det kommer aldrig va över

Sitter på tåget mellan Åbo och Tammerfors och är lite för trött för att funktionera. Har svaga ambitioner på att skriva eller läsa, men lutar snarare åt att jag kommer att sitta och stirra ut i luften. Ganska nyttigt, egentligen, jag brukar ha svårt att åka tåg utan att "utnyttja" tiden. Just nu går det emellertid rätt naturligt. Svårt att greppa att vi är tillbaka i Finland.

Det första som hände oss post-landstigning i morse var att busschauffören tänkte köra vidare utan att ha släppt av oss på hållplatsen eftersom vi var så långsamma med alla våra tusen väskor. Intalar mig själv att se det som en engångsföreteelse, och inte ett tecken på finsk mentalitet i stort.

Sista veckan i Göteborg var väldigt fin. Jag blev klar med min magisteruppsats, alldeles magiskt och oväntat, och är dessutom fortfarande förälskad i mitt analysobjekt Aija i Malin Kiveläs "Du eller aldrig". En underbar ny vän bjöd ut oss till landet, där vi fick simma i en sjö och bo i ett hus med fem katter.

sjö i tollered. plus obligatoriska fötter.

Senare i veckan hann vi med hejdå-öl (eller, som jag försökte mynta, "adjöl"), hejdå-fika och hejdå-spelkväll, samt hejdå-besök på vårt favoritsushiställe i Majorna (jag tror vi åt där minst två gånger i veckan under hela våren.). Kändes så sentimentalt att vi till och med måste ta en matbild:

wasabi is the place. rekommenderas varmt! mössan är min klar-med-uppsats-present till mig själv.

Det är ett sjukt märkligt fenomen egentligen, det här med utbytesstudier. Antingen åker man med intentionen att festa och uppleva så mycket som möjligt, vilket säkert är härligt på sitt sätt, eller så gör man som jag och leker att man verkligen flyttar. Skapar en ny vardag, ett nytt litet liv. Det tar ganska länge, ett år är egentligen inte närapå tillräckligt lång tid, men man får i alla fall en aning om hur det är att verkligen leva där. I det fallet blir det närmast absurt när man sen plötsligt inte ska finnas i det livet längre, utan åka tillbaka, till en vardag som förvisso också kommer att bli alldeles ny, men med gamla inslag. Som Åbos gråa klossar till hus, till exempel. Men också de guldkorn till människor som befolkar de husen, som jag har saknat och är lycklig över att få återförenas med.

Jag sov sjukt dåligt sista natten i Göteborg. Låg och halvslumrade medan tankarna hoppade, och det som var särskilt irriterande, men samtidigt på ett lustigt och lite småpatetiskt sätt väldigt fint, var att den här låten hade bestämt sig för att snurra som en loop i min hjärna. Ett tecken, måhända? Ett löfte från Göteborg till mig? Jag måste nog erkänna att jag hoppas det.
Men allt har sin tid.
Och sin plats.
Just nu lämnar tåget Toijala.