lugnet

Man hinner inte blogga när man har sina sista dagar för året i en stad som man bara har känt i några månader, men som kommer en närmare in på skinnet för varje dag som går. Man hinner inte skriva litteraturessä heller, trots att deadlinen står bara några meter ifrån en.

Man hinner däremot: gå på designstudenters julmarknad, dricka kaffe, baka jultårtor, ha utflyttningsfest, dansa till sent på natten, vandra runt ensam i stan i söndagsstämning och äta franskisar medan man tittar på julskyltningen, sluta nämnda vandring vid Världskulturmuséet och kolla in "A Day in the World"-utställningen bland cirka fyra hundra människor utklädda till anime-karaktärer (mina egna kläder tedde sig ytterst avvikande), unna sig café Kulturs sagolika ostsmörgås för-det-är-ju-sista-gången-innan-jul, dricka te, bli akupunkterad, gå på konstmuseum, äta sushi, flyttpacka, kolla på "Upp till kamp" (se den!!) i mysigt sällskap, långluncha med litteraturvetare, transportera flyttlass med spårvagn, äta falafel med fårost, titta på dans på operan, kvällspromenera längs kajen och njuta av en sista onsdagsreggae-öl.

I morgon väntar luciakonsert i arla morgonstund, sedan en sista flyttlassvända, sedan skura lägenhetsgolvet, sedan dra till stationen, krama hejdå och hoppa på tåget som förhoppningsvis ska hinna till Stockholm i tid för att jag ska hinna med Åbobåten.

Göteborg har kramat om mig och fått mig otroligt harmonisk de här senaste dagarna. Jag inser att vardagen, sammanhanget, det där lugnet som jag längtade efter tidigare, som jag på många plan har längtat efter långt före jag kom hit, faktiskt har hunnit i kapp mig. Jag har hittat lusten att läsa, lusten att uppleva saker, lusten att umgås, både med andra men också - och det här är den springande punkten - med mig själv. Det låter sjukt klychigt att skriva det, men det känns som om jag hunnit ikapp mig själv lite grann.

Jag hoppas det jaget finns kvar när jag återvänder om en knapp månad. I och för sig får hon gärna följa med till Finland också. Jag längtar efter att återse Åbo igen, med alla och allt som det innebär. I stort sett känns det bra, det är nog det jag vill säga.

Nu ska jag sova en sista kort natt i mitt kala rum. Nästa gång jag bloggar från Göteborg bor jag nedanför berget istället för högst upp.

självständighet

I dag kryllar Facebook av statusar om hur bra Finland är. Jag har svårt att inte vara ironisk, trots att jag naturligtvis är djupt tacksam över att få leva i ett land där fred och frihet råder (åtminstone i högre utsträckning än på annat håll i världen). 

Det jag har svårt för är självberömmandet. Och glorifieringen av kriget som alltför ofta görs. Det finns otäckt många andra länder där krig och icke-självständighet råder i dag, och det är inte rättvist. Visst har Finland kämpat för sin självständighet, men dessa andra länder kämpar också, så sist och slutligen är vår självständighet frukten av många lyckliga slumper. Vi ska känna tacksamhet över det ändå, förstås, och ödmjukt vörda alla de som måste offra sig i kriget, men ju mer tacksamhet vi känner, desto aktivare borde vi vilja verka för att resten av världens länder skulle få känna samma sak. Utan att det först ska krigas, för varje förspillt liv är ett för mycket.

Det är inte bara vi som har rätt att leva i frihet och fred. 

Vi borde inte ha en värld där självständighet kräver krig.

Jag ska fira dagen genom att baka svenska lussekatter och äta norska lomper. Kanske övertalar jag mina vänner att titta lite på slottsbalen också. Det hör ju ändå till.