I sommar rycker min yngsta bror in i armén. En ren
formalitet. Förhoppningsvis lär han sig ett och annat, men i första hand ska
han uthärda, förtjäna sin plats i vuxenvärlden.
Av någon anledning är det jag som blir olustig av situationen.
Troligen beror det på all krigsretorik som härjar i samband med situationen i
Ukraina. Blotta tanken på att en av mina närstående ska ha något att göra med
militära sammanhang ger mig magknip, även om det bara handlar om att avtjäna
värnplikt.
Varför existerar arméer? För att försvara landområden och
värna om invånares trygghet, antar jag. Också då arméer ägnar sig åt att
ockupera andras områden motiveras det som säkerhetsåtgärd. Arméer existerar
alltså eftersom våldsamma maktkamper mellan människogrupper ses som
oundvikliga, och tittar en på historien verkar det stämma. Argumentet
förutsätter att det ligger i människans natur att vilja andra människor illa.
Det som skaver här är att vi ju faktiskt inte alltid vill
det. Inte i första hand. Militärvåldet skulle inte behöva försvaras med
trygghetsargument om alla bara höll med om att ”människor är våldsamma och så
är det bara”. Istället framställs militärvåldet som ett nödvändigt ont. Men
nödvändigt på vilka grunder?
Om trygghet och rättigheter är målet, varför måste vi ta
omvägen via våldet för att nå dit?
Delvis handlar det naturligtvis om att våld inte enbart tar
sig uttryck i fysisk misshandel.
När en förtryckt grupp gör uppror mot en förtryckande
maktordning handlar det inte om att starta ett bråk, utan att slå tillbaka i
rent självförsvar. Det finns otaliga legaliserade våldsprinciper som vårt
samhälle styrs av. Kapitalismen – där vissa gynnas på bekostnad av andra – är
en av dem. Rasismen är en annan.
Motstånd mot dessa förtryck bör inte läsas som provokationer,
utan som återtagande av rättigheter. Med det här inte sagt att det gör våldet i
sig moraliskt berättigat, men det handlar om en annan typ av våld än när en
redan stark attackerar en svagare. Om vi inte är ärliga kring det här blir det
farligt.
Men arméerna, det organiserade våldet, det av staten
legitimerade våldet: det handlar inte om det här. Må så vara att ett mindre
land ibland behöver försvara sig mot ett större, men hela förekomsten av
statliga arméer är i sig själv en manifestation av vilka värden vi bygger vårt
samhälle på.
Journalisten Barbro
Alving (signaturen Bang) skrev i ett brev 1941 att hon inte kunde se det
pågående kriget som en kamp mellan demokratin och dess motsats, utan som en
symbol för att vi lever i en ”karlcivilisation”, där våld och fysisk styrka
prioriteras högre än omtanke och respekt för livet.
Det må ha gått över 70 år, men jag känner samma frustration.
Västvärlden vs. Ryssland handlar inte om en kamp om demokrati, det handlar om
ett maktspel. Att rusta upp militären är att gå med i detta maktspel, fortsätta
kraftmätningen.
Jag känner bara ett stort ointresse. Jag blir arg över att staten
uppmuntrar min bror att tillbringa ett halvår med att leka krig.
Om finska staten verkligen vill värna om sina medborgares
grundtrygghet – varför används inte värnpliktsresurserna till att ordna en
obligatorisk överlevnadsutbildning för alla 19-åringar, oberoende av kön? Den
skulle innehålla första hjälp, kunskap om hur en gör upp eld, bygger vindskydd,
hittar föda i naturen – kort sagt kunskaper som behövs om vår moderna
civilisation mitt i allt klappar ihop.
Det skulle vara ett hållbarare sätt att jobba för säkerhet.
Vi har gett ”karlcivilisationen” tusentals år. Dags att prova något nytt?
Publicerad i Åbo Underrättelser 26.4.2014
