det kommer aldrig va över

Sitter på tåget mellan Åbo och Tammerfors och är lite för trött för att funktionera. Har svaga ambitioner på att skriva eller läsa, men lutar snarare åt att jag kommer att sitta och stirra ut i luften. Ganska nyttigt, egentligen, jag brukar ha svårt att åka tåg utan att "utnyttja" tiden. Just nu går det emellertid rätt naturligt. Svårt att greppa att vi är tillbaka i Finland.

Det första som hände oss post-landstigning i morse var att busschauffören tänkte köra vidare utan att ha släppt av oss på hållplatsen eftersom vi var så långsamma med alla våra tusen väskor. Intalar mig själv att se det som en engångsföreteelse, och inte ett tecken på finsk mentalitet i stort.

Sista veckan i Göteborg var väldigt fin. Jag blev klar med min magisteruppsats, alldeles magiskt och oväntat, och är dessutom fortfarande förälskad i mitt analysobjekt Aija i Malin Kiveläs "Du eller aldrig". En underbar ny vän bjöd ut oss till landet, där vi fick simma i en sjö och bo i ett hus med fem katter.

sjö i tollered. plus obligatoriska fötter.

Senare i veckan hann vi med hejdå-öl (eller, som jag försökte mynta, "adjöl"), hejdå-fika och hejdå-spelkväll, samt hejdå-besök på vårt favoritsushiställe i Majorna (jag tror vi åt där minst två gånger i veckan under hela våren.). Kändes så sentimentalt att vi till och med måste ta en matbild:

wasabi is the place. rekommenderas varmt! mössan är min klar-med-uppsats-present till mig själv.

Det är ett sjukt märkligt fenomen egentligen, det här med utbytesstudier. Antingen åker man med intentionen att festa och uppleva så mycket som möjligt, vilket säkert är härligt på sitt sätt, eller så gör man som jag och leker att man verkligen flyttar. Skapar en ny vardag, ett nytt litet liv. Det tar ganska länge, ett år är egentligen inte närapå tillräckligt lång tid, men man får i alla fall en aning om hur det är att verkligen leva där. I det fallet blir det närmast absurt när man sen plötsligt inte ska finnas i det livet längre, utan åka tillbaka, till en vardag som förvisso också kommer att bli alldeles ny, men med gamla inslag. Som Åbos gråa klossar till hus, till exempel. Men också de guldkorn till människor som befolkar de husen, som jag har saknat och är lycklig över att få återförenas med.

Jag sov sjukt dåligt sista natten i Göteborg. Låg och halvslumrade medan tankarna hoppade, och det som var särskilt irriterande, men samtidigt på ett lustigt och lite småpatetiskt sätt väldigt fint, var att den här låten hade bestämt sig för att snurra som en loop i min hjärna. Ett tecken, måhända? Ett löfte från Göteborg till mig? Jag måste nog erkänna att jag hoppas det.
Men allt har sin tid.
Och sin plats.
Just nu lämnar tåget Toijala.

damm och filosofi

Sara Ahmed slår huvudet på spiken och jag slår min panna mot skärmen av frustration för att det aldrig finns tid för både uppsatsskrivande, läsande, städande, matlagande, motionerande, slappande, socialiserande - och då lever jag ändå i ett jämnfördelat tvåpersonshushåll utan några barn eller djur att ta hand om. Jag kan gott förstå att det var lättare att skapa stora och banbrytande verk som filosof när sittandet vid skrivbordet var allt man (ja, i detta fall just "man" och inget annat...) behövde befatta sig med, medan städning och matlagning sköttes av andra. Jag kan avundas den situationen just när deadlinen pressar, men annars är jag övertygad om att det är farligt att anse sitt eget arbete vara "för viktigt" för att man (i det här fallet jag) ska ha tid att sköta om mitt hem.

Nina Björk skriver vansinnigt klokt i "Lyckliga i alla sina dagar" (har tyvärr lånat ut boken, så kan inte citera ordagrannt) om vikten av att själv städa, för att påminna sig om att mänskligt liv lämnar spår. Jag är övertygad om att den påminnelsen är livsviktig om filosofin som skapas vid skrivbordet ska ha någon verklighetsförankring. Problemet med hushållsarbetssituationen i dag är att det fortfarande oftast sköts av kvinnor, utanför deras ordinarie arbetstid. Jag tror inte att lösningen är att det ska bli lättare att anställa städhjälp, eftersom det bara leder till att vi fjärmar oss från vår egen smuts, utan att vi börjar se på hushållsarbete som ett riktigt arbete, vilket i sin tur leder till att ingen borde behöva arbeta längre dagar på sitt ordinarie jobb än att det finns krafter över för att städa en gång i veckan. Detta givetvis gällande såväl män, kvinnor som alla andra.

Apropå sånt skriver Liisa väldigt klokt om arbetsdagars längd på sin blogg, läs läs!

Just i dessa dagar är omständigheterna i och för sig lite speciella för min del eftersom vi håller på att packa ihop alla våra ägodelar och storstäda lägenheten vi huserat i sedan januari. Det känns snyftigt och vemodigt, att bo i Majorna har varit något av det bästa någonsin. Men, nu väntar å andra sidan tre veckor som kämppisar till Nina, så läget är rätt toppen i alla fall!

nyckeln till att hålla uppsatsskrivandet flytande

är att lämna instruktioner till sig själv i dokumentet när man slutar för dagen:

Jag tror mer på entusiasm än jag tror på struktur.
(Möjligtvis är det en bortförklaring.)

punk

Gick på Damen-festival i går, stod och gungade på hamnområdet i junikvällen och påmindes om det underbara i att känna basen vibrera i bröstkorgen. Bra punk får mig fortfarande att tro att det går att rädda världen. Det är något med arga ögon som samtidigt gnistrar av glädje.

Mera sånt, kära alla. Mera bubblande, sprudlande ilska mot allt som är jävligt, så kanske vi faktiskt nångång kommer någonvart.