Jag fick post i går. Tycker fortfarande att det är lite spännande att kika i postfacket nere i trappuppgången varje dag (bara för att jag aldrig tidigare haft ett postfack i en trappuppgång), och i går hittade jag ett stort kuvert från Suomi-Seura, som ville veta om jag, som nybliven utlandsfinländare (verkligt nyttigt att kallas sådant emellanåt: utlandsfinländare, invandrare... sätter lite perspektiv) ville bli medlem.
 |
Jag fick till och med en medlemstidning, komplett med finska färger och lite suddiga bilder. Underbart.
I bakgrunden syns en burk med blåbärssylt som jag nådde bottnen på i dag och som nu blivit min pennburk. Gillar egentligen inte att göra reklam, men jag kan avslöja att den var väldigt god. Och ekologisk. |
Nu känns det ju lite fint och lite tragikomiskt att jag med min mediokra finska antagligen skulle känna mig rätt borttappad i deras gäng. Skulle jag inte ha andra orsaker att vara tveksam till medlemskap (vilket jag har, utan att för den skull betvivla att föreningen säkert fyller en viktig funktion för många), finns alltså alltid den gamla goda finlandssvenskminoritetskänslan där. Man sticker ut lite där hemma i Finland och man sticker ut lite när man är här.
Å andra sidan finns det ju också ställen man INTE sticker ut, och det är de
finlandssvenska kretsarna. Och med tanke på hur icke-utstickande jag kan känna mig där, när man alltid på några halvskumma omvägar är bekant eller släkt med alla man träffar, så är den här minoritetsidentiteten faktiskt inte så tokig.
