte om att jag ska demonstrera för att kräva något jag inte har. Jag har redan massor. Min påverkningsmöjlighet ligger istället i att avstå.

Författaren Mia McKenzie skriver på bloggen Black Girl Dangerous (3.2.) om olika sätt att avstå från privilegier. Det går att använda den makt jag själv fått till att ge makt åt andra, t.ex. anställa människor som annars skulle förbises, eller hålla tyst för att ge röst åt andra. En annan strategi är att bojkotta platser och aktiviteter som diskriminerar vissa grupper, även om en själv inte hör till den diskriminerade gruppen. T.ex. bojkotta kaféer som inte är tillgängliga för personer med funktionshinder. Eller, som i mitt och min partners fall: vägra gifta oss tills Finland har en jämlik äktenskapslag.

Medvetenheten får inte stanna på skärmen, den måste ta sig uttryck i min kropp. Om jag vill se ett mer jämnfördelat samhälle är faktumet att jag inte valt mina privilegier ingen ursäkt.

Jag kan välja att avstå.

Publicerad i Åbo Underrättelser 1.3.2014

En benhårig betraktelse

Av alla dilemman det kan medföra att börja högstadiet minns jag två som allra tydligast:

1) Hur klä sig så det inte syns att jag ännu inte använder bh?

2) Hur få bukt med de vita fjun som täcker mina sommarbeige ben, som jag tidigare knappt registrerat, men som jag nu av jämnåriga flickor upplysts om att inte passar sig?

Jag löste det översta dilemmat genom att enbart använda t-skjortor och toppar med breda axelband. Själva brösten var för små för att dra till sig uppmärksamhet, så jag tänkte att det enbart var bristen på bh-band över axlarna som hotade att avslöja mig.

Det andra dilemmat var svårare. I badrumsskåpet fanns en rakhyvel, men jag visste inte hur den skulle användas, och befarade att mamma bara skulle säga till mig att vänta några år om jag bad henne om råd. Följaktligen tog jag istället en nagelsax, och satte mig på toalettlocket medan jag tafatt försökte klippa mina ben skalliga, hårstrå för hårstrå. Det var otroligt opraktiskt. Och det blev blodigt.

Det slutade med att jag fick be mamma om råd i alla fall. Efter att ha förfasat, förmanat och tröstat – och sagt att jag egentligen inte borde behöva bekymra mig över sådant här – förklarade hon hur rakhyvlar och lödder fungerar, och sedan kunde jag lyckligt raka benen i alla mina dar.

Men historien slutar inte där. För det här ska inte vara en kolumn om att barn ska få vara barn, även om de naturligtvis ska det. Men de håriga benens dilemma finns kvar också efter högstadiet: frågan jag ställer mig i dag är inte hur utan varför jag fortfarande rakar? För nej, ingen tvingar mig. Jag påstår att jag gör det för att jag själv tycker det är snyggt. Ändå bryr jag mig inte om håren när jag är ensam, eller med min käraste. Jag bryr mig när jag är på danslektion, när jag är på stranden, när jag är på fest, samt när jag gör journalistjobb och vill bli tagen seriöst.

Och där, genom att förknippa hårlöshet med respektabilitet, har jag gladeligen skrivit under den samhällsreglerande norm som jag trodde mig ha genomskådat. Istället för att spränga ramarna går jag med på att begränsas av dem. Jag väljer att tänka på hårlösa ben som det ”normala”.

Det samma gäller min vän som ger upp benrakandet som en feministisk aktion, bara för att sedan bära strumpbyxor och hellånga kjolar sommaren igenom. En annan konstaterar att hennes håriga ben accepteras om hon klär sig androgynt, men så fort hon går ut i högklackat och minikjol blir hon uppläxad av tonårstjejer vid närmaste busshållplats. Det finns alltså ett implicit tryck på att kvinnokroppen måste skylas eller ”draggas” för att benhåren ska få sitta kvar. Vi går inte barbenta på lika villkor.

Dilemmat med kroppsbehåring är ändå inte enbart begränsat till kvinnokroppen, normerna är bara annorlunda. Min poäng är inte att världen skulle bli en bättre plats om alla var förbjudna att raka sig, tvärtom önskar jag att alla skulle få göra precis som de vill, och att beslutet vore lika godtyckligt som om man väljer att ha pannlugg eller inte. Helt enkelt en fråga om personlig smak och preferens. I nuläget måste vi emellertid konstatera att situationen inte är sådan, utan en skallig benfrisyr regerar över andra, och beslutet att raka eller inte blir därför oundvikligen politiskt i viss mån.

En benhårig vän till mig förklarar att det tar ungefär ett år. Ett år av att skämmas och hata sina ben, innan ens estetiska öga har ställt om sig, och hårlösa ben inte längre ter sig snyggare än fjuniga. Jag är definitivt inte där ännu. Oftast går jag runt i någon sorts halvstubb, kluven mellan lathet, fåfänga och feministisk indignation. Ibland känns det som en bra kompromiss, oftast som en mesig medelmåttighet.

Publicerad i Åbo Underrättelser 20.7.2013

det kommer aldrig va över

Sitter på tåget mellan Åbo och Tammerfors och är lite för trött för att funktionera. Har svaga ambitioner på att skriva eller läsa, men lutar snarare åt att jag kommer att sitta och stirra ut i luften. Ganska nyttigt, egentligen, jag brukar ha svårt att åka tåg utan att "utnyttja" tiden. Just nu går det emellertid rätt naturligt. Svårt att greppa att vi är tillbaka i Finland.

Det första som hände oss post-landstigning i morse var att busschauffören tänkte köra vidare utan att ha släppt av oss på hållplatsen eftersom vi var så långsamma med alla våra tusen väskor. Intalar mig själv att se det som en engångsföreteelse, och inte ett tecken på finsk mentalitet i stort.

Sista veckan i Göteborg var väldigt fin. Jag blev klar med min magisteruppsats, alldeles magiskt och oväntat, och är dessutom fortfarande förälskad i mitt analysobjekt Aija i Malin Kiveläs "Du eller aldrig". En underbar ny vän bjöd ut oss till landet, där vi fick simma i en sjö och bo i ett hus med fem katter.

sjö i tollered. plus obligatoriska fötter.

Senare i veckan hann vi med hejdå-öl (eller, som jag försökte mynta, "adjöl"), hejdå-fika och hejdå-spelkväll, samt hejdå-besök på vårt favoritsushiställe i Majorna (jag tror vi åt där minst två gånger i veckan under hela våren.). Kändes så sentimentalt att vi till och med måste ta en matbild:

wasabi is the place. rekommenderas varmt! mössan är min klar-med-uppsats-present till mig själv.

Det är ett sjukt märkligt fenomen egentligen, det här med utbytesstudier. Antingen åker man med intentionen att festa och uppleva så mycket som möjligt, vilket säkert är härligt på sitt sätt, eller så gör man som jag och leker att man verkligen flyttar. Skapar en ny vardag, ett nytt litet liv. Det tar ganska länge, ett år är egentligen inte närapå tillräckligt lång tid, men man får i alla fall en aning om hur det är att verkligen leva där. I det fallet blir det närmast absurt när man sen plötsligt inte ska finnas i det livet längre, utan åka tillbaka, till en vardag som förvisso också kommer att bli alldeles ny, men med gamla inslag. Som Åbos gråa klossar till hus, till exempel. Men också de guldkorn till människor som befolkar de husen, som jag har saknat och är lycklig över att få återförenas med.

Jag sov sjukt dåligt sista natten i Göteborg. Låg och halvslumrade medan tankarna hoppade, och det som var särskilt irriterande, men samtidigt på ett lustigt och lite småpatetiskt sätt väldigt fint, var att den här låten hade bestämt sig för att snurra som en loop i min hjärna. Ett tecken, måhända? Ett löfte från Göteborg till mig? Jag måste nog erkänna att jag hoppas det.
Men allt har sin tid.
Och sin plats.
Just nu lämnar tåget Toijala.

damm och filosofi

Sara Ahmed slår huvudet på spiken och jag slår min panna mot skärmen av frustration för att det aldrig finns tid för både uppsatsskrivande, läsande, städande, matlagande, motionerande, slappande, socialiserande - och då lever jag ändå i ett jämnfördelat tvåpersonshushåll utan några barn eller djur att ta hand om. Jag kan gott förstå att det var lättare att skapa stora och banbrytande verk som filosof när sittandet vid skrivbordet var allt man (ja, i detta fall just "man" och inget annat...) behövde befatta sig med, medan städning och matlagning sköttes av andra. Jag kan avundas den situationen just när deadlinen pressar, men annars är jag övertygad om att det är farligt att anse sitt eget arbete vara "för viktigt" för att man (i det här fallet jag) ska ha tid att sköta om mitt hem.

Nina Björk skriver vansinnigt klokt i "Lyckliga i alla sina dagar" (har tyvärr lånat ut boken, så kan inte citera ordagrannt) om vikten av att själv städa, för att påminna sig om att mänskligt liv lämnar spår. Jag är övertygad om att den påminnelsen är livsviktig om filosofin som skapas vid skrivbordet ska ha någon verklighetsförankring. Problemet med hushållsarbetssituationen i dag är att det fortfarande oftast sköts av kvinnor, utanför deras ordinarie arbetstid. Jag tror inte att lösningen är att det ska bli lättare att anställa städhjälp, eftersom det bara leder till att vi fjärmar oss från vår egen smuts, utan att vi börjar se på hushållsarbete som ett riktigt arbete, vilket i sin tur leder till att ingen borde behöva arbeta längre dagar på sitt ordinarie jobb än att det finns krafter över för att städa en gång i veckan. Detta givetvis gällande såväl män, kvinnor som alla andra.

Apropå sånt skriver Liisa väldigt klokt om arbetsdagars längd på sin blogg, läs läs!

Just i dessa dagar är omständigheterna i och för sig lite speciella för min del eftersom vi håller på att packa ihop alla våra ägodelar och storstäda lägenheten vi huserat i sedan januari. Det känns snyftigt och vemodigt, att bo i Majorna har varit något av det bästa någonsin. Men, nu väntar å andra sidan tre veckor som kämppisar till Nina, så läget är rätt toppen i alla fall!

nyckeln till att hålla uppsatsskrivandet flytande

är att lämna instruktioner till sig själv i dokumentet när man slutar för dagen:

Jag tror mer på entusiasm än jag tror på struktur.
(Möjligtvis är det en bortförklaring.)

punk

Gick på Damen-festival i går, stod och gungade på hamnområdet i junikvällen och påmindes om det underbara i att känna basen vibrera i bröstkorgen. Bra punk får mig fortfarande att tro att det går att rädda världen. Det är något med arga ögon som samtidigt gnistrar av glädje.

Mera sånt, kära alla. Mera bubblande, sprudlande ilska mot allt som är jävligt, så kanske vi faktiskt nångång kommer någonvart.