Få saker gör mig så självmedveten som att höra min egen röst i radion. Jag känner mig alltid pinsamt berörd, trots att jag älskar själva studiopratandet. Dessutom är det enerverande att sitta vid radion hemma i köket, veckor efter att Andrummet bandats, och upptäcka saker som låter dumt, överdrivet, flummigt, som man skulle vilja ändra på men inte direkt längre kan eftersom det surrar i etern som bäst.
I och för sig är det en nyttig lektion i att släppa taget, inse att att man inte till hundra procent kan finputsa intrycket man ger av sig själv. Man får bara lov att vara okej med att "nu sa jag så
här". Det blev rätt kommunistiskt, och samtidigt lite tantigt uppfordrande den här gången. Men sådan kanske jag är, denna morgon.
Och så spelar jag Mumin på slutet. Det är åtminstone ett säkert kort.
