tisdag 23 juli 2013

En benhårig betraktelse


Av alla dilemman det kan medföra att börja högstadiet minns jag två som allra tydligast:
1) Hur klä sig så det inte syns att jag ännu inte använder bh?
2) Hur få bukt med de vita fjun som täcker mina sommarbeige ben, som jag tidigare knappt registrerat, men som jag nu av jämnåriga flickor upplysts om att inte passar sig?
Jag löste det översta dilemmat genom att enbart använda t-skjortor och toppar med breda axelband. Själva brösten var för små för att dra till sig uppmärksamhet, så jag tänkte att det enbart var bristen på bh-band över axlarna som hotade att avslöja mig.

Det andra dilemmat var svårare. I badrumsskåpet fanns en rakhyvel, men jag visste inte hur den skulle användas, och befarade att mamma bara skulle säga till mig att vänta några år om jag bad henne om råd. Följaktligen tog jag istället en nagelsax, och satte mig på toalettlocket medan jag tafatt försökte klippa mina ben skalliga, hårstrå för hårstrå. Det var otroligt opraktiskt. Och det blev blodigt.
Det slutade med att jag fick be mamma om råd i alla fall. Efter att ha förfasat, förmanat och tröstat – och sagt att jag egentligen inte borde behöva bekymra mig över sådant här – förklarade hon hur rakhyvlar och lödder fungerar, och sedan kunde jag lyckligt raka benen i alla mina dar.

Men historien slutar inte där. För det här ska inte vara en kolumn om att barn ska få vara barn, även om de naturligtvis ska det. Men de håriga benens dilemma finns kvar också efter högstadiet: frågan jag ställer mig i dag är inte hur utan varför jag fortfarande rakar? För nej, ingen tvingar mig. Jag påstår att jag gör det för att jag själv tycker det är snyggt. Ändå bryr jag mig inte om håren när jag är ensam, eller med min käraste. Jag bryr mig när jag är på danslektion, när jag är på stranden, när jag är på fest, samt när jag gör journalistjobb och vill bli tagen seriöst.

Och där, genom att förknippa hårlöshet med respektabilitet, har jag gladeligen skrivit under den samhällsreglerande norm som jag trodde mig ha genomskådat. Istället för att spränga ramarna går jag med på att begränsas av dem. Jag väljer att tänka på hårlösa ben som det ”normala”.
Det samma gäller min vän som ger upp benrakandet som en feministisk aktion, bara för att sedan bära strumpbyxor och hellånga kjolar sommaren igenom. En annan konstaterar att hennes håriga ben accepteras om hon klär sig androgynt, men så fort hon går ut i högklackat och minikjol blir hon uppläxad av tonårstjejer vid närmaste busshållplats. Det finns alltså ett implicit tryck på att kvinnokroppen måste skylas eller ”draggas” för att benhåren ska få sitta kvar. Vi går inte barbenta på lika villkor.

Dilemmat med kroppsbehåring är ändå inte enbart begränsat till kvinnokroppen, normerna är bara annorlunda. Min poäng är inte att världen skulle bli en bättre plats om alla var förbjudna att raka sig, tvärtom önskar jag att alla skulle få göra precis som de vill, och att beslutet vore lika godtyckligt som om man väljer att ha pannlugg eller inte. Helt enkelt en fråga om personlig smak och preferens. I nuläget måste vi emellertid konstatera att situationen inte är sådan, utan en skallig benfrisyr regerar över andra, och beslutet att raka eller inte blir därför oundvikligen politiskt i viss mån.

En benhårig vän till mig förklarar att det tar ungefär ett år. Ett år av att skämmas och hata sina ben, innan ens estetiska öga har ställt om sig, och hårlösa ben inte längre ter sig snyggare än fjuniga. Jag är definitivt inte där ännu. Oftast går jag runt i någon sorts halvstubb, kluven mellan lathet, fåfänga och feministisk indignation. Ibland känns det som en bra kompromiss, oftast som en mesig medelmåttighet.

Publicerad i Åbo Underrättelser 20.7.2013

2 kommentarer:

  1. Svar
    1. tack! både för berömmet och givande diskussioner kring temat!

      Radera